Okej, jag är fascist!

Allt började väldigt oskyldigt. Bara en tanke. En lust att förändra något, förbättra en liten, liten detalj. Göra min värld till en lite bättre plats, bara lite bättre.

Det urartade. Jag tappade besinningen fullständigt.

Jag kände berusningen, den där äckligt odemokratiska lusten att skaffa mig total makt över saker och ting.

Jag blev nästan upphetsad över tanken att marschera nedför gatan, varje dag nästa vecka, och visa att här är jag och propagera att jag står för det enda rätta.

Jag blev besatt, fanatisk – och så otroligt målmedveten.

Nu, när pulsen lugnat sig och jag kan beskåda mitt verk, detta monument över min fanatism, kan jag också erkänna allt. Här och nu blottar jag min strupe inför er. Inga undanflykter från mig kommer ni att få höra, inga alls.

Jag är en fascist. En lunchlådefascist. Jag var en demokratisk uteätare, villig att ta in mångkultur i form av olika lunchhak. Jag är en lunchlådefascist och jag har skygglapparna på (eventuellt använder jag grytlapparna till det).

Voila, mitt monument.

Hell, Anjo!