Politikern och opinionssiffrorna

”Ja, du Åsa Lööfven-Reinstedt-Fridåfröjdlund, vad säger du om Sifos nya siffror som visar att ert parti går tillbaka med 2,1 procent?

”Det är bara en opinionsmätning och jag känner en tydlig medvind när jag talar med väljarna.”

”Fast, det här är ju en statistiskt säkerställd minskning?”

”Ja, fast det är ändå inget jag fäster mig vid, jag kan bara se till hur det är i verkligheten och där går vi framåt.”

”Men, här kommer visst en ny mätning från Novus. Där går ni framåt med 1,3 procent. Kommentar?

”Det här är ett tydligt tecken på att vår politik fungerar. Nu har det vänt, det är uppenbart.”

”Fast, ökningen ligger ändå inom felmarginalen.”

”Det här är en glasklar siffra. Vi går framåt. Inga tvivel om det.”

”Oj, här var det rykande färska siffror från SCB. Ni backar 0,9 procent i den stora undersökningen de alltid gör, den som är bombsäker.”

”Nu vill jag inte dra några växlar på en opinionsundersökning, den säger egentligen ingenting.”

”Stoppa pressarna. Enligt Ipsos går ni framåt 0,2 procent.”

”Det är inte förvånande. De här siffrorna är beviset för att vi verkligen har vänt skutan. Nu är det fullt i proppskåpet och lamporna är tända.”

”Men, vänta. Ipsos har gjort ännu en undersökning. Där backar ni 0,7 procent, trots att de frågade samma väljare som i den förra. Hur känns det?”

”Bra! För jag hänger inte upp mig på opinionsmätningar alls. De betyder inget. Jag vet att vi har ökat, kommer att öka mer och göra ett kanonval.”

”Demoskop säger -3,4 procent, det är katastrofsiffror och ni kan kana ur riksdagen, hur känner du inför det?”

”Jag tror inte att vi har hunnit nå ut med vårt budskap än, när vi gör det – då vänder det.”

”Fast, enligt YouGov har ni ökat med nästan fem procent. Hur förklarar du det?”

”Väljarna har tagit till sig vårt budskap, det är tydligt det. De här siffrorna känns precis i paritet med hur vi känner valvindarna blåsa.”

”Åter till studion.”

 

Vad vore vi utan barnmorskor? Ingenting!

Ta en titt på de här två bilderna. Det är vår dotter. Nyfödd, respektive två månader gammal.

IMG_0193bild

Ingen av de här bilderna hade varit möjlig utan barnmorskorna på Östra Sjukhuset.

Vi kom in den 2 maj, strax efter 21.00. Från första sekund togs vi om hand på ett fantastiskt sätt.

Vi möttes av en som kramade om Teresia och hälsade välkommen. Sen gick vi igenom fyra skift – och alla vi mötte fick oss att känna oss trygga, trots all oro, smärta, trötthet och vilsenhet vi sprang in i. Tack vare dessa kvinnor bär vi nu en stor lycka istället; en fantastisk flicka som heter Svea pendlar mellan våra famnar. Hon väger 5240 gram, växer så det knakar och börjar göra roliga ljud när hon inte är upptagen med att le, skratta, gorma efter mat eller bara ligga tyst och begrunda sina två händer. Vi har strösslat nätet med bilder av henne, och ändå är det bara en bråkdel av bilderna som letat sig dit. Och de bilderna är bara en bråkdel av de bilder vi tar hela tiden. Varje gång vi blinkar tar vi en ny minnesbild eller spelar in en ny film med vårt älskade barn.

Barnmorskan som hjälpte oss den första natten såg till att vi fick sova när det blev för jobbigt och hon tittade in när Svea hade kommit – trots att hon inte hade det uppdraget längre – och log lyckligt med oss.

Hennes efterträdare hjälpte oss med frukost, såg till att sparka ut mig så att de kunde göra undersökningar och lägga ryggbedövning i lugn och ro. Dessutom fick jag en nypa luft efter 15 timmar, vilket var bra för att kunna hjälpa till ytterligare.

Tredje skiftet. Ännu en omtänksam barnmorska. Hon fixade Teresias hår, hämtade pannkakor när det behövdes och peppade oss inför spurten. Vi träffade henne igen två dagar senare när hon bara satt med oss en stund på BB och delade vår lycka.

Och slutligen kom en fjärde barnmorska. Hon bar in en saccosäck så att jag fick sova, såg till att Teresia fick vila, och sen styrde hon oss till dess att en liten flicka dök upp, vrålade och öppnade sina ögon på Teresias mage. Hon, och en undersköterska, tog bilder på oss, på vårt barn. Bilder som annars bara hade blivit skakiga suddigheter. De tog en bild när jag klippte navelsträngen. De såg till att vi fick världens bästa fika mitt i natten och de vallade oss till en väntande säng på BB, en trappa upp. Även hon hälsade på senare. Tog sig tid att bara vara med oss.

De hade alltid tid för oss – och ändå har de egentligen aldrig tid. De gav oss och Svea den bästa start man kan få. De gav allt, fastän de inget får i gengäld.

Dag ut, dag in. När som helst på dygnet. Överallt i hela vårt avlånga land sliter de. De ser till att föräldrars längtan blir en sanndröm. De lindrar oro och smärta. De förklarar, förmanar, lyssnar, pratar, guidar och låter naturen ha sin gång. De lägger den vackraste tyngd som finns på mödrars magar – och de gör det oförtrutet.

Varje dag kommer människor hem med barn, lika efterlängtade som vår Svea. Och de gör det för att barnmorskor hjälpt dem. När helst jag ser en familj med en liten så vet jag att de fått hjälp av en eller fler barnmorskor. Precis som vi fick hjälp, fantastisk hjälp.

I morse satt jag och kikade på Nyhetsmorgon på TV4. Där satt två barnmorskor och pratade om sin förskräckliga arbetssituation. Hur de springer från rum till rum, förlöser på löpande band. Tiden som varje föräldrapar och varje barn behöver – den finns inte. Det är en stor skam.

Inte bara saknas ofta möjlighet att vara närvarande som barnmorskorna var när Svea kom – de kan inte garantera säkerheten. Läs det långsamt: de kan inte garantera patientsäkerheten. Ofödda barn riskerar att skadas eller ännu värre för att barnmorskorna inte ges de resurser som krävs. Det är ovärdigt ett land som Sverige.

Programledarna berättade att berörda myndigheter (Skåne i det här fallet) inte ville vara med i rutan för att stå för vad de beslutat. Det är en total ynkedom.

Däremot har barnmorskor tvångsinkallats från sina semestrar för att inte vården ska totalhaverera. Det är en stor skam.

Men, vet ni vad? Barnmorskorna dyker upp. Hjälper och ger så mycket de kan av tid som inte finns, så att de blivande föräldrarna och barnet, alla lika hjälplösa och utsatta, får så mycket trygghet som de här kvinnorna mäktar med att erbjuda. Kanske blir det ibland inte det gladaste bemötandet, vi har hört om folk som hade det kämpigt, men barnmorskorna står där ändå – varje dag – och gör det som inte finns tid till. De ser till att vi får med oss små, underbara barn hem. De ger oss resten av våra liv. Det är vackert, fast sorgligt eftersom de tvingas göra det på löpande band.

Att samhället inte uppskattar och värderar deras slit? Att vi som nation inte säkerställer att de mest ömtåliga och efterlängtade liv som finns – barn – alltid garanteras all den trygghet och goda vård de behöver? Det är bottenlöst uselt.

Tack, KKÖ. Varje sekund med Svea är magi – och ni hjälpte oss att få uppleva den. Låt oss hoppas att politikerna förstår det ni gör en dag. Vi förstår det och är er evigt tacksamma. 

 

Göteborgs politikerdagis – åh herregud!

I mitt ständiga sökande efter att lära mig förstå hur människor fungerar besökte jag i morse Göteborgs politikerdagis. Det är där våra folkvalda sitter mellan mötena. Den här dagen hade den milda dagisfröken samlat de små politikerna i en liten ring.

”Vi ska leka lite. Vad sägs om frågor och svar”, sa hon. De små politikerna i ringen jublade, ett kommunalråd sa att det här det roligaste som fanns och en annan sa att han älskade fröken.

”Om du ska ut i regnet och leran, vad tar du för skor på dig då?” Frökens fråga fick politikerna att tänka efter. Utredningar tillsattes bums.

”Vi gör det lite enklare. Tar ni rejäla svenska gummistövlar eller handsydda italienska skor?”

Politikerna skrattade och skakade på huvudet innan de ropade gummistövlar i en blocköverskridande kör.

”Nästa fråga”, sa fröken. ”Om ni har 40 äpplen och vill att alla ska äta av dem varje dag, hur är det då om 11-12 stycken av äpplena är ruttna och ibland får man inte ens smaka på äpplena eftersom ni inte tar fram dem?”

”Uruselt”, ropade en politiker. ”Det går ju inte”, sa en annan. ”Den som köpt de äpplena är nog dum i huvudet”, sa en tredje. ”Egentligen borde man ha minst 50 äpplen, så att alla verkligen kan njuta av dem”, tyckte en fjärde. ”Ska man sälja äpplen måste man ha äpplen, annars sviker man”, föreslog en femte.

”Kan man förstå att folk väljer bort äpplena och inte förstår varför man ska betala för dem”, sa fröken. Politikerna skrek ja med unison röst.

”Så bra”, sa fröken. ”Tänk nu att äpplena och de italienska skorna egentligen är de där spårvagnarna ni har köpt från Italien. Förstår ni då att folk tycker att ni är klantiga små rumpor?”

Politikerna slutade skratta och bröt ringen. ”Om bara 12 av 40 är kassa, tycker jag att det är rätt hyggligt, faktiskt”, sa en. ”Exakt”, sa en annan. ”I stort sett är det ett bra köp, man kan inte räkna med att allt fungerar jämt”, sa en tredje.

En av dem hötte med knuten näve mot fröken. ”Vad vet du om spårvagnar, du är bara en liten pedagog och det känns som om vi borde dra ned anslagen till det här dagiset.”

”Bra sagt”, sa en annan politiker och så kramades de folkvalda och klappade varandra på de små ryggarna. Sen ställde de sig i en klunga och viskade lite innan de vände sig mot fröken och mig. En av de små politikerna harklade sig och sa:

”Det är kommunfullmäktiges åsikt att spårvagnarna i Göteborg fungerar klanderfritt. Hacken-klacken, får ej ändras. Låt stå.”

… och med de orden lämnade politikerna dagiset och satte sig i sina tjänstebilar. Deras bensinslukande monster, vars rutor var tonade åt båda håll för att behålla illusionerna, susade snabbt förbi de ungefär 70 procent av de italienska vagnarna som faktiskt hade tagit sig ut i trafiken och nu deltog i ett av kollektivkollapstrafikens sedvanliga jättestopp i Brunnsparken.

Allt var som vanligt i Ankeborg.

Jag samlar på skitsnackare

En fjärilssamlare gick omkring i Olskroken idag. Håven var tom, mungiporna pekade nedåt och hela uppenbarelsen var ledsamhet på två ben.

”Det är inte säsong för att fånga fjärilar”, sa han.

”Du kanske skulle skaffa en ny hobby, har du testat att fånga skitsnackare”, sa jag.

Han skakade på huvudet och jag förklarade att man bara behövde en håv. Därefter gick man ut på stan och försökte hitta folk som gödslade med bullshit, buzzwords, floskler, klyschor, allmänna sanningar (utan att ifrågasätta dem), uttjatade citat och babblade oavbrutet. Man fångade in dem och förvarade dem sen på lämpligt sätt. Just då gick ett praktexemplar förbi.

”Ja, Tom. You can’t do business sitting on your ass, om du fattar vad jag menar. Du måste tänka utanför boxen om vi ska ro i land det här”, pladdrade mannen.

”Perfekt”, sa jag, lånade entomologens håv och fångade in skitsnackaren.

(Ni kanske undrar hur man kan fånga en människa med en fjärilshåv, men skitsnackare är ofta rätt små, så det är lugnt.)

Därefter gick vi till mitt hem och via en ytterst hemlig dörr i garderoben kom vi till utställningshallen.

”Oj”, sa fjärilssamlaren när han såg ett hundratal ljudisolerade glasburar, alla fyllda med babblande typer. ”Det här är fantastiskt, berätta om din samling”.

”Den talar för sig själv”, sa jag och knäppte på högtalaren till den första buren där en journalist från vilken tidning som helst satt.

”Det är mitt publicistiska ansvar att publicera osanningar, det ligger i allmänintresset och vem är bättre än en journalist att avgöra vad som är värt att berätta”, sa journalisten och fortsatte att dräggla långt efter att vi slagit av högtalaren och gått vidare.

I nästa bur stod en reklamare och pratade om hur hans koncept var en hygienfaktor när man skulle vinstmaximera alla försök till ändringar som skapar synergier i verksamheten samtidigt som man vill få mer buzz, en rejäl hype och ett bra cash flow som även genererar den röda tråden.

”Jösses”, sa entomologen och upprepade det när jag förevisade några burar med:

  • En engelsk fotbollsspelare: ”Anything can happen, it’s a game of two halves. And, it ain’t over til the fat lady sings and it’s all about who knocks in the most balls at the end of the day at the end of the season.”
  • En tidstypisk fjortis: ”What the fuck, liksom. Han e så dum, va. Shit for brains, liksom.”
  • En politiker: ”Jag kan inte uttala mig i den enskilda sakfrågan, men … (jag utelämnar här 1249 ord med i snitt 16 bokstäver som kan sammanfattas med bla-bla-bla) … och därför hoppas jag att ni accepterar varför jag omöjligen kan uttala mig i den enskilda sakfrågan.”
  • En sunkig brudraggare: ”Fan, vilka snygga jeans du har, de skulle passa på mitt golv, gumman. Jag heter Rick, så vet du vad du ska skrika i natt.”
  • En väl rabiat typ: ”Män är djur. Män slår kvinnor. Män är svin. Män är onda. Män är missfoster.”
  • En tröttsam tjomme: ”Regeringen vill te Kanarieholmarna å få värme å ömhet. Släng daj i elementet sa ja’ te’ na. Fatta’ru, då blir hon både varm å öm, hahaha.”
  • En kille från en dejtingsajt: ”Jag gillar att paddla kajak, är 100 % seriös, ser bara till insidan och mitt motto är carpe diem.”
  • En av alldeles för många börsmäklare: ”Marknaden är glad, så börsen går upp, det blir all-time high idag. Va? Min förklaring till att börsen sjunker? Ja, marknaden är sur, lite orolig och övervärderad, så vi kan räkna med baisse på börsen. Okej, steg den igen? Ja, jag är helt säker på att det är köpläge nu, den här ökningen är långvarig och …jaha, det är fritt fall? Inte oväntat alls, vi har så många osäkra faktorer just nu. Jag skulle råda alla att sälja …”

”Herregud”, sa fjärilssamlaren när vi gått igenom allt. ”Det här får min hobby att verka så futtig, å andra sidan – det är inte storleken som räknas, va? Jag får vara nöjd med det lilla, eller som Cajsa Warg sa: man tager vad man haver.”

Jag svarade inte utan log bara mot min nästa utökning av samlingen …