P-lisan förförde mig på Azorerna

Jag vet inte om det var för att jag log mot henne när vi möttes på Stampgatan i morse. Kanske var hon ovan vid att en medborgare log mot henne där hon gick, i något för stor och fluorescerande skyddsväst, och delade ut lappar till bilar som inte visste bättre än att stå fel. Hur som helst log hon tillbaka och jag log en gång till och såg hur hennes bruna ögon lös upp.

Hon tog tag i sin p-liseuniform och slet av den. Under fanns en somrig kjol och en tunn blus. På ryggen hängde en liten ryggsäck.

”Kom”, sa hon och sträckte ut handen.

”Jag vet inte”, svarade jag. ”Jag har möte om konceptuella texter till en pan-europeisk kommunikationsplattform, möte om en kommande film, ska skriva texter om tyristorlikriktare för anodisering och snacka om hur vi kan utveckla digitala säljkanaler för en fjärde kund.”

”Och”, viskade p-lisan och såg frågande ut.

Utan ett ord till tog jag hennes hand och hon ledde mig till en röd cykel med vita solar målade på ramen. ”Sätt dig på pakethållaren och håll mig runt midjan”, sa hon och jag lydde ytterst gärna. Hennes midja var en sådan du gärna, stolt och förälskat vill hålla din hand runt.

Hon började trampa och vi steg mot himlen, den grå och regnläckande himlen. Hon sjöng en First Aid Kit-låt, jag sjöng med, och så slängde hon ut alla böteslappar. De förvandlades till blommor och föll mot marken.

Molnen delade sig, släppte fram en solstråle och vi svängde in på den och färdades sedan söderut ovan höstens tjocka täcke ända tills vi nådde Azorerna. Där slutade hon trampa, sträckte ut benen och tjöt förtjust när cykeln föll brant. Jag höll lite hårdare runt hennes midja och tryckte mig mot hennes rygg. När vi nästan precis nådde marken tog hon kontroll över cykeln igen och så landade vi, rullade ett tag och stannade sedan med en rejäl bromssladd.

”Wow”, sa hon, hoppade av, log och sen förförde hon mig på ett helt otroligt sätt.

Men, hur det gick till tänker jag inte beskriva här. Allt jag egentligen ville påpeka är att det är fint att le mot p-lisor på Stampgatan ibland.

 

En dödsdömd p-automat och jag

Det här är inte vad du vill se i en demokrati som Sverige, men likväl såg jag det i morse.

I en halvcirkel runt (eller halvrunt blir det väl) den stod sju p-lisor med hagelgevär. Deras arbetsledare delade ut hagel bestående av gamla 25-öringar. De maskinliknande bötesfällarna fyllde sina gevär med skrotet och gjorde sig redo. Jag rusade mot det hela, samtidigt som arbetsledaren skrek lägg an följt av sikta. P-lisorna höjde gevären. Och mellan dem och p-automaten (som skakade av skräck) stod plötsligt jag.

”Vad har den gjort för ont som förtjänar döden genom avrättning?”

Arbetsledaren beordrade mig att flytta mig. Jag upprepade min fråga.

”Den var uppstudsig”, sa arbetsledaren. ”Den levererade inga reglementsenliga p-biljetter som underlättade vårt jobb. Tack vare den kunde vi inte bötfälla någon i zon Ö6 på tre veckor.”

”Inga böter alls”, sa en lisa med tårar i ögonen.

P-automaten sa, knappt hörbart, att den inte såg det riktiga i att skicka ut överprisade biljetter och att den istället spottade ut egenhändigt bakade lyckokakor vars budskap skänkte bilisterna både glädje och en oväntad tillförsikt inför sina livssituationer.

”Jag förstår inte det onda i det”, sa jag och tittade på arbetsledaren. Han kokade av ilska och skrek att om jag inte flyttade mig skulle han ge order om eldgivning lik förbannat.

”Är den bilen felparkerad? Står den bilen för nära korsningen? Bakdäcken är en millimeter utanför p-rutan på den där Volvon, va? Saaben står felvänd, eller hur? Han på handikapplatsen är ju inte handikappad? Oj, en hemvårdare på akutuppdrag står lite snett, klipp honom? Har inte den där bilen stannat i en lastzon i flera sekunder?”, sa jag och pekade lite hit och dit.

P-lisorna blev förvirrade, tittade vart än jag pekade och jag gav deras gevär the Reuterswärd treatment när de inte var helt med i matchen. I samma sekund som de upptäckte mitt påfund exploderade arbetsledaren.

Ja, han exploderade faktiskt på riktigt. Till skillnad från oss andra hade han inte en DNA-stege, utan DNA-paragrafer och min totala brist på respekt blev för mycket.

”Vad gör vi nu”, sa en lisa.

”Vi måste straffa automaten ändå”, sa en annan.

”Vi har ingen arbetsledare”, sa en tredje.

Under tiden slet jag huvan av p-automaten, slängde den över axeln och sprang därifrån. När vi var på säkert avstånd släppte jag den.

”Tack”, sa den. ”Hur ska jag kunna återgälda dig?”

Jag förklarade att det verkligen inte behövdes, men automaten insisterade och spottade plötsligt ut en bra hög enkronor. ”Jag gömde dem i krävan”, sa den.

”Om du insisterar”, sa jag och plockade ihop mynten.

”Vad ska du göra med dem”, sa automaten.

”Kanske betala bussbiljett på Västtrafik”, sa jag.

”De maskinerna är onda”, sa automaten. ”Se upp för dem. De är skapade av billobbyn för att omöjliggöra kollektivt åkande. Undvik dem.”

”Då köper jag väl lakrits istället”, sa jag.

”Good soldier”, sa automaten och ställde sig i en korsning där stressade bissnissmän parkerade. ”Här behövs lyckokakor en masse. Farväl.”

Jag vinkade och satte kurs mot godisaffären.