Jag tror att Plura, högst ovetande om det hela, har sammanfattat mitt nu, och det jag till slut fattade var vad som krävdes för att må bra – och han har gjort det med tio ord.
Det handlar om att skjuta sönder nio år av ickeliv – två år i en sekt, sju efterföljande år där jag kröp ihop under minnena – och göra det med kulspruta. Att bara meja, tills inget återstår. Ett förintelseslag mot demoner, vålnader och osaliga andar. Att, även när det verkar meningslöst, skjuta magasin efter magasin ut i en till synes tom rymd, för att dels träffa de osynliga spökena, dels låta kulorna fylla de svarta hålen i mitt universum.
Det handlar om att våga riva scenen där jag spelade den välrepeterade, välfriserade, välartikulerade och väl vördnadsfulla huvudrollen i för många vanföreställningar. Att låta brädorna förtäras i ett bål, där jag ständigt är redo att blåsa ut all luft från mina lungor för att ge den renande elden mer kraft skulle den falna ens det minsta.
Det handlar om att säga hej och välkommen åter till de jag gömt, för att deras värme ansågs göra mer nytta om jag blåste in den i ballonger. Jag trodde, väldigt korkat, att jag fick lyftkraft i livet genom att gömma deras sanning och, uppskjutande i ordets felaktiga betydelse, reducera dem till drivkraft. Att våga sticka sönder ballongerna, släppa ut smärtan, blodet och allt som inkapslats är viktigt för att glömma, minnas och leva. Om jag inte flyger direkt när jag gör det? Ja, men jag står stadigt på marken och kan vandra tryggt, utan att lita på färgglada, av litenhet, uppblåsta ballonger som vägvisare.
Det handlar om att vända, istället för att gå hukande in i ett töcken fyllt av påklistrade och till påfåglar målade grisar. Att inte le åt en ärlighet som kommer långt efter kamratskap, både i ordlistan och i verkligheten. Att inte bländas av bladguld på en lyxkryssare, utan våga stå på knä i vattenpölen och le åt en liten pojkes murkna barkbåt för att den byggdes av en öppen själ, inte av några dolda skäl. Att förstå att den vackraste båten seglar i hans fantasiflotta och att de överprisade lyxfällorna är det verkliga vrakgodset.
Det handlar om att göra rätt, att lyssna på det hjärta som slagit i så många år, även om en klåfingrig fasad tryckte på mute 2002. Att låta en själ vandra som en ballerina i trasiga clownskor på en lina, som egentligen är ett bungyrep, utan att vara ett dugg rädd. Att låta en hjärna säga sitt, men också att lyssna på en mage som kan annat än att kräva ’något gott’ lite då och då.
Det handlar om att lägga regelverken i malpåse och slita ned bullorna jag spikade upp under den stora deformationen. Och att förbjuda motboken som jag antog var mitt enda hopp under den lågintensiva depressionen. Istället ska jag fylla bladen med det mitt hjärta alltid knackat med morsekod – det som så länge misstogs för stress över varför jag inte nått dit, men var min livslust.
Det handlar om att förstå att det vackra inte är det bekväma, enkla, tysta, förklenande, förnekande och förnöjda. Att inget av det och de som förlorats är för att jag någonsin varit för liten, utan för att jag aldrig förstått hur stor jag kan vara och klädde mig i en illasittande kostym i en färg som jag kamouflerades perfekt av. Det handlar om att alla illusioner jag klistrat, som svarta sopsäckar med plats för allt möjligt hopp, över mina fönster mot livet måste försvinna, så att den friska luften och solen når fram.
Det handlar om det som Plura sjunger så bra med endast tio ord och som egentligen sammanfattar allt jag just vräkt ur mig:
Nånting måste gå sönder för att himlen ska va’ blå!
Word up, Anjo 