Februari är förintat

Vi gick omkring i en förtrollad skog där dagsmejan och blankpolerade isfläckar slogs om segern. Vi var en hund som kanske frös, eller bara var rädd för cyklar, och så var det jag och E.

Min vän, E, är en av de bästa människor du kan gå i en skog med. För E:s hjärta slår på rätt sätt och överröstar alla tankar om brådska, andra måsten och stress som jag ibland känner när jag umgås med folk jag inte är bekväm med. Det är en ynnest att ha en vän som jag kan prata om allt med, trots att vi inte känner varandra så bra – och ses på tok för sällan.

Vi snackade om sorg, hopp och saknaden av egna barn. Jag tänkte på min egen drömbild av hur det skulle varit. I drömmen ligger jag på en gräsmatta, mitt barn sparkar på en boll, och under ett fruktträd sitter HON och läser. Jag såg den alltid framför mig förr, nästan så fort jag slöt ögonen fanns den där. Då var den en strålande oljemålning, en mästares hantverk. På senare år är den mer som en akvarell. Fin, men diffus och obestämd.

Sen pratade vi om allt annat och hade inte vägen tagit slut hade vi väl promenerat än. Okej, E skulle hem och baka tårtor och jag skulle möta några blivande ninjas på Valhalla, så det var inte riktigt sant.

Men, det var en promenad som på många sätt var mer mars än februari, en promenad om mycket trist, men så lätt, glad, uppsluppen och fri från halkolyckor i de djupa skogarna runt Härlanda tjärn.

Jag tror vi förintade februari. Februari är ingen dum månad, många av världens bästa människor fyller år då, men mars är så mycket mer knutet till våren. Och en promenad med en god vän som jag tyvärr träffar väldigt sällan ger alltid miljövänligt vårbränsle till själen.

Snobbiga gräsänder och raksträckan utan slut

Vid Apslätten rastade en dam sin mor och hennes rullator. Så harmoniskt, bortsett från att den yngre förklarade en trafikincident med ett språk som en engelsk fotbollspublik hade klassat som ‘a bit nasty, love’. Ett och annat träd höll för öronen på mindre och yngre träd. Otrevligt.

För otroligt länge sedan brukade vi springa upp mot Studiegången och kicka boll. Då lirade jag i Qviding och hade under en period Nokia-skor. Redan då visste Nokia allt om ‘connecting people’. Det var där min fot kysste en annans skenben för första gången.

Nu stod en liten man vid backen. Han hade en liten hund med ett onödigt namn. Sen kom en stor man, uppenbarligen den lilles bror. Han hade en schäfer. Och bakom dem kom en kille som lätt var två meter. Han var tydligen ännu en bror och hade en grand danois. Var inte mina ögon stora nu så blev de det strax efteråt. Då kom den absolut största man jag sett – och han hade en elefant i ett koppel. Ansiktsdragen var tydliga, de här fyra männen var bröder. Ju större, desto större djur i kopplet.

– Ursäkta mig, sa den jättelike. Har ni möjligtvis sett vår storebror och hans sällskapsdjur?

– Det vill jag nog inte, svarade jag.

I samma ögonblick hördes det omisskännliga ljudet av någon som trampade på en ekstam så att den bröts av på mitten.

Jag sprang ända till Blacktjärn. Där latade sig gräsänderna. Tydligen hade jag inte vitt bröd i fickan och då blir det ingen modevisning av höstdräkten på duckwalken.

– Jag går inte ur redet för mindre än en dagsfärsk brödskiva bakad med vetemjöl special, förklarade en av pippifåglarna.

Jag drog vidare, in på raksträckan utan slut. Här skiljs vanligen agnarna från de som tror att jogging är kul. En trio sprang förbi. En av dem stannade när motlutet blev cirka två grader, skrek några ursäkter och gav sig sen iväg igen med en löpstil som nästintill garanterade att han snart skulle sparka omkull sig själv.

Plötsligt svängde jag fel. Istället för att gå till Bertilssons stuga, tog jag till vänster och hamnade i Narnia. Där stod Aslan och grät.

– Är häxan dum, sa jag.

– Nix, men jag har fått så många fästingar att jag börjar bli anemisk, sa lejonet.

– Borrelia och jag bondar inte, sa jag och backade tillbaka in i Skatås.

Jag gick förbi några kanotister som skojade om att paddla till Kuba, ett sött par som satt och drack termoskärlek på en sten och i svängen hade den malplacerade bajamajan ersatts av ett nybyggt utedass. Komplett med ett hjärtformat hål i dörren. Äntligen har stadsbyggnadskontoret gjort något bra i den här stan.

Mina ben dog plötsligt. Det fanns inget mer att göra. Jag fick slänga mig på marken och leka sån där electric boogie-orm hela vägen hem. Hiphopdans är ingen grussport, det är härmed bevisat.

John Cleese hade varit stolt

Power walk i tropisk hetta – bravo, Anjo.

Det var egentligen något av en vacker symfoni som mötte mig. Sverige när det är som vackrast, grönast och allt annat bra som slutar på ast. Fåglarna sjungo och humlorna hummade muntert, trots sin rejäla övervikt (till skillnad från sina anorektiska och stingsliga kusiner, getingarna är humlor trevliga).

Hur som helst – power walks får en att förstå var John Cleese hittade inspirationen till sketchen om silly walks. De man möter har en mycket märklig stil och förmodligen ser jag själv ut som en rödbrusig parodi på mig själv. Det är strakben, svängande armar i försök till någon slags dubbelsidig hitlerhälsning och emellanåt kommer någon med extremt målmedveten blick och kör armarna fram och tillbaka som ett litet ånglok, tuff, tuff, tuff.

Själv glömmer jag allting och försöker bara ta mig hem utan att behöva Fonustransport. Det är hälsosamt att gå, därför ser jag döende ut…

/Anjo/