Positiv resedagbok

Det känns rätt att snön bara når svackorna på de skånska fälten. Den blekt gröna och yrvakna ytan sträcker sig mot himlen och den försiktiga solen. Kanske lurpassar vintern, där den dröjt sig kvar i skuggorna, gör sig redo för ett försök till, men den vet att slaget snart är förlorat. Det är så det känns.

Vindkraftverken är stillastående klimatsmarthet utanför tågets fönster. Norrut. Hemåt. Tåget rusar fram. Jag sitter still, men allt rör sig i mig. Jag vill ut, fram, upp, explodera och jag är lättare på allt utom foten. Den trycker ned gaspedalen. Jag sitter still, vagn 11, plats 55 står det på biljetten, men jag rör mig i expressfart mot februari och mars. Tränings- och skrivarmånader. Vår? Nej, min tid. Vår? Gärna det om du är hon som är hälften av vi. Vår? Absolut, jag vill att solen jagar mig och smälter bort det som fallit och aldrig kan resa sig igen.

Halmstad. Kort uppehåll. Vi är inte försenade längre. Jag är i tid. Norrut. Hemåt. Längtan. Ingen möter mig, men jag är en bra början och fortsättning följer.

Så rör vi oss igen. Jag sitter still men rusar ikapp med tåget. Och jag har glömt allt det tunga. Det är ingen minnesförlust egentligen.

En passus. Jag har så många åt där jag stoppat blödningen i ingångssår. Nog nu, jag söker en utgångspunkt istället. Strax innan gryningen idag lånade jag stjärnorna. Arrangerade dem för att få rätt kosmisk balans. Förlåt för röran, jag ställer allt tillrätta med nästa dikt – och ger du mig stafettpinnen tar jag sträckan runt vintergatan för dig.

Jag far förbi det jag lärt mig – vi ska äta ni ska laga – fast från andra hållet. Norrut. Hemåt. Bara en timme till.

Alla gårdagens hon som inte är morgondagens du är bleka, vackra och försvinnande silhuetter längs vägen. Jag kan inte se på dem, för dagens sol bländar så.

Vidare. Norrut. Hemåt. En blå himmel där cirrusmoln leker obekymrat. Det är knappt plus, men trots allt plus. Och idag är längre än igår. Nu är mer än förr när jag närmar mig Varberg. Jag är fortfarande på väg, bara lite närmare.

Värö bruk stör, men bara temporärt, och jag glömmer det när ett plan målar streck på himlen. Det letar värme söderut, min väntar på mig en bit bort. Norrut. Hemåt.

Efter de sista tunnlarna i Halland ser jag vass som fruset väntar på det jag väntar och längtar; värme, vår, sommar, kaffe i naturen, min grönskande biktstol. Det är bara en halvtimme kvar för en helare man.

På en konstgräsplan sparkar ungar boll och jag ler när vi passerar den trötta stationen i fina, lilla Kungsbacka. Klockan är två. Jag är en och aldrig densamme.

Vi rullar in. Jag landar på välbekant mark. Jag har inget bagage, bara en litografi under ena armen och en lattjolajbansväska att rulla omkring. Muntert går jag längs gatorna i Friggtown, över den sista bron och når Olskroken. Hemma.

Jag vet att regnet kommer en dag när jag tror att sommarhimlen är evig, men jag räds det inte idag, utan gör mig redo för nästa etapp. Min bil har inga pizzahjul, och varken ostbågar eller lik i lasten. Det är full fart framåt och jag har ingen som helst lust att titta bakåt. Inte så länge nu finns.

 

 

Fångad i en bättre värld

Vid min planerade avgång till jobbet igår fick jag ett utslag av brist på klädervoajans. Skulle jag ha grova vinterkängor (för pulsandet på oplogade gator), gummistövlar (för gathörnen med djupa vattenpölar), lågskor (för sträckorna av ren asfalt), skor med dubbar (för Vallgatans bubbliga halkbana) eller flip-flops (som en vinterprotest).

Jag gjorde mitt val, gick ut ur porten, halkade bums, föll rätt in i en reva i dimensionen och kraschlandade i en bättre värld. Lite förvirrad ställde jag mig upp, insåg att revan var väck och accepterade mitt öde.

Snabbt plockade jag ut mina öronproppar, som jag har för att slippa allt gnäll på kollektivtrafiken under vintern. Här förstod alla att ymniga snöfall ställer till det och hoppades på det bästa. Den förhoppningen värmde den bättre världen och smälte snön i ett nafs.

Plötsligt var det vår. Jag mötte en ärlig mäklare som sålde på mig ett hus utan överdrifter, lögner och dolda fel. Sen kom en snickare cyklande och spikade upp en liten brevlåda utanför mitt hus.

”Det behövs bara små vykort för att beskriva enorm kärlek och dessutom har vi lagt ned Postkodlotteriet, så det krävs inga gigantiska brevlådor”, sa han och cyklade vidare för att snickra hos en gammal tant.

Kvarterets twittrare njöt av en tidningsfri dag och bjöd på bakelser. De var inte rabiat digitala å ena sidan, bara för att skrika som små barn om gammelmedia hade fräckheten att ta ledigt på helgdagar precis som alla andra. Jag log och valde att följa och avfölja dem precis som jag själv ville och det var kosher.

Kvällstidningarna hade lagt ner, istället satt de ytterst påhittiga rubrik- och skandalmakarna och fantiserade ihop nya, märkliga och chockerande glädjeupplevelser i form av lekar och lekplatser för barn. Det var fantastiskt att se en tidigare skandal- och skitgrävare sätta spaden i marken och lägga grunden till en skapelse som tidigare endast funnits i Pirinens teckningar.

Här struntade man i om folk hade hög IQ eller ej. Man var lika smart oavsett om man byggde broar eller fick en för låg lön att räcka till ett gott liv. Tallriksmodellen var allmänt betraktad som klok och alla människor dög som fotomodeller oavsett BMI.

Respekten kring att vi alla är olika fick alla att förstå hur fantastiskt lika vi faktiskt är. Det förstörde alla chanser till snack bakom ryggen. Alla var överens om att det var skönare att le och titta in i ögon än att säga elakheter till en ryggtavla.

Förutsättningarna för väpnade konflikter hade radikalt minskats, då det var mycket svårare att döda en människa vars ljus du såg släckas än att släppa en bomb på de vars namn du aldrig hört, lät militären meddela och avslutade med att bara skriva: Äntligen!

Det var stora vinster och små guldkorn om vartannat i den bättre världen. För många för att nämnas eller glömmas. Allt genomsyrades av självklarhetsoptimism. Till och med blåsten och regnet hade en positiv inställning.

Ostbågarna smakade fantastiskt utan att bygga på rondören, vilket jag nöjt insåg när jag lite senare satt och skrev på romanen med ena handen och matade gräsänder med den andra. Det var en idealisk värld, ett utopia.

Eller?

När revan öppnade sig igen klättrade jag hem. Här är jag nu. I en värld där det första jag såg i morse var dödsannonserna för två små barn och bilder på två leenden i pytteformat som aldrig skulle le mer. Jag läste sen de tunga orden från Fasching och hur han så otroligt vackert beskrev hur sorg är kärlek som blivit hemlös.

Bör jag inte leta upp revan och fly igen? Till detta Elysion jag snubblade in i.

Nej. Och jag vet varför. Jag är redan där när jag ler åt gårdagens toppenkväll med K. När jag ser fram emot dagen, morgondagen, mötet med nya och gamla vänner, Helsingborg, London, svaren på alla mina frågor, alla nya frågor utan svar, upptäcktsfärder runt jorden och till en vacker kvinnas centrum, alla böcker jag ska läsa eller skriva.

… och något så simpelt som nästa kopp kaffe.

Så, jag smyger tillbaka till revan, lägger mina läppar mot den och drar in lite till av förståelsen och värmen, innan jag försluter den med evighetsstark tråd.

Jag är, om jag fortsätter tro på det, fångad i en bättre värld. Den är ful, grå, sorglig, tyst och ensam ibland, men full av osynliga revor vi alla kan se. Varje gång någon skrattar, ler eller bara är – då föds en ny reva.

Fint.

Brett A förklarar nuläget bra. Your sun will rise again