I morse, när jag traskade till gruvan, såg jag hur några parkarbetare med hjälp av trimmers klippte gräs längs åkanten. Precis då kom ett av de riktigt stora lövträden hem efter en rejäl rotblöta på Sherwoodkrogen. Mödosamt och suckande stack den ned sina rötter i marken, svor och svettades kåda.
”Vad fan, inte idag”, sa det sedan och blängde på gräsklipparkompaniet. ”Jag firade ekens 300-årsdag och så är ni här klockan halv åtta på morgonen. Det finns ju fan inte.”
Förtvivlat lyfte trädet sin tyngsta grenar och försökte täppa igen så att inget oljud trängde in, men suckandet avslöjade att det gick rätt illa. I samma ögonblick kom en skock kajor flygande och placerade sig på lagom tjatteravstånd från varandra i bladverket. Och de började givetvis att tjattra om allt från integralkalkyler till sudoku.
”Min karma måste vara totalt uppfuckad”, sa trädet. ”Inte det här också. Vad kommer här näst? Blir jag nedsågad och slutar mina dagar som valsedlar för Sverigedemokraterna, eller?”
Trädet sjönk ihop något. Det var ovanligt grönt, men inte på det vårlika sättet, utan mer på det där jag-är-sjutton-år-och-har-precis-testat-brämpa-sättet.
”Måtte fan ta äppleträdet och plommonträdet. Jag skulle aldrig sagt ja när de bjöd på jästa frukter från i fjol. Och sen hånglade jag med en tall, har fan rivsår ända in bland årsringarna. Att jag aldrig lär mig.”
Trädet lät deppigt, men så somnade det, drog rejäla timmerstockar och verkade glida in i rejäla bakfylleångestmardrömmar. Plötsligt tjoade det till av skräck, varpå en gren dängde till en av kommunalarbetarna så att han och trimmern for ned i vattnet.
Det bakfulla trädet vaknade med ett ryck. ”Jag är ett redwoodträd”, skrek det. Sen verkade den tappa sin mojo igen och blev allt mer desperat. ”Jag är en klibbal, en darrande asp, jag är en tårpil, en dvärgbjörk, jag är spillved.”
Eftersom jag är godartad till min natur gick jag fram och räckte över två koalabjörnar. ”Här, mys med dem tills du mår bättre. Alla behöver en kram ibland. De äter bara eukalyptusblad, men är rätt softa som sällskap.”
”Tack”, snyftade trädet och fällde ett löv. ”Det var så lite”, sa jag. ”Hade jag varit arborist hade jag kunnat göra mer.” Trädet kramade sina koalabjörnar och när jag gick iväg hördes snart ett stillsamt snarkande, endast stört av två björnars viskande röster.
”Hey, Steve, när duschade den här jäveln senast?”
”Vet inte, han luktar skämd sav on the rocks.”
”G’day, mate, förresten.”
”G’day, mate. Fancy a barbie?”
”Nä, men lite eukalyptusblad vore fint.”
”Tough, vi sitter fast i ett bakfullt lövträd på andra sidan jorden.”
”Skit också, men – g’day, mate.”
”G’day, mate.”
Word up, Anjo 