Et, tu Paddington

I torsdags var jag på Åby, som tidigare rapporterats i denna blogg. Då råkade jag ut för något jag sluppit hela sommaren – ett framförande av Tomas Ledins gamla hit Sommaren är kort. Att det framfördes av en trubadur på en travbana, med exakt noll uppmärksamma lyssnare kändes lite rätt i min värld och det, plus att jag bara behövde höra tio sekunder, räddade situationen.

I går befann jag mig på Paddingtons och njöt av en välförtjänt kväll med goda vänner efter att ha tillbringat några timmar med en fantastisk dam i en skön soffa på restaurang Kungstorget där vi rådgav varandra om liv, kärlek och annat. Hur som helst, det var trubadurdags även på Paddingtons och vi tyckte väl att det var en väl kraftig slagsida mot Simon & Garfunkel, även om det var en lisa för själen jämfört med vissa andra artister som tidigare omnämnts i det här inlägget och som jag verkligen inte gillar.

Döm om min förvåning när denne engelskspråkige trubadur, som fram till nu hade spelat bland annat Wonderwall och Help, plötsligt kör igång – ja, ni gissade rätt: Sommaren är kort med Tomas Ledin.

Och det ska sägas direkt; även om det var en annorlunda krydda kan inte ens ett engelsktklingande uttal få mig att på något sätt känna att jag vill lyssna en endaste sekund till på sommaren är kort, det mesta regnar bort och övriga rader i denna låt.

Mina vänner, aldrig sena att hoppa på en liggande, bröt förstås ihop av skratt. Själv gick jag hem, gråtande och skakande av skräck, och kommer inte att lämna mitt hem förrän det officiellt, teoretiskt och praktiskt är så otroligt mycket höst att det är helt uteslutet ens för en trubadur som bara spelar Tomas Ledin-låtar att spela den här låten.

Då ska jag ge mig ut igen och leva livet – ända fram till det börjar lukta julhandel och världen fylls av Triad i en miljon dolda högtalare utplacerade av ondskefulla fascister i stadens varuhus.

 

Frukost och förändring, tack

– Vi måste ändra vår livsföring, sa D. Vi satt tillsammans med L och käkade frukost på caféet som ligger där Ånäsvägen tippar nedåt.

Det var kul igår, men med en del trista spår i form av trötthet.

Det var jag, D, J, Å och L ett litet tag på Paddington igår. Det var också en charmig dam i världens coolaste gummistövlar. Det var en grånad irländsk boxare som förklarade hur bra boxning var mot ölmagar och berättade om när han första gången såg en svart man som nyinflyttad i London. Det var hysteriskt roliga anekdoter om fotbollsspelare. Det var Blåvitt på burken, cider och öl i glasen. Det var en onödig utflykt till ett stängningssuget Halta Lotta. Det var deja vu all over again, som Yogi Berra sa en gång.

Men, vi längtar efter något annat nu. Jag, mer än någonsin förut, längtar efter tvåsamheten. Vi har så förbannat roligt, men jag behöver ett annat vi också. Jag får jobba på det – när jag inte plitar på romanen.

The Paddington Palare… Sorry Moz!

The Paddington palare
Was just silly slang
Between me and the boys in my gang

Sorry Moz, sorry för stölden. Men, i ärlighetens namn fungerar den låten så bra till det som vi är. Bästa ligan. Bästa vännerna. Då. Nu. Åtminstone ett tag till.

Det var fotbollskväll och Svenne Banan storsatsade. Jag erkänner direkt – jag har svårt för oj-oj-oj-maffian. Kalla det elitism, kalla det vad du vill. Intelligens, kanske? Jag har skrikit sönder mig på fotbollsläktare i snart trettio år. IFK Göteborg är laget. Antalet besökta länder för att stötta kamraterna: TOLV (om jag räknar rätt).

Och vart jag än far får jag araben, rascha och så vidare på Svenne Banan. Be mig inte beskriva honom. Ni vet vem jag menar.

Trots det – Paddington Palare. Med grabbarna och med personalen. Det är världens bästa pub, amen.