Jag går alltid till jobbet, nästan alltid. I dag tvingades jag ta bussen och insåg lite för sent att jag hoppat på 7.39-bussen. Det är den som alla låtsaspoeter tar. De är helt vanliga människor som bor runt Överåsvallen, men varje morgon tar buss 60 och smyger in i Majorna där de går runt dagarna i ända och försöker att se svåra ut.

Lyckligt insåg jag att bussen var rätt sparsamt fylld den här morgonen och bestämde mig för att slå mig ner bredvid en poet. Han tittade på mig, med en blick svartare än skinnjackan han bar och väste: ”Oktoberhatet … grimasera totalt … mot charlatanen.” För trött för att räkna stavelser eller teckenljud sa jag bara: ”Haiku?” Poeten skakade på huvudet och grinade mot mig: ”Nej, fak-uuu.”

Kalla mig genialisk, men jag kan ta en hint och gick till nästa rad, där en låtsaspoet satt på bredden och ockuperade bägge stolarna. ”Skulle du kunna ta ner benen”, frågade jag artigt. ”Mina versfötter behöver vila”, sa hon. Jag skrattade inte, en låtsaspoet som också är ordvitsare.

De närmaste 14 raderna var upptagna av en poet som sa att jag inte skulle tänka tanken att sätta mig i hans sonett. ”Ingen jävla buskislimerick i mitt Shakespeareliknande verk”, var det tydliga budskapet.

”Tomt här?” Jag väntade inte på svaret från en poetissa längre bak i bussen utan gled ned på sätet. Hon böjde sig framåt, som skulle hon kräkas, men kräkreflexen fick inte ut något. Hon masserade vildsint sitt hår, råmade och tittade på mig; ögonskuggan var utsmetad över hela ansiktet. ”Tomheten på det sätet är en fylld kopp med ett oskuldsfullt bis med äkta guld spetsade honungsnektar i jämförelse med den galopperande tomhet som din nedkomst skapar. Ditt säte mot detta säte är en förlossning som förkrossar det tomma, men ändå därvarande hopp som fanns i tomheten.”

Point taken. Jag flyttade mig längst bak och hittade vad som först såg ut som en tvättäkta otvättad rödvinspoet, även om han stank av folköl. Hur som bestämde jag mig för att spela spelet.

”För att sitta här, krävs det av mig en vers?”

”Nä, men kan du månne bju’ på en bärs?”

”Oj, du är visst en vanlig alkoholist”

”Ja, och det är på denna buss vansinnigt trist”

Bussresan och vi rimmade lika illa, men jag tröstade mig med att jag snart var framme. Vid varje rödljus utstötte diverse poeter klagorop i stil med jag stoppas i mitt skapande, det röda ljuset är mensblodet i mitt totala och klimakterienära mörker och halt, här får ingen konst passera, blott avgaser av ett samhälle förrött.

Jag tryckte på stoppknappen när vi närmade oss Brunnsparken, men då utbröt panik. ”Vi kan inte stanna nu”, skrek en poet, ”inte nu när jag har funnit mitt momentum.” En annan vrålade att hans djup ej var redo att besudlas av den centrala stadens ytligt, unkna luft och han befallde föraren att fortsätta till en lämplig slutpunkt utan uppehåll. En blev så panikslagen att han band sin fria vers och hotade att hänga sig i dess konstnärligt hämmande snara om bussen ej for ytterligare minst 40 strofer.

Förtvivlat såg jag hur bussen for förbi fler hållplatser, svängde upp mot Masthugget och till sist nådde slutstationen. Nöjda poeter strömmade av, satte på sig baskrar eller målade sig med kajalpenna runt ögonen beroende på smak, och rann nedför berget till en stadsdel där redan tusentals överflödiga poeter försökte bräcka varandra med pekoraler till sitt perkolatorkaffe.

Med en suck satte jag mig tillrätta och följde med bussen ned mot staden igen. Naturligtvis kom biljettkontrollanterna på vid Prinsgatan. ”Fan, jag glömde stämpla”, sa jag och stirrade upp i ett oförstående ansikte som bara kommenterade det hela med:

”Höstglömskan aj då
Det blir tolvhundra kronor
bara småmynt kvar”

Jag tittade på honom, det där lät inte rätt, och frågade: ”Haiku?”

Svaret blev ett allt för väntat: ”Nej, fak-uuu.”