Åtta dagar som (jag) gick

9/9

Cirkusen har lämnat stan, kvar är bara fåglarnas buffé. Slumpmässigt kvarglömda halmstrån med smått och gott i. Jag går över soliga Heden, där sommaren vill mer. Kvällstidningarna löpsedelstävlar om 5:2-dieter, min köpfrekvens är 0:7. Metro står gömd under träden, skriker om senaste skotten som föll. Ingen tar notis. Det har varit för många nu. De löv som redan fallit från ännu vitala träd förbannar sin död på ännu varma trottoarer.

10/9

Regnet faller, en första aning av sprickor i årstiden. Långt färre fåglar äter frukost idag, men kråkorna matchar himlens nyanser perfekt. Spårvagnsspåren och parken med isbanan – uppgrävda till max. Brandgula västar och brandgula lampor varnar ikapp. Centrum är som det alltid är, fast egentligen minns jag fel. Oftast är Avenyn en gata som flyter, inte konstrar som dagens hinderbana. Men, vädret bjuder in till en slags munter misantropi.

11/9

En ensam kråka på Hedens grus. Den marscherar i kylan, vaktar sitt fält, sina halmstrån – även fast de är tömda och kanske allt annat än halmstrån. Pendlarna som gick till bussen i sömnen sover än, när de susar fram längs Sten Sturegatan. Det är kallt, men vackert. Trädgårdsföreningen ser förförisk ut. Det buteljbruna vattnet i Vallgraven, inte lika sensuellt. Jag möter en segway. Den har kommit fel. Men, det gäller å andra sidan var den än är.

12/9

5000 för en katt. Den blekta lappen har alla halvklippta ring-mig-uppmaningar kvar. Det har gått för länge, tänker jag krasst. Och det motsvarar 5000 burkar som mannen måste hitta och lämna in. Han som sover i en bucklig bil i ett av Hedens hörn. Han drömmer på passagerarplatsen, kanske om hemmet i Bulgarien. Symptomatiskt är det en säck hittegods som sitter bakom ratten. Det är som en bild av allt som är fel i vår lugna vrå av världen. Den gula böteslappen vajar långsamt i morgonbrisen.

13/9

Ett dagisbarn på väg till sitt skift möter mig i portiken. Snickarna runt hörnet fikar långt innan jag satt igång min mejl. Träden har inte tappat färgen, men bleknar långsamt och tycks ge upp, likt flaggorna – de helt vita – längs Hedens huvudled har gjort. Korpmatchernas kom igen gubba’ är på väg att ebba ut. Blommorna någon arrangerat runt lyktstolparna ser däremot pigga ut. Mannen utanför vårt kontor bär ut trottoarprataren som ber om bättre affärer. Bubbelgummaskinen står redan på vakt. Två kronor för en stor kula färgämnen.

14/9

Solen lyser. Den är obekymrad, fastän dess värme är devalverad. Vi rullar på en harmonisk tur i ekologiska affärer, köper skaldjur över bästa disken och talar leksaker med någon som förstår att kvalitet och lycka inte har ett dugg med kvantitet att göra. Vi går längs gator där torskar skräms bort av fyndiga krogkoncept och kryssar mellan Hagaindianernas cyklar och barnvagnar. Fikens soliga tillflykter är fyllda en sista (?) gång.

15/9

Vi går och tittar på barnstolar. Säljaren kan ingenting. Och på Babyproffsen är ointresset från personalen en rejäl kontrast till butikens namn. Vi äter den bästa asiatiska maten – åtminstone hävdar skylten det – och när jag går till det bortglömda valet faller regnet och lovar att hösten faktiskt finns. Ambulansernas sirener verkar mer stressade, kanske surar de i regnet och vinden. Avenyn är en tom tvärgata till ingenting alls. Några hukar under filtar på fiket. Jag går några sista steg för att somna en liten som aldrig frusit utomhus.

16/9

Det är första morgonen på väldigt länge som regnet och gatlyktornas sken leker i asfalten. En man går förbi, han har shorts och paraply. Det är sommar möter höst, det är fritt tänkande möter hur-mår-du? Vägbygget i Brunnsparken är lerigt, Nordstan själlöst, promenaden blomspruteregnig och träden byter färg snabbare än någon kan förstå. Visst badade vi förra helgen tycks ansiktena säga längs Östra Hamngatan innan de vänder sig mot resebyråns skyltfönster och dess löftesrika opium. Hösten har nått världens vackraste stad.

364:e dagen

Tidningen prasslar. Jag läser om hur människan är ett svin när det gäller att behandla grisar, kycklingar och fattiga kvinnor. Maten vi äter föds fram i plågor, grisar kastreras utan bedövning, kycklingarna som pressas att växa snabbt kan inte ens stå själva – allt för effektivitet och mer vinst. Samma girighet och brist på mänsklighet präglar traffickingasen som säljer unga kvinnor till ett lev som utnyttjade sexslavar. För egen vinning, maximera andras lidande – jag vill kräkas över alla som tror på den affärsidén.

Människan är en soptipp då och då. Jag behöver frisk luft – och jag får den längs mina vägar. Jag behöver hitta färger och se det vackra igen – och jag ser det i mina sagokvarter, de som finns i allas verklighet.

Jag tror att en promenad är världens bästa naturmedicin och jag tar en stor dos i dag.

Bäcken porlar obekymrat. Vattnets sång ett förspel inför april. Det är varmkallt i sänkan, min magiska lilla promenad mellan villorna i Örgryte och Delsjövägen, stråket längs bäcken.

Björktrastarna har inga ungar och det råder avspänning mellan dem och skatorna. Vårens jakter och ‘kommer du tillbaka då jävlar’ har ersatts av ett lugnt spatserande på samma gräsytor.

Gräsänderna, dessa porösa fjäderkryssare, patrullerar bäcken. När jag stannar till får de fel signaler. En rund, kvackande and närmar sig ivrigt. Dess brandgula fötter springer så fort de kan. Kroppen vaggar fram och tillbaka. Jag har inget bröd och det skär i hjärtat hela vägen hem. Jag måste från och med nu alltid ha bröd med mig, dessa underbara fåglar förtjänar det.

Från ett servicehus kommer de på rad, tre gamla tanter på väg ut i ett långsamt, men ståtligt, rollatorderby. De är som tre kvinnliga Knatte, Fnatte och Tjatte – eller, kanske är det de tre vise kvinnorna på väg till någon form av Jesusbarn i något av Prästgårdsängens garage.

I en liten, liten butik köper mitt stora, stora hjärta små, små presenter av stor, stor tacksamhet till morgondagens två värdinnor. Solen har slickat Danska vägen och gatan ser tillfredsställd ut. Morgonens olust är sorterad i rätt fack – det med den något krångliga titeln: sådant jag hatar och måste jobba för att stoppa, men utan att samtidigt sluta se det fina i livet.

Det är årets 364:e dag, den näst sista. Mycket skit händer i dag också, men så länge jag ändå kan skriva mer om ljus än människans ondska och känna att vårt mörker kan besegras, bara för att det måste besegras, då är det ändå en bra dag.

Det var en bra dag i dag. Låt oss göra i morgon ännu bättre.

En promenad i rätt tid

Det var en kung som ville vända blad en gång för att bli av med något. Vi gjorde det i dag. Fast det fanns knappt ett blad att vända i ett allt kalare, men obeskrivligt vackert, Skatås. Det fanns bara stillsamma, mystiska och outforskade vägar att beträda.

Så lätt det hade varit att säga att det var en försenad promenad, steg vi borde tagit för länge sedan – vägval vi borde gjort då. Men, jag levde inte då, jag lever nu.

Det är försiktiga, kanske lite kantstötta, hjärtan som gör korta återblickar och vill förklara först. Sen fyller våra skratt tomrummen där sommaren spirade nyss. Ett mysterium och ett frågetecken suddas ut och en säker tuschpenna ritar bilden av en vän som promenerar bredvid mig. Det är en promenad i rätt tid, verkligen.

Värmen är ändå färgad av oktobers smygande kalla och vi tinar tillsammans på Sunes fik, avslutar genomgången och drar ett permanent streck över en skissartad blyertsvärld vi aldrig besökte mer än som olyckliga tivoligäster en gång.

Två händer håller en tekopp, mina söker sig till lattemuggen. Vi pratar, lyssnar, avbryter inte – pausar ibland den andre – och låter alltid spåret leda tills den andre är nöjd. Vi har all tid för det här. Innan vi gick kanske det här var en promenad försenad, i dag är det en promenad i rätt tid.

Vi berättar, öppnar böcker som inte alla kan tyda, lotsar i privata bibliotek. Det är högläsning med lugna röster och vi förstår den andre. Det är som att bära den lättaste lättnad jag känt på länge att sitta här.

En bra kram senare vandrar jag genom en tunnel och ut i sagobyn mellan spårvagnsspåren i Kålltorp/Härlanda. Fötterna är lite trötta, jag har inte ätit lunch och magen skriker, men jag är otroligt nöjd. Det finns så mycket mer att prata om och våra vägar kommer att korsas igen. Vi är båda tacksamma där vi bokstavligt beger oss åt olika håll, men bär samma leende.

Jag vandrar rätt in i en ny tavla i utställningen som kallas Anjos liv. Den är skapad utifrån de helt nya perspektiv jag fick i dag när jag fick chansen att måla en bild en andra gång. Det är en bra bild, den förtjänar att målas – och målades i precis rätt tid.

I morse skrev jag på Facebook att jag skulle fånga dagen (fast med ett knäppt tillägg). Jag fångade den verkligen, jag gillrade en fälla i ett vidöppet hjärta och dagen ramlade dit. Nu sluter jag in den, med en lugn förvissning om att det här är en bra dag – som kom i precis rätt tid.

Skatås i oktober (att hitta lust)

Ekorrn satt i granen,
men var sitter den nu?
Varför ser ni skuggorna,
men inte solen som fött dem?

Jag vandrar mot himlen,
min bästa plats,
och vill sudda frågor
till förmån för leenden

Varför bär så många en pensel
som aldrig målar klart?
Varför finns en solstråle
som aldrig upptäcks
förrän den gått i moln?
Varför sjungs vissa ballader
först när den du älskar
inte längre hör?

Jag är på väg till Skatås,
till en poängpromenad
där allting jag ser och hör
är rätta svar på frågor jag har

Lyckan mäts aldrig i kronor,
kärlek ej i någots omkrets
Skratta har inget med
kvadratmeter att göra
Doften av min framgång
är den av nybakt bröd,
inte av onödig profit
Min lust är bortom navet
och den kväljande karusellen
som far galet hit och dit

Naiv rimmar på liv
Klok rimmar på tok
Välkommen till
stumma grusvägar
som berättar allt
Här kan jag andas ut,
där bara jag och himlen ser mig,
där täckningen är usel
och livet totalt

Jag vandrar långsamt,
och lusten rusar,
längs grusvägar jag känner,
men som är virvlande
upptäcktsfärder varje gång

Löven rasslar som applåder
där de reser över spåren
Träden blir allt glesare,
men det gör att jag ser
mer av himlen blå

Är sommaren här en
grön, levande vägg
då är hösten
ett bländande äventyr

Höstdagar som denna,
så vackra,
varje träd
en unikt färgad individ

Vattnet når aldrig
längre än till stranden
Det är våra steg i sanden
som skapar strecken
på den sköna kartan

En tvåårig overallkämpe utan balans,
han ser ut som en säl där han ligger på rygg

En man säljer konst vid ett litet brunt hus
Doften av picknickskratt och grillad korv

Sommarlöften faller,
löv för löv,
gulnande minnen av +26

Vattnet på bergssidorna,
uppmuntrat av solen,
skiner som silver

Nedanför backen,
i den stora sjön,
låtsas vattnets glitter
att det är guld

Benämn inte hösten slutet,
vilken orättvisa
mot dess skarpa,
men också avmätta
skönhet

Fötter som joggar, går, springer, spankulerar, reser på rullskidor och cyklar. Hundar. Hästar. Fåglar som sjunger som vore det vår.

Alla ler
Jag har inga suckar kvar,
bara svar
och ömma fötter,
när jag lämnar Skatås

Alla frågor,
alla som vältrar över
alla intriger,
alla som begär utan rätt,
alla som tror att allt är ett skådespel
(och vad gör det då att man gör fel)

De tystar inte lövens skratt,
ej heller vindens lugna sång
De rår inte på skuggornas lek
och solens tålamod
De stjäl inte vattnets frihet,
kan inte ta mina ögons ljus
De når aldrig till Skatås

Och, det är Skatås
jag tar med mig hem

 

 

Fyra hjul och två ben

Strax innan Heden…

Kundvagnen har fyra hjul. Den är fylld med påsar och annat som leder tankarna till amerikanska uteliggare. Ägaren är märkt av de hårda åren. Han står och skriker på en kvinna som står på andra sidan gatan med en lika packad kundvagn. Jag vet inte om det är stora flyttdagen, men det känns tragiskt.

Hon skriker med den hesa och spruckna röst som bara kvinnor kan få efter många års missbruk. Han sluddrar, typiskt narkomansludder, och vrålar att hon är en hora som inte kommer över gatan. Antingen har hon tröttnat, eller så bryr hon sig om att det är röd gubbe.

Jag går vidare och får sällskap och av en annan fyrhjuling fylld av en treåring (uppskattningsvis). Han råstirrar på mig med butter min, men den unge som slår mig i arga leken är inte född. Till slut spricker butterheten – och självklart räcker jag ut tungan i en segergest.

I motsatt riktning går en vårdare som knuffar en rullstol framför sig. Där sitter en gammal man och ler mot solen. Han är gammal, skrynklig och krympt, men jättestor inuti som alla andra.

Jag har korsat Heden nu och det är slut på fyrhjulingar. Jag möter en flicka på två ben. Hon har precis övergivit sin fyrhjulingstransport och klampar klumpigt längs cykelbanan och får tvåhjulingarna att vika undan. Hon ler. Jag ler.

I andra hörnet klämtar klockan från kyrkan. Och jag misstänker att det är för paret med kundvagnarna. Jag hoppas att jag har fel och att det han skrek på deras språk betydde: kom hit älskling, i kväll ska vi äta chateaubriand.

Promenaden tar två minuter. Tänk vad mycket som ryms på så lite tid och på en så liten plats.

Fortsättning följer, för det händer alltid något…

Lyckopromenaden

6 augusti var skönhet och lycka.

Det sägs att delad glädje är dubbel glädje, men S röst var redan fylld av dubbel glädje när jag ringde – hur mycket glädje blir det inte då? Kvadruppel? Jag är så glad för hennes skull och det satte tonen för en dag som bara fortsatte att vara glad, solig och vacker.

Lyckopromenaden började med kaffe på  Le Pain Francais. En svartvit bild på väggen, en glädjestrålande pojke springer gatan fram med en gigantisk baguette under armen. I kaféet, två urgamla tanter som testar ny kaffekultur. De var unga när kaffe på fat var trendigt. En av dem har en dramaten, båda är skönhet. Hade tomhetspojkarna som rycker väskor av gamla tanter sett dem och förstått hur sabla coola de är hade aldrig mer väskor ryckts.

I backen utanför, en flicka på sparkcykel. Hon har rosa solglasögon och en storebror. I gräset nedanför S:t Pauli kyrka kryper en liten. För honom är gräsmattan lika oändligt som universum. Kajorna som han kryper mot är avlägsna planeter.

En grävskopa på larvfötter bygger en minneslund. Jag hävdar att det här är anläggningsmaskinernas motsvarighet till gräsänder. Jag tror att de flyttar jorden mer poetiskt också.

En gammal tant rastar sin katt. Hon är dansk och lutar sig mot sin rollator. Vi byter några ord och jag minns två andra rollatorriddare. De satt på varsin sida av vägen och tittade på varandra. Det kunde nog bli duell i solnedgången, om inte Västnytt kom emellan.

Grusknastret i Skatås är den enda GPS du behöver. Här finns fler färger än i färgaffären och varje skugga är ett bevis på att solen finns. Stenarna är tidlösa, även om de är mossiga, och trädens knotiga grenar är både vägvisare och öppna famnar.

Varje sväng, varje vägkrök är ett äventyr större än något annat. Häftigare upplevelser än överexploaterade minnesmärken. Här finns inga guider, inga vykortssäljare som talar 40 språk. Det är bara jag, naturen och rätt många gräsänder.

På andra sidan Delsjön hör jag motorvägens brus, när jag vänder mig om ser jag bara skönhet. Det är en fantastisk kontrast och valet är så enkelt. Blir det någonsin krig mellan människa och natur – då är jag en femtekolonnare som står i första ledet i naturens armé.

Tillbaka mot staden, rötter bryter fram på grusvägen. Här och där har folk hittat sina avskilda klippor. Sen hör jag en livlig badplats. Barn tjuter och skrattar. De större spelar volleyboll. Grilldoft sicksackar sig fram mellan träden.

Jag ser en annan skönhet. Människors glädje och lyckan över att solen äntligen tittar fram.

Hemma. Fyra timmar. Kanske två mil till fots. Lycklig. 6 augusti var en bra dag, från första tanken till det sista längtansfulla leendet efter ännu en dag.

En vanlig promenad

Kålltorp är som Nathalie Merchant. En ren njutning.

Sanatoriegatan är hämtat ur en saga, söta hus i olika färger. Överallt i kvarteren finns små smultronställen. På något sätt känns det som om storstadens hets aldrig orkar förbi alléerna här. Den hittar inte in mellan en- och tvåfamiljshus.

Ut i Skatås. Jag ökar tempot, det är lite symbolik i det, och svetten sliter med sig gårdagens slagg.

En kontrastrik koltrast frågar mig om den ska börja med läppstift, jag säger att jag älskar dess näbb au naturelle …

Mannen som längtar efter vinter kör förbi mig på sina rullskidor. Tekniken är usel, klädvalet är fel och varje gång han stakar ser jag glipande bevis på att han har en hårig häck. Lyckligtvis har jag plåtmage.

Den långa raksträckan känns längre och längre i takt med att solen gömmer sig bakom armador av hotfulla moln. Någonstans vid Västra Långvattnet blir jag hungrig, men har ingen banan. Lyckligtvis har jag min trollstav och trollar fram ett buffébord som sträcker sig ända till Delsjön.

Jag jonglerar med vindruvor, står på händerna och plockar kycklingklubbor med tårna. Sen dyker jag ner i en pool och simmar 4 x 100 meter Mimosamedley. Ryggsimmet störs lite av fruktklumparna.

Vid Delsjön varnar de för svag is, tacka fan för det i juni. Utedasset är fortfarande Bullerbyrött och ingen använder hoppbacken i dag heller.

En liten flicka blir rädd när hon ser mina V-liknande glasögon. Kanske är jag en utomjordisk ödla.

Världens två äldsta tanter går stavgång. De har samma klädstil som världens bästa farmor hade och minns säkert hur det var innan färgteve och marmeladkulor fanns. Den något yngre har pantertantslila slingor och solglasögon.

En engelsk pubägare med familj cyklar förbi. En vårdare och en ung brukare överger rullstolen och smakar på naturen. Frisbeegolfare floppar. Engångsgrillar poppar upp vid Apslätten.

Ut på gatan och in i den lite tröttare sektionen av Kålltorp. Ibland ljuger fasader, hoppas det är så här, för huset ser för gråtfärdigt ut.

Sen läser jag fel – tror att Utjordsgatan heter Utomjordingsgatan. Upptäcker felet med viss besvikelse, men viskar ‘live long and prosper’ bara utifall.

På kyrkogården är det inte mycket liv och jag funderar på om folk glöms i samma takt som namnen bleknar på gravstenarna. Två duvor praoar som utsmyckning på några monument och den där ljustavlan som pumpar ut budskap från kyrkogårdsförvaltningen känns fortfarande fel.

Det är söndag och jag kommer hem lite mer än i går.

Februari är förintat

Vi gick omkring i en förtrollad skog där dagsmejan och blankpolerade isfläckar slogs om segern. Vi var en hund som kanske frös, eller bara var rädd för cyklar, och så var det jag och E.

Min vän, E, är en av de bästa människor du kan gå i en skog med. För E:s hjärta slår på rätt sätt och överröstar alla tankar om brådska, andra måsten och stress som jag ibland känner när jag umgås med folk jag inte är bekväm med. Det är en ynnest att ha en vän som jag kan prata om allt med, trots att vi inte känner varandra så bra – och ses på tok för sällan.

Vi snackade om sorg, hopp och saknaden av egna barn. Jag tänkte på min egen drömbild av hur det skulle varit. I drömmen ligger jag på en gräsmatta, mitt barn sparkar på en boll, och under ett fruktträd sitter HON och läser. Jag såg den alltid framför mig förr, nästan så fort jag slöt ögonen fanns den där. Då var den en strålande oljemålning, en mästares hantverk. På senare år är den mer som en akvarell. Fin, men diffus och obestämd.

Sen pratade vi om allt annat och hade inte vägen tagit slut hade vi väl promenerat än. Okej, E skulle hem och baka tårtor och jag skulle möta några blivande ninjas på Valhalla, så det var inte riktigt sant.

Men, det var en promenad som på många sätt var mer mars än februari, en promenad om mycket trist, men så lätt, glad, uppsluppen och fri från halkolyckor i de djupa skogarna runt Härlanda tjärn.

Jag tror vi förintade februari. Februari är ingen dum månad, många av världens bästa människor fyller år då, men mars är så mycket mer knutet till våren. Och en promenad med en god vän som jag tyvärr träffar väldigt sällan ger alltid miljövänligt vårbränsle till själen.

Snobbiga gräsänder och raksträckan utan slut

Vid Apslätten rastade en dam sin mor och hennes rullator. Så harmoniskt, bortsett från att den yngre förklarade en trafikincident med ett språk som en engelsk fotbollspublik hade klassat som ‘a bit nasty, love’. Ett och annat träd höll för öronen på mindre och yngre träd. Otrevligt.

För otroligt länge sedan brukade vi springa upp mot Studiegången och kicka boll. Då lirade jag i Qviding och hade under en period Nokia-skor. Redan då visste Nokia allt om ‘connecting people’. Det var där min fot kysste en annans skenben för första gången.

Nu stod en liten man vid backen. Han hade en liten hund med ett onödigt namn. Sen kom en stor man, uppenbarligen den lilles bror. Han hade en schäfer. Och bakom dem kom en kille som lätt var två meter. Han var tydligen ännu en bror och hade en grand danois. Var inte mina ögon stora nu så blev de det strax efteråt. Då kom den absolut största man jag sett – och han hade en elefant i ett koppel. Ansiktsdragen var tydliga, de här fyra männen var bröder. Ju större, desto större djur i kopplet.

– Ursäkta mig, sa den jättelike. Har ni möjligtvis sett vår storebror och hans sällskapsdjur?

– Det vill jag nog inte, svarade jag.

I samma ögonblick hördes det omisskännliga ljudet av någon som trampade på en ekstam så att den bröts av på mitten.

Jag sprang ända till Blacktjärn. Där latade sig gräsänderna. Tydligen hade jag inte vitt bröd i fickan och då blir det ingen modevisning av höstdräkten på duckwalken.

– Jag går inte ur redet för mindre än en dagsfärsk brödskiva bakad med vetemjöl special, förklarade en av pippifåglarna.

Jag drog vidare, in på raksträckan utan slut. Här skiljs vanligen agnarna från de som tror att jogging är kul. En trio sprang förbi. En av dem stannade när motlutet blev cirka två grader, skrek några ursäkter och gav sig sen iväg igen med en löpstil som nästintill garanterade att han snart skulle sparka omkull sig själv.

Plötsligt svängde jag fel. Istället för att gå till Bertilssons stuga, tog jag till vänster och hamnade i Narnia. Där stod Aslan och grät.

– Är häxan dum, sa jag.

– Nix, men jag har fått så många fästingar att jag börjar bli anemisk, sa lejonet.

– Borrelia och jag bondar inte, sa jag och backade tillbaka in i Skatås.

Jag gick förbi några kanotister som skojade om att paddla till Kuba, ett sött par som satt och drack termoskärlek på en sten och i svängen hade den malplacerade bajamajan ersatts av ett nybyggt utedass. Komplett med ett hjärtformat hål i dörren. Äntligen har stadsbyggnadskontoret gjort något bra i den här stan.

Mina ben dog plötsligt. Det fanns inget mer att göra. Jag fick slänga mig på marken och leka sån där electric boogie-orm hela vägen hem. Hiphopdans är ingen grussport, det är härmed bevisat.

John Cleese hade varit stolt

Power walk i tropisk hetta – bravo, Anjo.

Det var egentligen något av en vacker symfoni som mötte mig. Sverige när det är som vackrast, grönast och allt annat bra som slutar på ast. Fåglarna sjungo och humlorna hummade muntert, trots sin rejäla övervikt (till skillnad från sina anorektiska och stingsliga kusiner, getingarna är humlor trevliga).

Hur som helst – power walks får en att förstå var John Cleese hittade inspirationen till sketchen om silly walks. De man möter har en mycket märklig stil och förmodligen ser jag själv ut som en rödbrusig parodi på mig själv. Det är strakben, svängande armar i försök till någon slags dubbelsidig hitlerhälsning och emellanåt kommer någon med extremt målmedveten blick och kör armarna fram och tillbaka som ett litet ånglok, tuff, tuff, tuff.

Själv glömmer jag allting och försöker bara ta mig hem utan att behöva Fonustransport. Det är hälsosamt att gå, därför ser jag döende ut…

/Anjo/