Etikett: Östra sjukhuset

I en annan del av Björkekärr

Det var väldigt många år sen, inser jag. Shellmacken och usla korvkiosken är rivna. Det är nya bostäder där macken stod. Spåntorgets köpcentrum är en pizzeria, en fruktaffär och en outhyrd lokal. Där låg ICA förr, med dåligt utbud och sämre kassörskor.

Lite nedanför stället där höga skorstenen stod har de byggt fler hus. När jag var liten trodde jag Frölunda hockeykeeper hette Göran Höghosta och bodde i den där skorstenen. Den är också borta, sedan länge.

Lustigt, när jag var i lekskoleåldern kändes skogen ovanför Smörslottsgatan som djupa skogarna. Nu känns den som en dunge. Mina gamla hus är lika fula nu som då. Flera sandlådor har dolts under gräs. Alla roliga lekställningar har rationaliserats bort. Istället står där en stiliserad skitpryl som bara en knarkare kan ha designat. Den stora rutschkanans plats har tagits av små gräsplättar och en cirkel av sten. Wow, kidsen måste vara överlyckliga. Fast, jag ser inga barn. Allt jag ser är några rödmosiga typer, samma typer som maximalt når fulaste kinan under sina utekvällar.

På andra sidan vägen, fler hus. Ångerberget hette det berget, eller kallades åtminstone så. Där fanns en grotta med ett silverkors – jag trodde en pirat hade gjort det. Fast, vad visste jag 1978?

Den helt nybyggda psykiatriska kliniken på Östra har krukväxter i de ljusa korridorerna. Växter slingrar sig lika vilt som patienternas tankar. Annars är det samma gamla sjukhus. Stället jag aldrig trodde jag skulle traska igenom igen.

Utanför KK sitter en höggravid tjej och röker. Kanon, ge ungen en god start…

Barnkliniken har vuxit med flera hus. Vården har skurit ned i alla år, men det blir fler och fler hus. Fast, fotbollsplanen är borta. Där lirade vi boll. Henke som försvann var med och Suntan. Han klättrade över staketet när bollen for ut och fick oss att känna oss tjocka. Tennisbanan är också väck. Bägge är besöksparkeringar.

Utanför tennisbanan brukade jag och Torbjörn samla stenar. Det var diamanter sa vi när vi kom hem ryggsäckarna fulla. Mamma trodde inte på det, vilket hon gjorde rätt i.

Parkleken har brunnit ned, sockertoppen är fan inte Hannenkammrennen och Stabbegatan är lika gammal som förr. Min rapande morfar bodde på 63:an och mittemot, på nummer 18 bjöd min farmor på saft och rabblade sitt telefonnummer jättesnabbt när det begav sig.

Jag delade reklam här, i många herrans år, fast för många herrans år också. Jag minns var skolfröken bodde. Hon hade en otroligt vacker dotter och en hund som alltid slet reklambladet ur lådan. I de äldsta husen fanns en damsalong som stank och förr fanns en pizzeria med videospel som kostade två kronor här.

Torget är nästan som förr. TV-butiken finns kvar – undrar om de lärt sig att reparera tv-apparater nu? Tobaksaffären var förr tobak, tips och fula leksaker. Idag är det Western Union och en bankomat. Matboden har blivit alltiallo-ICA med postutlämning. Gamla fruktaffären med tjocka godistanter har ersatts av en ambitiös frukt- och grönsakshall.

Rosendalsskolans berg är verkligen en knalle. Där läste jag vårdikter, vilket retade Pernilla, eftersom alla i klassen röstade på mina alster. Under bambataket spelade vi tennisfotboll. Någon historieförfalskare har ställt dit pingisbord nu. Sextiometersbanan har offrats för en skum plantering. Och bakom skolan bodde fröken Hartman. Vi lovade henne att aldrig röka, jag är nog en av de få som skulle kunna säga att jag står vid mitt ord fortfarande. På ängen slog jag Peter blodig för nästan trettio år sedan. Jag var domare i fotbollsmatchen, han rörde bollen – pang, då blir det så…

Jag viker ned bakom kyrkan, mot grusplanen. Målen har nät nu. Förr hade de inte det och då ville man inte göra mål, för då fick man springa ut i skogen och hämta läderkulan. Där fanns boffarna, det visste alla.

Lustigt, den lilla skogsbiten där har två dofter jag minns. Boffarnas limdoft (som aldrig var annat än imaginär) och doften av grillad korv under skogsmulleeran.

Nu går jag på en knastrande gång, stannar till för att titta på tre rådjur som undrar varför jag kommit tillbaka hit.

”Jag vet inte”, säger jag. ”Men nu är jag på väg hem”. Sen går jag nedför backen, skymtar Härlanda Tjärn och viker åt höger. Mot Olskroken.

Bort från lyckliga år, som dock är svunna. Precis som mitt Björkekärr. Det där är inte min stadsdel längre. Den är fortfarande fin, men inte min. I mitt Björkekärr har tobakisten fluga och godistanterna är tjocka och säljer femöres.

Ettans spårvagn går till igår

Jag minns Östra sjukhuset ibland när jag ser ettan smita från Redbergsplatsen, österut.

Östra Sjukhuset. Ändhållplats. Min utgångspunkt och mitt inträde i vuxenvärlden. Jag har inte satt min fot där sen jag slutade, tror jag. Det är länge sen.

Det var jag som var liten och färsk. De äldre försökte lura i mig att den yppiga damen från Försäkringskassan ville ha mig och skrämde halvt ihjäl denne gunstig junker… Hon kom ibland in och pratade med stängd dörr och jag höll på att svettas ihjäl varje gång.

Mikael satt längst ned i korridoren. Han bjöd på egenskjuten älg ibland och hade världens största knäskydd när vi spelade innebandy. Bredvid honom satt Björn som blev retad för sin gubbkeps, sa upp sig och blev styckmästare. Och så var det Lars-Eric som aldrig fick se sin dotter växa upp och somnade alldeles för tidigt, men lärde mig allt om kvinnor och golfsvingar när vi officiellt var på tjänstebesök på Lillhagen. Vår chef hette Kerstin och det var hon som lyssnade på min bästis mamma och gav mig ett kontorsjobb.

Det fanns många speciella typer på ÖS.

Där fanns periodaren som kunde rimma snuskigt på allt man sa och vägrade gå på labbtantens fest eftersom hon var så ful. Han hade en vapenbroder som vabbade så fort han uppnått existensminimum eftersom fogden tog allt överskjutande.

Där fanns killen som sprang till och från jobbet, han bodde i Landvetter, i jeans. En gång sprang han med en julgran i handen. Han somnade varje gång han satte sig ned – och när han körde bil. Han fick för sig att bli flickfotograf en gång. Polisen kom och hämtade honom när han stammade fram ‘får jag plåta dig’ till skräckslagna fjortonåringar på en skolgård i Kungälv. Han sökte jobbet som sjukhuschef också och sålde ibland lotter i läkarronder. Dessutom drack han tre liter cola om dagen och åt helst bara revben till middag.

Sen fanns han som hade bacillskräck, ville lära mig allt om tjejer och kallade den snyggaste sköterskan för Ulf en gång – eftersom han tyckte att hon påminde om hans kompis Ulf. Hon såg inte road ut. Jag lyssnade inte så noga på hans råd. Han hade aldrig lagat mat, trodde att makaroner köptes i antal, och när jag möter honom idag – sexton år senare – minns han fortfarande glatt vykortet jag skickade från Glasgow.

Sen fanns där två killar som hade utbildat sig till labbkillar, men inte fått jobb. De vägrade att hämta sopor på plan 0 där labben låg, eftersom de skämdes.

Och ett tag fanns en religiös kille där. Han blev jättefull på glögg en gång och fnittrade sig igenom barnkliniken. En annan gång lät han bli att leverera livsviktig benmärg eftersom han ville gå hem för tidigt – då fick han sparken. Hans bror var också religiös och kastade en gång en kockkniv rätt igenom lunchrummet när han blev arg.

Och så fanns glidaren som tömde sopor, prenumererade på svenskan, körde dyrt, alltid satt i hotellbarer istället för på ölschapp som vi andra och ständigt föreslog saker med ord som implementeringsincitament inbakat, vilket fick chefen att flippa ur.

Den lille tjocke som packade tvätt gjorde en tjej gravid i en av vagnarna i linneförrådet och blev påkommen under en herdestund i nytvättade filtar avsedda för akuten. Han fick en av de styggaste varningarna jag hört om.

Sen fanns han som betalade Finaxlån med nya Finaxlån och hade en cd-växlare med 24 fack. Alla fyllda med dansband. Han var förmodligen världens snällaste människa.

Det var glöggpartyn i hemliga källarvåningen då vi spelade Lyckohjulet och killen med bacillskräcken skulle välja bokstav. Han tog O. Du måste välja en konsonant, sa vi. Då valde han E.

I samma källare hade vi en boulebana, för en av brevbärarna på sjukhuset var nästan världsmästare i boule.

På ÖS fanns tonvis med jättesöta syrror och när jag slog en frivolt på 22:an och begravdes under ett berg av apoteksådor omringade de mig. Ett tag trodde jag att jag var i himlen. Syrrorna var bra och fnittrade mycket när vi levererade medicinsk sprit på fredagar och de var ombytta och redo för annat än att sätta dropp.

Det var en härlig tid, härliga människor. Men, väldigt mycket igår. Jag hoppar nog av ettan i Olskroken även fortsättningsvis.