Alla dessa snutar

Jag blev stoppad på väg tillbaka till kontoret vid lunchtid igår. En polisbil svängde upp framför mig och ut hoppade två bastanta konstaplar. En av dem höll en halv donut i sin hand, den andra halvan tuggade han frenetiskt på och pratade samtidigt så att smulorna yrde.

”Vad har du där?”

Han pekade på min påse och jag svarade sanningsenligt att det var en pasta med tomatsås.

Konstapeln skakade på huvudet och slet åt sig påsen.

”Du har vit skjorta och köper pasta med tomatsås. Det är sedan 1 juni olagligt enligt §12 i Ordningåredabalken.”

”Men, vad fan”, sa jag. ”Den har jag aldrig hört något om.”

”Okunskap är inget försvar”, sa konstapeln och hällde ut min lunch i rännstenen. ”Samhället har fått nog av nedstänkta vita skjortor, så nu är det slut på det. Vilken restaurang köpte du på? Det är lika bra att du säger det, annars åker du dit för ohörsamhet. Deras tillstånd ska dras in.”

Jag erkände och gick till nästa pastahak och köpte en ny pasta, den här gången med en currysås.

En ny patrullbil stannade mig och polisen i den kärran sa att det var en slamkrypare om det var okej med currysås och vit skjorta.

”Jag tar av mig skjortan”, sa jag. ”Jag måste äta nu.”

”Helt okej”, sa de och åkte iväg.

Jag tog av mig skjortan och öppnade lunchlådan. Då hördes en siren och en polisbil stannade till. Ut hoppade en bredbent snut. ”Sedlighetspolisen. Blekfeta män i bar överkropp är förbjudna sedan 1 juni, enligt §19 i Estetikbalken. Ta på dig skjortan eller godtag att vi destruerar dig.”

Jag tog på mig skjortan och knäppte till och med översta knappen.

”Fortsätt medborgare, ha en bra dag”, sa konstapeln och gav sig av.

Jag andades ut när jag hörde ytterligare en siren. En ännu mer bredbent polis hoppade ur bilen.

”Osedlighetsroteln. Att ha alla knappar knäppta i skjortan är för viktorianskt, enligt §1 i Suntförnuftbalken. Jag justerar lagbrottet summariskt.”

Han tystnade och slet tag i min skjorta så att de fyra översta knapparna lossnade. Patrullbilen gav sig av och kvar stod jag med skjortan öppen ned till naveln.

Ytterligare en patrullbil rullade fram och rutan vevades ned.

”Vad är det nu”, sa jag. ”Vad har jag gjort?”

”Inget”, sa polismannen. ”Vi tänkte ge dig ett trevligt ord på vägen. Om du låter oss fånga bovar önskar vi blott att du fångar dagen.”

Det var en helt vanlig dag i Göteborg.

Blåljus och gräsandssafari

Jag hade en något konstig språkkväll igår. Först försökte jag förklara att Frälsningsarmén sjöng canon och sen att en tidigare flickvän en gång svingat sin läderfåtölj mot mig. Jag behövde således sova. Det satte polisen stopp för.

Plötsligt hör jag ett envetet sirentutande, tänker att något hänt på vägen, men så kommer det närmare …och stannar utanför. Jag tittar mot fönstret. Det tjuter, lamporna blinkar och bilen står parkerad utanför. En piket gör den sällskap och rullar långsamt längs gatan. Efter en stund plockas hundar fram och sirenerna ersätts av vilda skall, rop och annat.

Vad pågick? Jag vet inte, men det rubbade sömnen.

Det förhindrade dock inte dagens sedan länge inplanerade gräsandssafari. Jag och S packade ned en rejäl påse bröd (Storform) och begav oss till Skatås. Vi inledde i den bortglömda delen av Blacktjärn, men där verkade änderna närmast ointresserade…

Jag förklarade, som lokal gräsandsexpert, att de alltid håller till på andra sidan tjärnet. Vi gick dit och det var helt tomt. Inte en and. Däremot fick en sothöna lite oväntat glutentillskott. Det här höll på att utveckla sig till en helt misslyckad tur.

Då sänkte sig en häger majestätiskt ned i vattnet. Vilken praktfull fågel. Och, så fick den sällskap av en till. Otroligt.

Fast, hägrar äter inte brödsmulor, så vi var tvungna att gå till Härlanda tjärn och där räddades dagen: änder, änder, änder, änder och en hög duvor och kråkor. De porösa hjältarna åt ur våra händer, alla fick rejält med bröd och jag fick till och med närmast vadat ut för att mata den något blyga sothönan som till slut anslöt.

Ett kilo bröd distribuerat och vi kunde nöjt lämna området.

Det blev en bra söndag, trots polisen… Hurra för gräsänder.

Poesipolisen griper in

Gårda, i morse, strax efter sju. Jag är på väg över den lilla slussbron och slås av hur få människor som kommer från spårvagnarna och hur lugnt allt är. Det är verkligen semestertider. Då rullar en silverfärgad Volvo upp bakom en av de få och tutar ilsket. En för tjock man i beige jacka har bråttom på ett sätt som inte är förenligt med årstiden.

I nästa ögonblick är hans bil omringad av maskerade män iklädda uniformer med texten poesipolis på ryggen. En av dem slår sönder sidorutan och slänger in ett papper i bilen. De andra pekar på bilen med automatvapnen i högsta.

– Läs texten, läs texten, vrålar polismännen.

Tjockisen tar upp papperet och läser:

– Jag längtar stenarna där barn jag lekt

Han låter tveksam och beordras att läsa igen. Den andra gången är inlevelsen där. Betydelsen av Verner von Heidenstams fras träffar honom. Han stänger av bilen, öppnar dörren och går ut med händerna på huvudet.

– Jag längtar stenarna där barn jag lekt, vrålar han.

– Our work here is done, säger en poesipolis och så försvinner de med militärisk precision.

Den tjocke mannen, som precis börjat minnas barndomens lekar, trädkojor, timotej, getingar, slådda ängar, hölass, balmaskiner, mjölkpallar, lanthandlar och förrådet med gigantiska svagdrickabuteljer, är effektivt botad från sin sommarstress.

Han tuttar i nästa ögonblick eld på sin bil, slänger sin fula beigea (till och med ordet är fult) jacka rätt in i lågorna och går sen i riktning mot Skatås för att fortsätta vara sig själv.

Att elda bilen var kanske ingen miljögärning av rang, men ibland blir kraften från poesin för stark, så är det bara.