Jag är lika tuff som Jesus

Enligt Bibeln så utsatte Djävulen Jesus för allehanda prövningar i öknen under 40 dagar. Under inledningen av 2011 har Satan upprepat sin utdragna tortyr med mig.

”Se där, Anjo. Ett aldrig slutande bord fyllda med pizzor. Bekänn dig till mig, så är de dina – utan betalning”, sa han 4 januari.

”Titta, Anjo. En livbåt med pommes frites som står redo att frakta dig över ett hav av dipsås”, försökte han med 14 januari.

”Cheez doodles, cheez doodles”, viskade han i mina öron 7, 12, 15, 21, 23-27 och 30 januari samt 1-9 februari.

Han knuffade ned mig i iskalla hål varje natt och sa att han kunde värma mig omedelbums om jag lät pommes chateau värmas med mig. Han byggde broar av kexchoklad till grönskande ängar fyllda av undersköna nymfer. Han sa att om jag bytte ut champinjonerna mot skumsvampar så skulle salladen bli nyttigare.

Idag gav han upp. Efter att ha vandrat i öknen i 40 dagar och frestats utan uppehåll stod jag där som en vinnare. Djävulen sjönk ihop likt tittarsiffrorna för en svensk komediserie på TV och jag kunde nöjt gå därifrån i vetskapen om att jag är lika tuff som Jesus.

Nu ska jag bara fixa resten av hans bedrifter. Första målet är att, innan jag fyller 40 om halvannat år, veta hur man utfordrar 5000 människor med några bröd och lite fisk samt att jag ska kunna förvandla vatten till vin. Herregud vilken prisvärd fest det ska bli. Måste fixa tolv lärjungar också – de får sköta serveringen.

Frågan är om jag ska bjuda Djävulen. Han kan behöva piggas upp lite. Vore rätt ironiskt att ha en ostbågetårta på kalaset …

 

 

Hungrig man sopar upp glaskross

En fördel med gryningsräder så här års är att man hinner sova ut innan de inträffar. Således hade jag varit i drömmarnas land rätt länge när polisens anti-hamburgerstyrka kraschade in genom mitt fönster.

De tryckte ned mig på golvet, bakband mig, och sen kom deras chef in: Anna Skipper från Du är vad du äter.

– Hamburgare med pommes frites, det är vad du åt i natt, erkänn, sa hon.

– Nej, det gjorde jag inte, sa jag

– Vi har bildbevis, sa hon. Sen visade hon bilder på hur jag stod utanför Franks på centralen. Hur jag tog emot en påse, hur jag klev in i en taxi och hur jag klev ur densamma utanför min port.

– Visst, jag köpte det där, sa jag. Men jag åt det inte. Jag hade beställt en cheeseburgare, men fick fel. När jag tog första bettet på den så var det en bränd och oätlig hamburgare. Jag spottade ut den, tröttnade på hela situationen och kasserade även mina pommes. Ni kan kolla i soppåsen.

En kravallpolis skickades iväg. Han återkom och nickade mot henne. Hon såg förbannad ut, bytte några ord med befälet, pekade på mig, vände på klacken och gick.

Tysta snutar befriade mig, fumlade lite med mina ben och lämnade stället. Kvar satt jag, hungrig och frusen. Det var bara att börja sopa glaskross och sen försöka äta frukost. Nyttiga flingor med mjölk och skivad banan, apelsinjuice och kanske en kopp kaffe.

Jag reste mig upp och kände tyngden runt vristen. En fotboja med inbyggd stegräknare och kaloriräknare. Dessutom med trådlös direktförbindelse till Skippers kontor och fan om det inte satt en liten kamera på den också?

Skit också.