Ostbågar, twitter och falska pass

Det var länge sedan jag åt en stor påse ostbågar, fast jag egentligen inte ville – och kände en slags patetisk stolthet när jag förmådde mig hälla ut de sista bågarna i soporna hellre än att äta upp dem.

Det var länge sedan jag gav mig in i en helt meningslös twitterdebatt om saker som inte berör mig, med folk jag inte har någon relation med – bara för att jag visste att ett lätt nålstick skulle jaga in dem i en debatt mitt nick alltid skulle vinna.

Det var länge sedan jag stod och tvekade vid badrumsspegeln när jag skulle ut på dagens resa, funderandes på om jag skulle ta passet med namnet @AnjoGBG eller det där det står Andreas Johansson.

Det var länge sedan jag mådde så förbaskat bra som jag gör nu …

Året då pizzorna och ostbågarna dog

Diagrammet säger allt egentligen … Jag har klarat ett helt år!!!

Noteringar:

Siffrorna i kolumnerna märkta pizzor avser antalet pizzor/år, vanligen kebabpizzor med vitklökssås och extra köttfärs, som köpts och slukats av mig, primärt inköpsställe har varit restaurang Olympia i Olskroken.

Siffrorna i kolumnerna ostbågar avser antalet påsar cheez doodles/år, oavsett storlek och typ av ostbågar, som köpts och slukats av mig, primärt inköpsställe har varit ICA Supermarket Olskroken.

Uppgifterna för 2010 är uppskattade, men ärligt uppskattade, även om det gjorde ont att tänka på detta frosseri.

Siffrorna för 2011 är absoluta och korrekta (med reservation för att jag blir överfallen av en ostbåge- eller pizzamarodör under nyårsaftonens kväll, efter att denna bloggpost publicerats – den är klurigt nog skriven i förväg – och tvingas att äta endera produkt mot min vilja).

Grattis till mig själv!

De hungriga och matematikern

Det var verkligen en hemsk syn. Jag hade precis kommit in på ICA när ett gäng rätt bastanta typer, och inte på grund av hård träning om vi säger så, dundrade in. En av dem hade kedjat fast en matematiker och släpade den lille gråtande mannen efter sig.

”Kakhyllan”, väste truppens ledare och så marscherade de dit. ”Kalorier per krona”, skrek de åt den sorgsne matematikern och så fick han räkna på vilka kakor som gav bäst utväxling. Därefter fortsatte de mot godishyllan där han utvärderade allsköns färgad skit för att få fram det optimala sockerintaget. Vid chipshyllan höll han på att dö av skräck när en synnerligen vildögd dam höll fram en påse vickningschips och dipsås. ”300 gram av det här, dipmix och 2 liter cola. Räcker det för att få ihop 3000 kalorier på en kvart?”

I ett obevakat ögonblick befriade jag matematikern, tog hans plats och bad honom sticka och räkna integralkalkyler eller något annat som var för smalt för att dessa monster skulle notera det. Han tackade mig för mitt offer med π kramar och drog iväg.

En av de korpulenta tittade på mig. ”Hallå, vem är du? Var är matematikern?”

”Lambda upphöjt med Opus Dei är lika med Delta Force genom Carpe Diem”, sa jag.

Det verkade övertyga dem och så drog de vidare med mig. När vi nådde grönsaksavdelningen höll jag på att falla ihop och tog mig för huvudet, samtidigt som jag gnydde.

”Vad är det, räknenisse?”

”Kaloristrålningen från palsternackorna, den bränner sönder min hjärna. Det känns som om talet är oändligt stort.” De tittade på varandra, fyllde en korg med palsternackor och hotade butiksmedarbetaren med stryk om de inte fick fram fler palsternackor.

”Purjolöken”, ropade en av dem.

”19000 kalorier per 100 gram, men skit i den – satsa på rädisorna, varje krona ger er 200000 kalorier.”

”Morötter? Auberginer? Squash? Rotselleri? Paprika? Ingefära?” De skrek i munnen på varandra och jag hade fullt upp med att svara: ”250000 kalorier. Det där kan vara en miljon kalorier. Menar ni styck? Jag kan inte räkna på ett kilo, det blir så jädra stort tal. Kan någon hämta en svart tavla, det går inte att räkna ut en sådan storhet som kaloriantalet i kiwi utan krita och formler.”

”Dumpa chipsen och kakorna, vi måste få plats med fler grönsaker. Vad är en rödbeta värd i kalorier?”

”En låda jordnötsringar och 14 kilo godis av sliskigaste sort”, svarade jag.

När vi lämnade butiken skrattade de sig halvt fördärvade. För bara 359 kronor hade de, om mina kalkyler stämde, fått med sig 15 439 234 321 kalorier.

”Du har förtjänat din frihet, matematiker”, sa en av dem och lossade kedjan.

Jag tackade, gick och tittade bort mot butiken igen. Där stod den magsuraste delen av personalen och de såg inte glada ut (what’s new?).

”Du har inte ätit ostbågar på elva månader och nu har du vänt vår andra huvudmålgrupp från snacks- och kakhyllan”, sa en av kärringarna i kassan. ”Ta honom”, skrek en annan och så jagade de efter mig med samma energi som de brukade bemöta mig med när jag handlade.

Jag kunde, med andra ord, lugnt släntra därifrån utan minsta rädsla för att bli fångad.

Kickad ur skräpmatstruppen

Redan när jag såg dem i svalen kändes det fel. Det var förvisso samma tunga andetag hos dem, men inte den glada uppsynen.

”Fett med cred, kamrater”, sa jag och spände ut magen.

”Är det”, sa en av dem och tittade på mig med sorgsen blick. ”Menar du det verkligen, Anjo? Det där lät inte äkta fett, mer light.”

”Vad fan”, sa jag. ”Det är jag, kaptenen i Olskrokens skräpmatstrupp. Vad är det med er? Lightprodukter är som kryptonit för mig.”

”När åt du din senaste ostbåge? När svullade du i dig en pizza senast?”

Jag backade ett steg och tappade leendet, jag förstod vart det här var på väg att barka. ”Ni vill inte att jag är kapten längre för att jag inte vräkt i mig något av dessa under 2011? Är det så?”

De svarade inte, tittade ned i golvet och verkade obekväma. En kall vind svepte över mig. Det kunde inte vara sant.

”Ni vill att jag lämnar laget. Efter allt jag vräkt i mig för er, för oss? Efter att jag tagit många sena jobbkvällar som en ursäkt för att äta kebabpizza med vitlökssås och ersatt matlådan i kylen med en stor påse cheez doodles till middag? Efter alla år där jag försenat min egen lycka och satt lagets succé före min egen ska jag fotas för att jag bara hittat formen under några månader?”

”Vad har du i påsen”, sa en av dem och pekade på min ica-kasse. Jag ville inte svara cashewnötter, hårt bröd, yoghurt och ägg, men sa som det var.

”Inte ett vitt mjölkorn, inte ett”, muttrade en av dem och skakade på huvudet.

”För fan, grabbar”, sa jag. ”Kom ni ihåg när vi åt kebabpizza till lunch och sen calzone till middag och på det ostbågar till frukost dagen efter? Det var jag som hittade på det, jag är fortfarande jag. Jag har ätit chips och kebab och hamburgare i år.”

”Chips till middag?”

”Nej”, erkände jag. ”Bara vid festliga tillfällen.”

”Kebabsallader?”

”Oftast”, suckade jag och insåg förlusten som var i antågande.

”Hamburgare på McDonald’s eller Burger King?”

”Hemma”, svarade jag. ”Och aldrig med pommes frites, recepten var GI.”

”Förrädare”, sa en av dem och spottade mot mig, en seg råtta hängde med loskan.

”Ge mig en chans till, snälla. Jag är en av er”, sa jag.

De överlade och nickade sen.”Okej, du får göra testet”, sa en av dem och höll upp en telefonlur. ”Slå numret till Pizzeria Olympia.” Med en suck erkände jag att jag glömt det. Hatet lös ur deras ögon.

En av dem spelade upp en telefonsignal. ”Vilken pizzeria har den här ringsignalen?” Jag ryckte på axlarna och tittade in i ett gäng allt svartare blickar.

”Säg tre pizzerior i Lunden och vilket nummer som ciao-ciao har hos var och en av dem.” Förtvivlat lutade jag mig mot väggen och skakade på huvudet. ”Jag har inte en aning.”

”En sista chans”, väste en av dem. ”Vilka gramvikter på ostbågar har ICA Olskroken vanligen i lager?” När jag sa 70 och 130 gram fick jag en smäll på näsan. ”Det var påsvikten för 25 år sedan, din charlatan. Du är inte värdig oss”, skrek slagskämpen.

”Låt mig hänga med ändå”, sa jag. ”Ni känner väl igen mig, Sir Andy Snack, that’s me.”

De tittade på mig, petade i magen och såg vredgade ut när de korviga fingrarna inte försvann alltför långt in. ”Hur mycket har du tappat?”

”7-8 kilo”, sa jag. ”Men, det bara hände. Jag kan sy in chipspåsar i kläderna så att jag får rätt matchvikt. Kom igen.”

De skakade på huvudet, tryckte på hissknappen och knödde in sig i en alltför liten korg. ”Jävla sparris”, sa en av dem precis innan dörren slog igen, och han fick också sista ordet: ”…och tänk att dig har jag bjudit på cola när jag bara hade druckit två liter, svin.”

Hissen försvann och jag stod kvar. Mindre än jag varit på minst två år.

Lita aldrig på en leende ostbåge

Jag har stått ut i tretton veckor, det är 91 dagar. Eller 2184 timmar. Eller 131040 minuter. Eller 7862400 sekunder. Hur många tuggor blir det? Hur många sköna krasanden när ostbågar möter hörntänder har jag stått över?

Igår gjorde jag något i stil med vad en god vän gjorde när hon slutade röka. Hon brukade sitta nära rökare, bara för att känna in röken. Så, jag gick till ICA i Olskroken och frågade folk om de skulle köpa ostbågar och om jag i så fall kunde få följa med dem hem och titta på när de åt. När blåljusen närmade sig drog jag åt ett annat håll.

Jag insåg att jag helt enkelt fick köpa en påse och åtminstone titta på några bågar för att motverka abstinensen.

Sagt och köpt. Väl hemkommen öppnade jag påsen och hällde ut dem i min rituella skål samtidigt som jag knaprade på ett blomkålshuvud.

”En ostbåge gör ingen ballongmage”, sa ostbågarnas språkrör nedifrån skålen.

”Jag lovade mig själv”, sa jag. ”Ni och pizza har hamnat i skamvrån, så är det bara.”

”Skamvrån kan ligga i din mage, varför måste den vara i en butikskartong”, sa ostbågen.

Jag funderade lite på om det var en sanningssägande filosof som låg där i skålen, eller om det var en fettfylld charlatan. Jag bet ihop och sa – ja, naturligtvis sammanbitet: ”Kartong är ett material, låda heter det och skamvrån är inte välkommen i min krympande magsäck.”

”Äter du inga snacks alls?”

Frågan överrumplade mig och jag erkände att jag, av ren artighet och självbevarelsedrift, tuggat på chips under sociala turnéer i Helsingborg och London.

”Släta chips är flator och vad veckade chips sysslar med när de ligger tryckta mot varandra är inget jag vill yppa, men ordet cunnilingus kanske kan få dig att fatta”, sa ostbågen.

”Är du homofob och skitsnackare”, sa jag. ”Jag kommer aldrig att äta din sort i så fall.”

”Lugn, det var ett skämt. Chips är våra kusiner. Men, om du äter dem kan du väl äta oss. Vi lovar att inte bygga på underhudsfettet”, sa ostbågen.

Jag tittade på den – och så sträckte den lite extra på sig, bågnade lite mer och såg ut att le extra mycket. Plötsligt kom jag ihåg min mors tre goda råd när jag växte upp:

  1. Behandla alla människor lika.
  2. Följ aldrig med tanter upp i skogen om de säger: följ med upp i skogen, så ska du få en slickepinne. I så fall är det tanten som vill ha en slickepinne.
  3. Lita aldrig på en leende ostbåge.

Jag insåg att jag hade följt ettan och tvåan ordentligt, även om punkt två kanske orsakat några ensamma nätter extra (å andra sidan har det besparat mig en del morgonångest). Däremot hade min revolt mot hon som givit mig liv varit att frossa i ostbågar. En del super, knarkar, börjar jobba på TV4 eller ännu värre saker. Jag gjorde uppror genom att sitta ned och häva i mig ostbågar.

Självklart ringde jag mamma direkt, bad om ursäkt för allt, och tog sen skålen för att med raska steg bege mig mot soppåsen.

”Ert kalorivärde är 500/100 g. Det där om att en portion är 25 gram är skitsnack. En portion är en påse à 175 gram. Nedsköljt med coca-cola och en film på teve, så är det rena fitnessdöden. Säg inte att ni inte bygger på fetman”, sa jag.

”Äh kom igen. Vi kan göra bodypump i magen, se det som en abtronic inifrån”, sa ostbågen och log ännu mer.

”Lita aldrig på en leende ostbåge”, sa jag och hällde ner skiten bland kuverten från postkodlotteriet och allt annat som inte gick att återvinna.

Det blev afton och natt, den nittioförsta dagen …

Jag har inte fått nåt på ett tag

Fan, vad jag saknar dig.
Våra vansinniga och lustfyllda lördagkvällar.
När jag begärde dig, krävde dig och fick dig.
Snabbt, hetsigt, kladdigt och så jävla förlösande varje gång.

Förspel?
Knappast, jag bara slet av dig dressen.
Slukade dig utan pardon.
Slickade i mig allt som var du.

Efteråt?
Det gick alltför snabbt och sen var du borta.
Jag var tillfredsställd.
Och nästan äcklad över den blinda hetsen.

Jag ville lämna dig.
Men, lusten kom tilbaka.
Begäret, det där jävla måste ha dig.
NU!!!!

I soffan.
På köksbordet.
I sängen.
I bilen.
Var som helst.
När som helst.
Begäret.
Och så kom du.
RITSCH!
Inget i vägen.
Pang på.

Jag sa nej till dig för två månader sen.
Vände dig ryggen.
Vi var bara lust, inte kärlek.
Jag förtjänar bättre.
Herregud, jag betalade för att få dig.
Och, det gjorde mig inte vacker.

Fast, när du försvann ville jag ropa:
VI SKITER I DET HÄR
och
KOM TILLBAKA, JAG MÅSTE HA DIG!!!
Jag höll tyst.
Jag håller tyst.
Trots att jag inte har fått nåt på hela året.

Jag saknar dig, men vi ses inte mer … såvida jag inte blir 80.

Hoppas du har det bra, älskade lilla ostbåge.

Flykten från pommes frites-ön.

Jag vaknade tidigt på nyårsdagen. Skallen värkte inte. Kroppen skrek inte högt. Lederna led inte, de ledde mig istället – bort från pizzeriahägringen dit alla Olskrokens stolta nyårslöften gick för att  krossas i en kebabtoppad bakfylleritual.

Igår åt jag superflingor till frukost och checkade in på gymmet. Förbryllad såg jag resultatet i matchen på min inre ljustavla: Gymmet vs. Pizzerian 1-0.

Idag stod gröt med frön och andra häxkonstigheter på frukostmenyn; till lunch var det rostade grönsaker med pinje- och basilikapanerad kycklingfilé. Och plötsligt kom modet, kraften och lusten.

Jag slet fram en yxa och högg av geleråttorkedjorna som höll mig kvar, skrek ett riktigt tufft slagord och flydde från pommes frites-ön i en palsternacksbåt. Trots att vitlökssåsströmmen var stark så paddlade jag mot friheten, mot horisonten.

Pizzabagarna gav inte upp. De hoppade ned i en sån där aluminiumform som man brukar ha kebabtallrikar i och jagade efter.

”Kom tillbaka hit, vi har det du vill ha”, skrek en av dem. Jag ville inte vända mig om, jag har hört att man kan förvandlas till en degklump då. Instinktivt visste jag ändå att ur hans mun hängde halvsmält industriost och mellan tänderna satt formpressade skinkbitar fastkilade.

Det hade varit lätt att ge upp, att bara glida över relingen och sjunka ned i såsoceanen, men jag paddlade på och nådde till slut en skyddad klippa. Väl i säkerhet gjorde jag upp eld. Jag penslade laxfiléer med teriyakisås, färsk ingefära och sesamfrön, stekte fisken och åt den tillsammans med noga utvalda rotfrukter.

Flykten är absolut inte över. Jag har långt kvar, men i natt är den första delsegern min. Jag önskar bara att jag hade någon att krama under flykten. Och lustigt nog är det inte en påse ostbågar jag suktar efter.

 

 

 

Inget snacks

Så, jag mötte den här fina saken i skogen. Den satt ensam och övergiven på en bänk och liksom skrek: ta med mig hem.

Och, jag ville ge dessa chips ett nytt hem i min mage. Måhända lite trångt och mörkt jämfört med en bänk i Delsjön, men de skulle åtminstone bo nära ett stort, varmt och vackert hjärta.

Just då kom jag på vad min ömma moder alltid har sagt till mig: ”Vad du än gör, pojkvasker. Ta aldrig med dig en okänd påse chips hem. Vem vet var den har varit?”

Jag lämnade chipsen där, gick resten av min långa promenad och tänkte som så att en påse ostbågar kan få bli nya inneboende hos mig.

Just då kom jag på vad M sa till mig, vilket förändrade saken: ”Jag kallar ostbågar för pillerompisar för det är så man luktar om händerna när man äter dem.”

Så, här sitter jag nu med ett äpple och ett glas vatten.

Suck …