Redan när jag såg dem i svalen kändes det fel. Det var förvisso samma tunga andetag hos dem, men inte den glada uppsynen.

”Fett med cred, kamrater”, sa jag och spände ut magen.

”Är det”, sa en av dem och tittade på mig med sorgsen blick. ”Menar du det verkligen, Anjo? Det där lät inte äkta fett, mer light.”

”Vad fan”, sa jag. ”Det är jag, kaptenen i Olskrokens skräpmatstrupp. Vad är det med er? Lightprodukter är som kryptonit för mig.”

”När åt du din senaste ostbåge? När svullade du i dig en pizza senast?”

Jag backade ett steg och tappade leendet, jag förstod vart det här var på väg att barka. ”Ni vill inte att jag är kapten längre för att jag inte vräkt i mig något av dessa under 2011? Är det så?”

De svarade inte, tittade ned i golvet och verkade obekväma. En kall vind svepte över mig. Det kunde inte vara sant.

”Ni vill att jag lämnar laget. Efter allt jag vräkt i mig för er, för oss? Efter att jag tagit många sena jobbkvällar som en ursäkt för att äta kebabpizza med vitlökssås och ersatt matlådan i kylen med en stor påse cheez doodles till middag? Efter alla år där jag försenat min egen lycka och satt lagets succé före min egen ska jag fotas för att jag bara hittat formen under några månader?”

”Vad har du i påsen”, sa en av dem och pekade på min ica-kasse. Jag ville inte svara cashewnötter, hårt bröd, yoghurt och ägg, men sa som det var.

”Inte ett vitt mjölkorn, inte ett”, muttrade en av dem och skakade på huvudet.

”För fan, grabbar”, sa jag. ”Kom ni ihåg när vi åt kebabpizza till lunch och sen calzone till middag och på det ostbågar till frukost dagen efter? Det var jag som hittade på det, jag är fortfarande jag. Jag har ätit chips och kebab och hamburgare i år.”

”Chips till middag?”

”Nej”, erkände jag. ”Bara vid festliga tillfällen.”

”Kebabsallader?”

”Oftast”, suckade jag och insåg förlusten som var i antågande.

”Hamburgare på McDonald’s eller Burger King?”

”Hemma”, svarade jag. ”Och aldrig med pommes frites, recepten var GI.”

”Förrädare”, sa en av dem och spottade mot mig, en seg råtta hängde med loskan.

”Ge mig en chans till, snälla. Jag är en av er”, sa jag.

De överlade och nickade sen.”Okej, du får göra testet”, sa en av dem och höll upp en telefonlur. ”Slå numret till Pizzeria Olympia.” Med en suck erkände jag att jag glömt det. Hatet lös ur deras ögon.

En av dem spelade upp en telefonsignal. ”Vilken pizzeria har den här ringsignalen?” Jag ryckte på axlarna och tittade in i ett gäng allt svartare blickar.

”Säg tre pizzerior i Lunden och vilket nummer som ciao-ciao har hos var och en av dem.” Förtvivlat lutade jag mig mot väggen och skakade på huvudet. ”Jag har inte en aning.”

”En sista chans”, väste en av dem. ”Vilka gramvikter på ostbågar har ICA Olskroken vanligen i lager?” När jag sa 70 och 130 gram fick jag en smäll på näsan. ”Det var påsvikten för 25 år sedan, din charlatan. Du är inte värdig oss”, skrek slagskämpen.

”Låt mig hänga med ändå”, sa jag. ”Ni känner väl igen mig, Sir Andy Snack, that’s me.”

De tittade på mig, petade i magen och såg vredgade ut när de korviga fingrarna inte försvann alltför långt in. ”Hur mycket har du tappat?”

”7-8 kilo”, sa jag. ”Men, det bara hände. Jag kan sy in chipspåsar i kläderna så att jag får rätt matchvikt. Kom igen.”

De skakade på huvudet, tryckte på hissknappen och knödde in sig i en alltför liten korg. ”Jävla sparris”, sa en av dem precis innan dörren slog igen, och han fick också sista ordet: ”…och tänk att dig har jag bjudit på cola när jag bara hade druckit två liter, svin.”

Hissen försvann och jag stod kvar. Mindre än jag varit på minst två år.