Kraschkurs

Varför är mina ögons gryning inte vacker?
Varför hatar hon en liten fågel?
Jag förstår ingenting när jag går hem
Lusten vi delade är plötsligt bara iskyla

Vännerna är bara chimärer
Har jag brutit mot någon lag?
Var det något jag sa?
Eller bara det att jag sa det?

Han ber om ursäkt för att han inte såg
Men hur skulle han ha kunnat se?
Jag blundade ju själv
Målade in mig i ett hörn med vallgrav som skydd

Riv dina fasader säger hon som är vacker
Släpp fram den fina man du är
Och jag ler när jag sakta vaknar
Precis när Fenix dränker mig i stjärnströssel

Ibland kidnappar Fenix mig på spinningcykeln
Lyfter mot kosmos
Breder ut sina vingar
Exploderar och brinner utan smärta

Och varje gång jag frågar svarar jag
Han ser bara på mig som en snäll morfar
Fyller sen skyarna med väldiga vingslag
Sjunger sånger som bara jag hör

Han lyfter mig till stjärnorna
Dränker mig i glittrande regn av lugn
Släpper mig helt fri i universum
Han tappar aldrig bort mig

Man får inte köra på fyllan i rymden
Men, jag måste fira det här
Fast, då duger bara champagne
Det är alltid bättre än sekt

Gryningen dör utan sorg
Det är förmiddag
Jag är utvilad och redo
Och väldigt hungrig

Helgrester och gåtan som är jag

Jag har varit dem båda
Resterna jag såg i hamnkanalen i morse
Den blodröda rosen
Den urdruckna colamuggen
Ibland på samma kväll
Hopp och längtan
Som blir till kolsyra och is

Jag tänker på det
Stannar till och förstår
Inser att jag ibland längtar så mycket
Att jag inte hinner med livet

Gåtan som är jag
Ibland en törnfågel
Ibland en fågel Fenix

Klockan är inte så mycket
Bara 37 år och en månad

Jag är nog en blodröd ros
Snarare än en urdrucken mugg

Strunt samma
Jag är i alla fall inte bortkastad

Lite nattpoesi

Innan jag börjar. Ett par rader jag ofta lånar av Tomas Andersson-Wij

Det är sommar här
Hos världens vackraste människor

Okej, då kör vi…

Det är så vackert här, älskade
På himlen lite brandgul sockervadd
Annars ingenting
Jag håller din plats
Som jag gjort så länge nu

När jag går hem är min hand vilsen
Den vill trycka dina linjer
Gatlyktorna böjer sig lite sorgligt
Eller kanske högtidligt
Vi hade vetat vilket

Åttiotalshusen blir aldrig sköna
Jag går ensam längs en medioker väg
Jag hade berättat en fin historia nu
Småfullt bubblande om när jag var mindre
Kanske en sann saga om timotejängarnas tid

Sen hade jag kokat te
Jo, jag lovar
Vi hade stått på min balkong och följt stjärnorna
Tittat, känt och väntat
På nattens vackraste ögonblick

Efteråt hade vi somnat
Vackrast i världen
Med bultande hjärtan
Lyckliga kroppar
Själar som nickade bifall

I morgon hade du saknat mig när du vaknade
Men hittat mig när du upptäckte frukostdoften
Kanske bar du en skjorta – precis som de söta gör på amerikansk tv
Panini och orgasm
Och klockan hade inte ens varit elva

En annan dag
Okej?

Mina ord och jag

I ett liv kan du ibland slå frivolter bland fluffiga moln för att dagen efter snubbla på en osynlig tröskel och störtdyka med huvudet före rätt ned i en vattenpöl. Mitt liv är inte annorlunda än något annat liv på den punkten.

Min räddning när universum ibland bestämmer sig för att bråka har alltid varit en fantastisk familj, sköna vänner och förmågan att se saker som jag sedan målar i ord.

På sistone har jag fått enormt mycket beröm i den här bloggen. Det har handlat om svåra och ganska tunga ämnen. Gud, min längtan, min sorg, mina sämre stunderliv och död och mina kärleksminnen.

Men, också om lättsamheter, grävskopor, hånglande lyftkranar, kakmonster, Army Camp och naturligtvis gräsänder. Olika inlägg tilltalar olika människor och det är skönt. För jag skulle aldrig kunna recenseras som en ämnesbloggare. Jag skriver om jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar. På morgonen kan en gräsand snacka trav med mig, på kvällen kan jag sakna hon som jag vill leva med så att texten blir nattsvart.

Ibland är jag en poet som har svårmod. Ibland vill jag skriva deckare. När jag kämpar med lakanen i torkrummet föds ett embryo till en barnbok. Sån är jag, därför är också den här bloggen sån – en märklig blandning av femöres, tuggummin, karameller och kolor.

Jag kom ut ur bloggarderoben för ungefär ett år sedan. Innan dess var jag en anonym och ofta rätt knepig bloggare. I dag växlar jag friskt mellan surrealism och vansinnigheter å ena sidan och snack om hur mycket jag älskade en kvinnas hud å andra sidan.

Det är rätt häftigt och att skriva under med mitt namn har förflyttat mitt skrivande enormt långt. Dels här, dels i det som är min framtid och nutid – livet som professionell skribent.

OBS! Jag slutar aldrig att leka med orden. Jag lovar.
Jag är fortfarande fyra år och ser orden som klossar.
Mer seriös än så blir jag aldrig.
Lyckligtvis.

På dagarna är jag copywriter. När klockan är bortom fem är jag ivrig knackare av böcker. Jag har två förtrogna som ska få läsa inom en rätt snar framtid (Rollokolan och L). Orden finns där, ständigt, och flödar in i min dator eller i min Moleskine när jag är ute och går.

Jag skrev min första berättelse när jag gick i lågstadiet. En mycket fristående fortsättning på Stjärnornas Krig. Det blev mycket vårdikter som lästes på berget på Rosendalsskolans skolgård.

Sen slösade jag bort 70% av min studietid på Handels på grund av att lärarna var lika intresserade av att lära oss saker som att plocka upp fimpar på busshållplatser.

I några år jobbade jag med sälj och marknadsföring. Kul, men extremt enkelt. Det var först när jag blev stringer på TEAMtalk.com – jag levererade bara nyheter om IFK Göteborg – som allt vände. Jag gick en kurs i journalistik på Poppius och kände wow.

Sen lades sidan ner samma dag som jag och min sambo sa hej då. Då var det svart. Räddningen blev Giv Akt. Utan en dags erfarenhet av yrket klev jag in där – Bosse och Martina såg mina ord och dagen efter intervjun var jag inne i reklambranschen.

2003 försökte jag, rätt ovetande då, att torpedera mina ord genom att ta till mig andras sanningar, men när det finaste man har nästan dör, då är det lätt att se igenom falskhet och tomhet. Det, en bra rollokola till chef  och la familia hjälpte mig rätt.

Sen har det rullat på. Inte alltid sockersött, vissa dagar är regniga, men orden finns alltid med. De blir bättre och bättre. De berättar och målar det jag ser. De öppnar dörrarna till det jag vill visa. Och jag är ett med dem på ett sätt som ger mig en slags grundtrygghet. De finns där. Oavsett om jag är lyckligast i världen eller 37 år och singel.

Det är häftigt. Bäst av allt, det är bara mina ord. Ingen kan ta dem, däremot delar jag gärna med mig. Här, på twitter eller på helt andra platser.

Och jag vet att det bästa ordet inte är skrivet än.

Fortsättning följer …

Sol

I dag var det så varmt att jag såg fåglar med bara överkroppar på väg till jobbet. Duvor satt och fläktade sig med vingarna. Spårvagnar smälte och förvandlades till glassar. Johanna i Brunnsparken hoppade ned från sin piedestal och gjorde kanonen rätt ned i hamnkanalen. Lejonen på lejontrappan suckade över sin tjocka man och de flesta trutarna hade ray-ban.

Jag har soliga dagar just nu, och inombords är det ett stort högtryck. Regnen strax innan midsommar är långt borta och jag känner mig rätt sorterad.

Längtan efter framtiden växer också exponentiellt och även om vi nu går mot mörkare tider enligt almanackan känns det som om jag springer rätt in i ljuset.

Några gamla vänner har blivit som nya. Jag underhålls av världens roligaste människa och hittar ordvändningar som ibland känns närmast akrobatiska.

Det är inte helt fel. Snarare helrätt.

Jeanssnudd

De kommer ofta när det är som ljusast och jag inte är beredd.

Små, små moln som först känns bortglömda på den blåa himlen, men som så småningom gaddar ihop sig, tornar upp sig och blir allt gråare. Sen vräker de på.

I helgen sprang jag rätt in i ett sånt oväder, bara en liten stund, men jag hade varken paraply eller världens bästa gummistövlar på mig. Och självklart började det hagla.

Singellivet är mer komplicerat så här års. På vintern kurar folk hemma, på sommaren berättar de för hela världen. De berättar om sitt vi, det där vi jag inte riktigt hittat fram till.

Jag ser dem och vet att de inte ser mig, för de ser bara varandra, men när jag fastnar i ovädret känns det som en gigantisk parad går efter mig och spelar storbandsjazz samtidigt som alla pekar på mig och ropar han har ingen tjej.

Det är såna regnväder som tidigare var veckolånga. Jag drog fötterna efter mig 2002. Skrev poesi till en som jag aldrig hade och rev sönder dikter till en annan för att jag inte vågade hoppa i vattenpölarna (tänk om jag inte bottnade).

Sen gick åren, jag läste väderleksrapporterna, klädde mig bättre och njöt mer och mer av solen som alltid torkar bort regnet. Jag är en jädra imse, vimse spindel, vad det verkar.

Men, så glömmer jag och går ut utan att tänka. Då är givetvis regnet elakt och heter spö i förnamn. Det regnar från alla håll, men mest från förr i tiden.

Visst, det torkar snabbare numera och långtidsprognosen är rätt okej. Jag kan nog få till den där picknicken i lupindalen förr eller bara lite senare.

Fast, när jag står där i regnet undrar jag under några korta sekunder om det ska vara för evigt. Sen funderar jag på om jag inte bara ska skippa längtan och nöja mig det som en del säger; slå mig till ro med det som är okej och trivsamt, sänka kraven, jag vill kanske för mycket.

Och så slutar regnet. Jag torkar och skakar bort det sista blöta. ALDRIG. Det finns ingen möjlighet. Jag inser att jag inte har det som krävs för att sluta längta.

Jag måste helt enkelt uppleva en enkel jeanssnudd. Det där ögonblicket när det inte ens är hud mot hud, bara denim mot denim, men ett ögonblick som är tillräckligt för att föda historier, drömmar, längtan och det där försiktigt ivriga leendet. Ett osynligt, tyst och nästan obemärkt möte som skriver den enda bok jag vill vara huvudperson i.

En jeanssnudd är allt jag begär. Hur fan kan det vara för mycket, egentligen?

Ensam i logen

Jag vinkar glatt mot publiken.
Applåder ännu en gång.
Jag är en clown som underhåller barnen.
Sen går de hem med sockervaddspsykos och solsken i blick.

Och, verkligheten springer ifrån mig.
Jag ler åt en bedårande CL i grön klänning som visar sin son.
Jublar när trumpetdamen berättar att hon är havande.
Nickar glatt när N kvittrar om en dejt som blir en pojkvän.
Jag vill göra samma sak, men snubblar direkt.
Vad dum jag är, jag behöll visst clownskorna på.
Och jag spikade fast dem i scenen.
Hur kunde jag glömma det?

Mer skratt och clownen spelar med och ler.
Sminket gömmer förlorade år.
Fyller igen rynkorna som ingen annan får se.
Vem ser att min mun blir ett streck när näsan är röd?
Och frisyren hämtad ur Mad?

Så traskar jag i verkligheten.
Utan manus och regi.
Jag kan agera som jag vill.
Men, jag är fångad i rollerna.
Vet bara inte vilken.
Clown? Karaktärsskådis? Ordhora? Författare in spe?
Fan, för clownskorna.
Fan, för skådespeleri, förresten.
Fan, för att vara en charlatan.
Var fan är jag egentligen?
Ja, vem är jag om vi ska vara noggranna?

Jag ringer de andra clownerna.
De övar in en ny akt på en pizzeria i Majorna.
Jag lägger på.
Och går hem.

En död roll spelar ingen roll.
Så jag bränner manuskripten.
Tvättar bort sminket och stirrar in i spegeln.

Jag sitter ensam i logen.
Och läser telegram från bloggvärlden.
Jag ler som ingen clown kan.
Deras glädje är tårtor i nyllet.
De tror på vattensprutande tulpaner.
Min glädje är osminkad och oförutsägbar.

Jag tittar ut genom fönstret.
Solen och sommaren har återvänt.
Det är kärleksfullt på stadens gator i kväll.
Och clownfritt.

Jag drar för persiennerna.
Ridån går ner.
För gott.
Nej, för väldigt gott, snarare.

Jag stoppade den här cirkusen.
Innan den blev en tragisk charad
Och jag en tyst pajas som stod still i Nordstan.

Nu måste jag bränna de där clownskorna.
Och så är jag skyldig någon en kram som tack …

Irriterad och förbryllad

Ibland förstår jag mig inte på mig själv. Just nu är ett sånt ögonblick. Mitt beteende eller brist på beteende förvirrar mig verkligen. Det känns tomt, konstigt och jag vet inte vad. Jo, irriterande. Väldigt irriterande. Jag fattar verkligen inte vad som pågår i min skalle i dag.

Och jag tänker inte förklara det bättre än så, det vore orätt. Måste sortera lite först. Sen reda ut det i rätt ordning och få det ur mig.

Får börja med att vika tvätt och diska. Det är inte förbryllande, men monotont.

Grattis, det här var dagens mest introverta bidrag till bloggvärlden, men det behövde skrivas.

Skog, rädda mig

Det är söndag. Jag tror att någon har borrat hål i skallen på mig i natt och fyllt tomrummet därinne med flygsugna getingar. Det surrar, snurrar, tänks, funderas och så vidare.

… och jag vet att jag och en gammal vän nått vägs ände. Hur jag än snurrar, surrar, funderar, tänker och så vidare så är det så.

Jag har egentligen vetat det för länge. Kanske visste jag redan i julas, när jag var ute och snodde julgran på grannens ägor och en karmakvist smätte till mig rätt i ansiktet. Lite öm stod jag i skogsbrynet och var lycklig. Utan dig. Nej, jag insåg att jag var lyckligare utan dig. Kanske till och med lycklig bara utan dig.

Jag har känt det sedan dess. Tomheten varje gång vi träffas. Vi skrattar och ler, men det är inte som förr. Jag saknar dig inte längre när vi går åt varsitt håll.

När du inte ser brukar jag ibland titta på klockan och hoppas att vårt möte snart tar slut. Så måste det bli. Det finns en ledsamhet i det, men det är också ett måste. Annars blir vi ovänner.

Det är varmt, bara blått på himlen, och jag behöver släppa ut getingarna.

Det får bli skogen på det här. Ett par timmar i Skatås vård är vad jag behöver idag.

Maskros

Alla jag någonsin har älskat är maskrosor.
Gula, fina sol-look-a-likes som fyller ängarna där jag barfota springer fram.
Ramlar jag, landar jag i en famn av sol.
Är jag på det humöret gör jag vin av dem.
Dricker mig behagligt full.
Och skrattar mig till sömns med och av dem.

Alla jag någonsin har förlorat är grånade maskrosor.
Fluffiga dunbollar som viskar att nu är vår sommar slut.
Det finns en sorg i att lyfta och blåsa ut dem.
Det är som att släcka solen för alltid.
Men när de seglar bort med vinden.
Är det som om de tar tårarna med sig.

Kanske är det för att sorgen blir minnen i vinden.
Kanske är det för att allt det glada sjunger då.
Jag blåser bort sorgen.
Men det är minnen och skratt som vänder åter.
Ett soligt farväl av en färdigblommad maskros.
Kan det någonsin vara ett riktigt, riktigt farväl egentligen?

Är det inte så att fröna hittar nya ängar.
Där humlorna ger evigt liv i utbyte mot lite nektar.
Och låter som en glad sång när de flyger omkring.
Solen är nog alltid varm, men inte gassande där.
Ängarna har säkert den bästa lutningen för maximal prakt.
Och alla små maskrosor är vackrast där.

Jag vet inte …
Men hoppas.

I dag ska jag träffa mina bästa maskrosor.
Vackert så.