Etikett: pizza

Pizzabagarmagnet

Jag är inte skitful. Jag har dessutom haft kärestan i mitt liv. Jag har till och med fått fräcka förslag av en del söta flickor.

MEN, går jag nedför gatan i min del av stan så är det större chans att en pizzabagare slänger upp handen till en glad hälsning än att en tjej blinkar menande mot mig.

Herregud, det är förfärligt.

Killarna som ägde Spåntorgets hak tutade på mig i år efteråt. Han som sålde runt hörnet log alltid när han såg mig och killen som har stället nu vinkar alltid som om jag är hans morfar med en säck smågodis i näven. Han på Oriana kom ihåg mig, ett år senare.

Så är det. Vissa får brudarna, jag får pizzabagarna.

Livet är inte rättvist.

Världens bästa pizzeria

Idag var jag på ett annat ICA än det onormala. Vägen dit var lite udda. Jag valde att gå längs Ånäsfältet för att ta ytterkurvan bort. Det var vägbygge, det kunde en blind se, men jag stövlade på och tvingades till slut att klättra över kravallstaket för att komma fram till ICA Munkebäck.

Jag kunde inte låta bli att skrika ‘kom igen då, stockholmsj….’ när jag elegant stånkade över staketet.

Sen handlade jag en så nyttig matkasse att jag blev yr i mössan. Det fanns bara en lösning på problemet. En pizzaadrenalinspruta. Jag drog till Olympia i kvarteret där jag bor och köpte en överdos kalorier – och blev glad. Killen har bytt ut sina tidigare publikationer (norska Hjemmets Journal och norska Vetenskapens Verld – jag ljuger inte, det är sant) mot Svenska Dagbladet.

Fan, att läsa kultursidorna under tiden han kreerar en värsting med vitlökssås – det är stil och klass. Pizzan avnjöts sedan i en anatomisk slapstick under det att jag såg andra halvlek av derbyt i Sheffield.

Nu doftar det rotfrukter, färsbiffar med halloumi och färska örter, dessutom. Pizzan var en balansering, nu kantrar jag åter mot det nyttiga och halvfabrikatslösa…

Den här dagen är bra, det här inlägget helt meningslöst.

Hejdå, bloggen. Syns imorgon.

Extra ingenting, tack

Det är mulet i hela Västra Götaland. Ett alltför uthålligt regn plågar staden. Ett godståg har spårat ur och istället för att pendla till Lerum pendlar folk mellan hopp och förtvivlan. Trafiken på Odinsgatan har inte förstått att den ska röra sig.

Den lilla pizzabagaren är glad att se mig. Det var länge sedan, säger han, tycker att jag borde komma dit oftare. I hans stora restaurang, med pizzeriamått mätt, äter ingen mat. Där sitter tre kvinnor som kanske aldrig varit lyckliga och svär åt varandra över eftermiddagens öl och vin. Två gubbar tittar ned i ölen och har inget att säga. Alla tanterna kan säga håll käften och dra åt helvete, inser jag snart. En annan tant spelar Jack Vegas och muttrar ilsket åt bagaren när han gör vad han är där för, det vill säga bakar pizzor. Jasså, där är du säger hon när den stora starken står på disken. Hon har väntat i en evighet eller möjligen tre knapptryckningar på maskinen som aldrig kommer att göra henne rik eller glad.

Han ser ledsen ut, bagaren. Kom tillbaka oftare, säger han. Jag förstår honom, han vill servera mat – inte servera utslitenhet. Livsstilen förbjuder dock alltför många kostcirklar med kebabkött, så jag lovar inget.

I affären bredvid är det släckt, tyst och tomt. Alla kunderna har gått hem. Bara en sparv har glömts kvar och den flyger förvirrat omkring bland rengöringsmedel och annat.

Det är mulet i hela Västra Götaland…

Mitt stora livsmål

När jag var liten var jag rätt på det klara med att jag skulle bli kung över hela världen. Numera har jag justerat prognosen till att känna mig fullkomlig om jag någon gång har fler AdLibris-lådor än pizzakartonger i kassen när jag går till återvinningsstationen.

En del skulle förmodligen se det som ett jäkla nederlag givet utgångspunkten, men jag är rätt pragmatisk.

Men, faktum är att jag börjar närma mig livsmålet nu. Kan bara mobilen pipa, så skuttar jag till butiken och hämtar ett tjockt, tjockt paket med litteratur.

…fast, kanske skippar jag skuttandet. En 90-kilos kanin i blåjeans är inget någon vill se.

Jag är helt värdelös, numera

Snabbmatssynden straffar ofta sig själv omedelbart. Som idag, faktiskt.

Jag beställde en kebabpizza och med butiken full av andra kunder drog pizzabagaren en rövare. Han räknade kallt med att jag, som svensk, inte ville ställa till en scen – och han hade rätt.

– 1.503.546 kronor, sa han.

Jag ville som sagt inte ställa till en scen trots att pizzan kostade 55 pix,  men jag var tvungen att fixa pengarna snabbt. Lyckligtvis hade jag Satan på kortnummer och han skeppade, efter lite överläggningar, över exakt rätt summa. Jag drog plastkortet och fick min pizza.

– Ingår inte sallad, sa jag.

– Kostar tio kronor, sa bagaren.

Jag kände efter i fickan, där låg åtta spänn.

– Kan jag komma in med de sista två?

Bagaren skakade på huvudet.

– Jag tror inte att du är kreditvärdig, broschan.

Så, det blev ingen sallad, dessutom var kebabpizzan inte god.

Och jag har sålt min själ till Satan. Dessutom har jag tydligen sålt mina skäl till honom, så nu vet jag inte varför jag ska göra något längre.

träning och pizza

– Du ska väl med på army trainingen, Andreas?

Den glade spinninginstruktören ropade ut mitt namn.

– Aldrig i livet, muttrade jag.

– Kul att se dig, förresten. Det var länge sedan, fortsatte han.

Briljant, Jim minns mitt namn och sen minns han att han inte sett mig på länge… Där gick hållningen åt ölmagefanders igen.

Å andra sidan kan inte pizzabagaren i kvarteret mitt namn. Fast, innan jag lägger till gudskelov till det, kanske jag ska påpeka att när jag senast beställde en något kalorisnålare variant ur menyn gjorde han per automatik en kebabpizza med vitlökssås.

Kan man få bli persona non grata på sin lokala pizzeria? Och sen vill jag få skyddad identitet på Active Wellness.

Pizzahjulet snurrar och snurrar…

Vilken eftermiddag…

Vi skulle ju bara ta en öl, men så bytte vi plats och jag fick rusa till bolaget. Valde fel. Valde öl mörkare än smaklökarna ville. Men, värst var pizzerian och middagsmaten.

– Snurra på lyckohjulet, ropade Piero (egentligen var han nog inte italienare, men go with the programme, va)

Vi snurrade. Och hjulet var en familjepizza. D snurrade och kebaben skvätte ned honom. J snurrade och dränktes av skinka. Sen snurrade jag och fick ett gäng champinjoner kastade på mig.

Då knuffade Piero (if that’s your real name) ner mig i en tekopp och sen välte han den.

– Spå tesumparen, skrek han och in från vänster kom hans farmor med en spåputtekula.

– Champinjoner, sa hon. Du kan bli smärtare än dina vänner. De är fast i pizzans ondska.

– Sicken pyrrhusseger, sa jag.

– Sluta sabba mina affärer, kärringjävel, skrek Piero.

Då var det dags att dra. Ingen mer pizza för mig på ett tag.

Hallå doktorn, svara då…

Jag ringde en doktor i veckan och bad om en tid. Jag ville nämligen operera in ett filter i näsan som gjorde mig immun mot den förföriska pizzadoften.

Två super med vitlökssås senare har kvacksalvaren inte pinglat tillbaka. Det är ett av de stora felen med vår värld – läkare utan ansvar.