I dag släntrade jag in i affären och där stod jultomten vid pantautomaterna. Han matade in folkölsburkar, petflaskor och en och annan oöppnad julklapp.

”Fråga inte”, sa han.

”Vad gör du”, frågade jag.

Det hade varit ett tufft år, medgav han. Mycket returer från otacksamma barn, sen slog lågkonjunkturen till.

”Jag försökte behålla nissarna, men de tog jobb i en kinesisk sweatshop. Tydligen räckte det inte med ett kall, de ville ha betalt också.”

”Vem hjälper dig med klapparna i år”, sa jag.

Han pekade på sig själv. ”Det är ett jävla jobb, sen kostar det massor att köpa in halvfabrikat också. Jag hinner ju inte tillverka från grunden. Därför pantar jag allt som går att sälja, jag har bytt ut renarna mot Gotlandsruss och försöker att i möjligaste mån förbättra logistiken.

”Hinner du med?”

Han skakade på huvudet. ”En försiktig uppskattning säger att jag bara hinner täcka Skandinavien på julafton, på juldagen tar jag brittiska öarna och sen blir det USA på annandagen. Australien når jag inte förrän 7 januari.”

”Kan jag göra något?”

”Lägg på dig 40 kilo, odla skägg och köp några renar.”

”Tyvärr”, sa jag. ”Jag har precis köpt en flygbiljett till London. Jag ska dit i mars.”

”Men du, om vi ändrar på mitt schema så kan du ju ta de brittiska julklapparna med dig då. Vad är maxvikten för bagage?”

”2o kilo.”

Han grimaserade. Det handlade snarare om 13 miljoner kilo.

”Äh, jag får nog ringa Poolia”, sa han sen. ”God jul.”

”Ta ledigt på nyår”, sa jag.

”Det var roligt sagt, hohoho”, skrattade tomten. Sen försökte han panta en falskskyltad ölburk och blev omhändertagen av butiksväktaren.

”God jul”, sa jag, såg julen ledas bort, strök fullkornsbrödet från listan och köpte en påse chips. Två veckor till …ingenting.