Mobbad av låtsaspoeter

Jag går alltid till jobbet, nästan alltid. I dag tvingades jag ta bussen och insåg lite för sent att jag hoppat på 7.39-bussen. Det är den som alla låtsaspoeter tar. De är helt vanliga människor som bor runt Överåsvallen, men varje morgon tar buss 60 och smyger in i Majorna där de går runt dagarna i ända och försöker att se svåra ut.

Lyckligt insåg jag att bussen var rätt sparsamt fylld den här morgonen och bestämde mig för att slå mig ner bredvid en poet. Han tittade på mig, med en blick svartare än skinnjackan han bar och väste: ”Oktoberhatet … grimasera totalt … mot charlatanen.” För trött för att räkna stavelser eller teckenljud sa jag bara: ”Haiku?” Poeten skakade på huvudet och grinade mot mig: ”Nej, fak-uuu.”

Kalla mig genialisk, men jag kan ta en hint och gick till nästa rad, där en låtsaspoet satt på bredden och ockuperade bägge stolarna. ”Skulle du kunna ta ner benen”, frågade jag artigt. ”Mina versfötter behöver vila”, sa hon. Jag skrattade inte, en låtsaspoet som också är ordvitsare.

De närmaste 14 raderna var upptagna av en poet som sa att jag inte skulle tänka tanken att sätta mig i hans sonett. ”Ingen jävla buskislimerick i mitt Shakespeareliknande verk”, var det tydliga budskapet.

”Tomt här?” Jag väntade inte på svaret från en poetissa längre bak i bussen utan gled ned på sätet. Hon böjde sig framåt, som skulle hon kräkas, men kräkreflexen fick inte ut något. Hon masserade vildsint sitt hår, råmade och tittade på mig; ögonskuggan var utsmetad över hela ansiktet. ”Tomheten på det sätet är en fylld kopp med ett oskuldsfullt bis med äkta guld spetsade honungsnektar i jämförelse med den galopperande tomhet som din nedkomst skapar. Ditt säte mot detta säte är en förlossning som förkrossar det tomma, men ändå därvarande hopp som fanns i tomheten.”

Point taken. Jag flyttade mig längst bak och hittade vad som först såg ut som en tvättäkta otvättad rödvinspoet, även om han stank av folköl. Hur som bestämde jag mig för att spela spelet.

”För att sitta här, krävs det av mig en vers?”

”Nä, men kan du månne bju’ på en bärs?”

”Oj, du är visst en vanlig alkoholist”

”Ja, och det är på denna buss vansinnigt trist”

Bussresan och vi rimmade lika illa, men jag tröstade mig med att jag snart var framme. Vid varje rödljus utstötte diverse poeter klagorop i stil med jag stoppas i mitt skapande, det röda ljuset är mensblodet i mitt totala och klimakterienära mörker och halt, här får ingen konst passera, blott avgaser av ett samhälle förrött.

Jag tryckte på stoppknappen när vi närmade oss Brunnsparken, men då utbröt panik. ”Vi kan inte stanna nu”, skrek en poet, ”inte nu när jag har funnit mitt momentum.” En annan vrålade att hans djup ej var redo att besudlas av den centrala stadens ytligt, unkna luft och han befallde föraren att fortsätta till en lämplig slutpunkt utan uppehåll. En blev så panikslagen att han band sin fria vers och hotade att hänga sig i dess konstnärligt hämmande snara om bussen ej for ytterligare minst 40 strofer.

Förtvivlat såg jag hur bussen for förbi fler hållplatser, svängde upp mot Masthugget och till sist nådde slutstationen. Nöjda poeter strömmade av, satte på sig baskrar eller målade sig med kajalpenna runt ögonen beroende på smak, och rann nedför berget till en stadsdel där redan tusentals överflödiga poeter försökte bräcka varandra med pekoraler till sitt perkolatorkaffe.

Med en suck satte jag mig tillrätta och följde med bussen ned mot staden igen. Naturligtvis kom biljettkontrollanterna på vid Prinsgatan. ”Fan, jag glömde stämpla”, sa jag och stirrade upp i ett oförstående ansikte som bara kommenterade det hela med:

”Höstglömskan aj då
Det blir tolvhundra kronor
bara småmynt kvar”

Jag tittade på honom, det där lät inte rätt, och frågade: ”Haiku?”

Svaret blev ett allt för väntat: ”Nej, fak-uuu.”

Poesiapoteket

Jag kanske jobbade lite för länge idag och kanske var jag lite för blöt när jag gled in på gatan hemma. En huvudvärk satte rejäl fart och jag insåg till min fasa att jag inte hade några alvedon hemma. Klockan var närmare 20.30, apoteket var stängt sedan länge, men så gnisslade det till. En skylt slog i vinden och på den satt ett litet vitt pappersark med handskrivet budskap. Texten var på väg att försvinna i regnet, men gick fortfarande att urskilja.

”Poesiapoteket”, läste jag, öppnade dörren och klev in.

”Goder afton”, hälsade farmaceuten bakom disken. ”Vad kunna jag min herre bistå med?”

”Jag har huvudvärk”, förklarade jag och han nickade. Han öppnade ett skåp och plockade fram två böcker. ”Molande, likt två nästan tysta, men ändå då och då långsamt klagande sjöfåglar som klyver en annars tyst sommarkväll och far fram? I så fall rekommenderar jag en blandning av Heidenstam och Setterlind.”

”Det är mer konstant”, sa jag. ”Liksom pulser och jag behöver något snabbverkande, tror jag. Heidenstam är briljant, men mer försiktigt aktiv. Setterlind har många sorgsna stråk som kan förhala effekten och skapa lite annat i mig. Har nog tryckt i mig lite för mycket av honom när jag läst dödsrunor.”

Han nickade. ”Normalt skulle jag då rekommendera Patti Smith, men givet detta väder – denna kväll som är ett rasande och ettersprutande vilddjur – kan hon slå fel. Boye är alltid en smeksam vän, men om din huvudvärk kanske blott höstångest är kan hennes vårantydningar bli väl kraftiga och ge en motreaktion.”

”Det värker rejält”, sa jag och lutade mig mot disken, min panna i mina händer och armbågarna som stöttepelare. ”Det avgör saken”, sa apotekaren och blåste dammet av en gammal bok. ”Shakespeares sonetter. Ta en rejäl dos av dessa innan du somnar så gör huvudvärken sorti likt sommarens flugor när höstens frost gör entré. Totalt magiskt innehåll.”

”Biverkningar?”

”Bara positiva i så fall, men för säkerhets skull kan jag skriva ut lite lugnande om du vill.”

Jag ryckte på axlarna. ”Jag är inte typen som vill bli en medicinjunkie, men om du verkligen rekommenderar något som inte trasslar till min hjärna, så.”

Han räckte över en tjock bok. ”Tranströmers samlade verk. Kan få helvetets skärseld att bli ett väluppfostrat adventsljus.”

Jag packade ned medicinen och sträckte mig efter plånboken. ”Vad blir jag skyldig?”

Apotekaren höll upp händerna. ”Göm dina dukater, min vän. Skriv blott vackra ord sen. Din skuldsedel är tom så länge du fyller sidor med dina ord.”

”Tja, jag hade tänkt att skriva tills jag dör”, sa jag.

”Vi är således kvitt. Tillfriskna nu kvickt och låt sedan din gåspenna raspa mot pergament på en resa utan slut.”

Jag gick hem. Huvudvärken syntes mig redan avtagande.

Jag vill bortom ord

Jag vill stå sist i kön,
förbisprungen av alla poeter.
När vi ska uppvakta henne,
den vackraste kvinnan i världen.

Hon ska överösas av för stora ord.
Lyssna till svulstiga tankas,
tillgjorda haikus och
tveka inför tveksamma blankverser.

Hon kommer att gäspa i sinom tid.
När en tröttsam alexandrin,
följs av en seg sapfisk vers
och tillgjorda canzonas i överflöd.

Och inte tänker hon på sex
när hon hör ännu en hexameter.
Inte efter flera haltande sonetter
och en plattitydfylld distikon.

Så när jag står där som sista hoppet,
ska jag inte säga någonting.
Inte ens när hon ilsket undrar
vad för jävla poet jag är.

Till sist hittar jag orden:
”Jag vill bortom ord, vackraste.
Du är för underbar för att
reduceras till takter i en bunden vers.”

”Jag vill skriva hela mitt liv,
men ingen penna ska teckna dig.
Dig kan bara mitt hjärta berätta,
inte ens min finaste penna duger.”

”Jag kan leva med det”, svarar hon.
Sen skriver jag lyckligt i alla dagar
och skapar den vackraste poesin
när jag rör och berör henne.

Muggen som inte tålde värme

Knappt hade den första droppen av mitt kokheta tevatten träffat insidan av min nya mugg förrän ett hjärtskärande skrik hördes. Jag hejdade mig och såg hur muggen förtvivlat försökte bli av med vattnet. Fråga mig inte varför, men jag fick inte panik, utan såg istället till att raskt hälla upp en rejäl dos kallvatten i muggen.

”Tack”, sa den. ”Jag är extremt känslig för värme och bränner mig väldigt lätt.”

”Det är något ovanligt för en temugg”, sa jag. ”På något sätt känns ju mötet varm dryck och ditt inre som ditt raison d’être.”

”Du är väl kategorisk nu”, sa temuggen. ”Varför skulle alla temuggar vara en och samma? Är alla människor exakta kloner? Gillar ni samma saker? Funnes det då inga olikheter mellan individerna i er art?”

Något förvånad över hur verserad och övertygande muggen var, kunde jag inte annat än att hålla med.

”Säg mig, yngling. Är det då inte vinter utanför ditt fönster? Kunde jag då inte få smaka på vintern genom att ställas i snön?”

”Det är rätt kallt, om jag ställer ut dig och sen plockar in dig, då finns risken att du spräcks.”

”Äsch, visst gör det ont när knoppar brister”, sa muggen.

”Boye”, sa jag. ”Låt gå för den här gången då.”

Jag öppnade balkongdörren och ställde ner muggen i snön. Den såg lycklig ut. ”Ah, om ändå min salig moder hade fått uppleva det här, men hon slutade sina dagar som en stött konferensmugg på ett hotell i Eslöv. Aldrig såg hon snön. Du kan ta in mig nu.”

När jag ställde ner muggen på bänken så sprack den av värmeskillnaden (eller möjligen för att jag tappade den lite).

”Jag beklagar”, sa jag.

”Gör icke det. Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge. Tack för att du gav mig det här”, sa muggen och drog sin sista suck.

Jag begravde den i hushållssoporna, kokade upp tevattnet igen och fyllde en ny kopp med het dryck. Sen plockade jag ut mjölken ur kylen och skulle precis hälla upp när den här muggen ropade till: ”Glöm det, jag är laktosintolerant.”

Med en suck lämnade jag köket, klädde på mig varmt och gav mig ut i Olskrokskvällen. Det var lika bra att satsa på Le Pain Francais. Allt jag hoppades nu var att cafe au lait-muggarnas strejk mot EU:s jordbruksbidrag var avslutad …

Regnskrift

Det är rätt skönt med regn. Det smeker bort rätt mycket. Sköljer rent, tvättar ut och vederkvicker. Lite åska hade ju inte heller skadat. Det är rätt passande väder, för den värsta puckeln på jobbet är passerad. Det börjar så sakteliga att stanna till, jag hinner andas och det blir lättare att slå på datorn för eget skrivande igen.

Och det har varit några fina dagar här – efter en fullständigt bedrövlig söndagnatt med en dumhet, som nu lyckligtvis är utredd, begraven och uppkäkad – det känns som om jag behövde springa in i det där så att jag äntligen kunde rusa vidare. Ett par törnar och avslutade relationer har det blivit sista halvåret, men det var nödvändigt att få perspektiv och hamna rätt med en del saker. Och jag återupptäckte en gammal bekant i helgen, vilket kan få ett tespiskt efterspel. Kul.

För övrigt slås jag av en sak ikväll: Att skriva poesi/flash fiction på engelska är fan svårt, även om jag tycker att jag rör mig rätt obehindrat i det språket. Samtidigt är det en otrolig utmaning att fånga mitt eget uttryckssätt på främmande tungomål. Behöver dock sova på de sista formuleringarna.

Jag har faktiskt en vild plan på ett skriva en hel bok på engelska. Konstigt men sant.

Först i kön ligger dock en svensk variant. Ska Lo bli min rika agent får jag fan fixa det snart. Två coola veckor nu och sen tre veckors semester … kan det gå? Ja, varför inte? Jag har ju min älskade Scrivener, fantasi och inga begränsningar i övrigt.

Poettisdagen

Nära mig finns en gata där det bara finns frisörer och konkurser. Kaféet är aldrig öppet och baren blev till en pizzeria och är nu en indier, som är ganska glest befolkad. Jag gick ned längs den gatan idag när en poet hoppade fram ur buskarna.

”Åh nej”, sa jag.

Han nickade och slog ut med armarna. ”Idag är stora poettisdagen.”

Lysande, första tisdagen i april är alltid något av poeternas nationaldag i Göteborg. Vart du än vänder dig är det poeter. Inte så kusligt som om det var clowner, men rätt så otäckt.

”Högkonjunkturen är blott en utbrunnen marschall. En bortglömd rest från ett lyckligare förgånget”, sa han. Han försökte se svår ut. Jag skrev 2 av 10 på hans betygkort och gick vidare.

Vid foten av Willinsbron stod en gammal merca som fått motorstopp. En poet tittade på den, verkade begrunda den allt mer svettiga föraren som försökte få igång det hostande åbäket samtidigt som kön växte bakom.

”Det är skönare att lyssna till den fläktrem som brast än att aldrig spänna ett säkerhetsbälte”, sa han. Jag kritade dit en solklar nolla.

Vid ån gick en gräsand omkring. Den hade basker och rökte pipa.

”Kva-kvack … kvack? Kvack! Kvack”, sa den. Jag applåderade och gav den full pott.

En kvinnlig poet talade om livet vid kyrkogårdsmuren. En otvättad lufs drog till med ett fullständigt skadat epos om månen, tomatsoppa och hur allt hänger ihop. Han fick en etta och en dusch med min Radar insektspray.

På Folkungagatan var det stand-up poetry. En blandning av poesi och komik. En anemisk kille i hängslebyxor och tvärrandig tröja gick upp på scen och greppade micken.

”Okej, jag ska köra en haiku. Eller kanske ett skämt om hajar, så kallade hajkul.”

Responsen från publiken (moi) var avvaktande. Det avskräckte inte poeten/komikern. ”Jag ska dra en dikt skriven av en boffare, en så kallad limerik”, sa han sen. Och jag var redan långt borta. Poesi dressad i göteborgsvitsar – fy fan!

”Skänk en slant till en fattig tant”, sa en alkis utanför femman.

”Men, du är ju man”, sa jag

”Jag vet”, sa alkisen. ”Men, jag hittade inget bra rim. Skänk en krona till en hona är ju lika illa.”

”En peng till en gamäng?”

Jag stelnade och kände illamåendet välla upp. Jag var plötsligt en del av det här. Jag uppslukades av poettisdagen. Slängde bort mina plikter och klättrade upp på Johanna i Brunnsparken. Där spontandiktade och skrek jag

Våren kom
Slunga blåsippor på min själ
Förvandla mig till en uteservering
Jag är en engångsgrill som aldrig dör
Fågelsång
Hej, gryningen är här
Drick mig, oh pilska majblomma

… och precis så patetiskt illa var det.

Tur att poettisdagen är över snart.

Poesipolisen griper in

Gårda, i morse, strax efter sju. Jag är på väg över den lilla slussbron och slås av hur få människor som kommer från spårvagnarna och hur lugnt allt är. Det är verkligen semestertider. Då rullar en silverfärgad Volvo upp bakom en av de få och tutar ilsket. En för tjock man i beige jacka har bråttom på ett sätt som inte är förenligt med årstiden.

I nästa ögonblick är hans bil omringad av maskerade män iklädda uniformer med texten poesipolis på ryggen. En av dem slår sönder sidorutan och slänger in ett papper i bilen. De andra pekar på bilen med automatvapnen i högsta.

– Läs texten, läs texten, vrålar polismännen.

Tjockisen tar upp papperet och läser:

– Jag längtar stenarna där barn jag lekt

Han låter tveksam och beordras att läsa igen. Den andra gången är inlevelsen där. Betydelsen av Verner von Heidenstams fras träffar honom. Han stänger av bilen, öppnar dörren och går ut med händerna på huvudet.

– Jag längtar stenarna där barn jag lekt, vrålar han.

– Our work here is done, säger en poesipolis och så försvinner de med militärisk precision.

Den tjocke mannen, som precis börjat minnas barndomens lekar, trädkojor, timotej, getingar, slådda ängar, hölass, balmaskiner, mjölkpallar, lanthandlar och förrådet med gigantiska svagdrickabuteljer, är effektivt botad från sin sommarstress.

Han tuttar i nästa ögonblick eld på sin bil, slänger sin fula beigea (till och med ordet är fult) jacka rätt in i lågorna och går sen i riktning mot Skatås för att fortsätta vara sig själv.

Att elda bilen var kanske ingen miljögärning av rang, men ibland blir kraften från poesin för stark, så är det bara.