Pulspromenad som saktar in

Att pulspromenera sådana här dagar är nästan omöjligt. Himlen är klarblå och en knivskarp och vacker fond till färger, former och liv överallt runt mig.

Jag hinner inte långt förrän jag tappar fokus. Mitt i allt det gröna har några träd förvandlats till silvertäckta statyer. Det är makalöst vackert.

Jag passerar en skata som spatserar. Vad tänker skator på? Om det finns mask i jorden eller om de helt enkelt ska hoppa hage hela eftermiddagen?

En äng breder ut sig. Tusentals puffiga maskrosor som alla förtjänas att blåsas ut i värmen. Smörblommor, lupiner, grönt …

Det är svårt att få någon vidare rytm och takt i det hela. Jag fastnar gång på gång vid något nytt och vackert. Det är ren tur att mor And inte är ute och visar upp dunbollarna på duckwalken, då hade jag suttit där tills september.

Vattnet porlar under den lilla bron där bockarna Bruse inte bor och jag bara njuter, njuter, njuter. Oavsett politisk färg kan ingen hävda annat än att det som ger mest och bäst kraft och energi är vatten, sol och vind.

Hela tiden föds fortsättningar och nya vägar i boken. Jag snubblar inte till, springer kapp med en citronfjäril och förlorar, trots fjäderlätta ben som bär mig vart jag vill.

Befrielsesommaren är här. Ikväll blir det öl i en solnedgång som är en ouvertyr till morgondagens ännu vackrare soluppgång.

– Vad är klockan?

– Vet inte, men det är min tid nu.

 

En vanlig promenad

Kålltorp är som Nathalie Merchant. En ren njutning.

Sanatoriegatan är hämtat ur en saga, söta hus i olika färger. Överallt i kvarteren finns små smultronställen. På något sätt känns det som om storstadens hets aldrig orkar förbi alléerna här. Den hittar inte in mellan en- och tvåfamiljshus.

Ut i Skatås. Jag ökar tempot, det är lite symbolik i det, och svetten sliter med sig gårdagens slagg.

En kontrastrik koltrast frågar mig om den ska börja med läppstift, jag säger att jag älskar dess näbb au naturelle …

Mannen som längtar efter vinter kör förbi mig på sina rullskidor. Tekniken är usel, klädvalet är fel och varje gång han stakar ser jag glipande bevis på att han har en hårig häck. Lyckligtvis har jag plåtmage.

Den långa raksträckan känns längre och längre i takt med att solen gömmer sig bakom armador av hotfulla moln. Någonstans vid Västra Långvattnet blir jag hungrig, men har ingen banan. Lyckligtvis har jag min trollstav och trollar fram ett buffébord som sträcker sig ända till Delsjön.

Jag jonglerar med vindruvor, står på händerna och plockar kycklingklubbor med tårna. Sen dyker jag ner i en pool och simmar 4 x 100 meter Mimosamedley. Ryggsimmet störs lite av fruktklumparna.

Vid Delsjön varnar de för svag is, tacka fan för det i juni. Utedasset är fortfarande Bullerbyrött och ingen använder hoppbacken i dag heller.

En liten flicka blir rädd när hon ser mina V-liknande glasögon. Kanske är jag en utomjordisk ödla.

Världens två äldsta tanter går stavgång. De har samma klädstil som världens bästa farmor hade och minns säkert hur det var innan färgteve och marmeladkulor fanns. Den något yngre har pantertantslila slingor och solglasögon.

En engelsk pubägare med familj cyklar förbi. En vårdare och en ung brukare överger rullstolen och smakar på naturen. Frisbeegolfare floppar. Engångsgrillar poppar upp vid Apslätten.

Ut på gatan och in i den lite tröttare sektionen av Kålltorp. Ibland ljuger fasader, hoppas det är så här, för huset ser för gråtfärdigt ut.

Sen läser jag fel – tror att Utjordsgatan heter Utomjordingsgatan. Upptäcker felet med viss besvikelse, men viskar ‘live long and prosper’ bara utifall.

På kyrkogården är det inte mycket liv och jag funderar på om folk glöms i samma takt som namnen bleknar på gravstenarna. Två duvor praoar som utsmyckning på några monument och den där ljustavlan som pumpar ut budskap från kyrkogårdsförvaltningen känns fortfarande fel.

Det är söndag och jag kommer hem lite mer än i går.

Vägtullar på gångväg slutar i råkurr

Förra sommaren såg jag livets flabbis. Fyra fuskbrats som försökte steka utanför Storan och i smyg satt och drygade ut sitt tunna, vita vin med vatten. Jag trodde aldrig att jag skulle se dem igen. Jag hade fel.

Idag stod de vid en bom gjord av ett nedhugget träd, någonstans i ravinen nedanför Delsjövägen.

– Vägtull, grabben. 50 spänn, sa en av dem.

– Jag bär aldrig pengar när jag pulspromenerar just utifall att sådant här händer, sa jag. Släpp nu förbi mig, så blir det inga vidare repressalier.

– Fyra mot en, kom igen bara din lodis, sa en annan.

– Här har du för Ådalen, sa jag och boxade den med mest inavlad näsa i magen så att han säckade ihop.

– Bill och Bull sa vad, sa jag och slog ihop två skallar.

– Din skjorta är en ironisk höjdpunkt, sa jag och kittlade killen i den blekrosa skjortan tills han svimmade.

Sedan började jag långsamt att dra upp farten igen. Då klev en herre i tweedkavaj fram. Han bar monokel och hade minsann ett fickur.

– Utsökt teknik, trots att ni uppenbart är arbetarklass. Dagens adel, bah, sa han och hötte mot grabbarna.

Jag förklarade att de var fuskbrats, lika adliga som Jocke von Anka och att de brukade dryga ut vinet med vatten.

– Vafalls, vrålade mannen. Skändar de vinet? Skändar de vinet? Är de bedragare? Utgivare av börd när de äro nyrika bastarder, om ens det?

Han såg helt skogstokig ut och vände sig om och skrek mot en av de flådiga villorna.

– Edit, hämta min mauser. Här ska rättas till fel i tillvaron.

Jag drog med en jädra fart. Ett smärre råkurr kan ibland motiveras, men summarisk avskjutning i sällskap med disponent af ? – det är väl magstarkt för mig.

Skogstramp och bakfull ICA-butik

Pulspromenaden satt gott, med några få undantag.

Först skällde jag ut en rackare som stod och räckte ut tungan vid Härlanda tjärn. Labradoren ifråga svarade inte.

Sen hann jag inte ens börja tänka ordet harmoni, efter att ha sett en pappa göra tecknet för start, innan lillkillen på cykeln störtade. Det blev plötsligt en våldsam röra av cykel, parvel i landslagströja, dammigt grus – allt ackompanjerat av gallskrik och två föräldrar vars miner sa det mesta.

Slutligen gjorde jag en wedgie på en svettig joggare på kyrkogården. Han hävdade att han stretchade. Jag hävdade att han försökte välta skylten. Resultatet blev ett kalsonggrepp.

Annars var det 90 händelselösa promenadminuter, följda av lite återhämtning och slutligen en tripp till en bakfull ICA-butik.

Det syntes att det var obeslutsamhetens dag. Överallt syntes människor utan inköpslappar och helt utan inspiration. Som om fångade av en traktorstråle drogs de mot snackshyllan. Lägg till övergivna kundkorgar, mer spontanköp än vanligt som ångrats och lagts på fel hyllor samt kaos i godistrafiken så förstår ni hur det såg ut.

I kassan blev det palaver. Kassörskan körde med dolda budskap i sitt snack, som må ha låtit som en oskyldig summa för vissa, men jag har ett sjätte sinne för sånt här.

– Va, sa jag. Sa du åt mig att bli färdig med den där romanen någon gång? Vad är det för sätt?

– Jag sa bara att det blir 48,50, log kassörskan, men jag hörde vad hon egentligen sa.

– Va, tycker du att jag är ett kap och att det är ett under att jag är singel. Vad vet du om det?

– Jag sa bara 48,50, log hon, fast egentligen – om man lyssnar baklänges – var det andra tongångar.

– Va, sa du att om jag verkligen släpper fram min storhet är the sky the limit? Vad menar du med sånt? Vet hut!

– 48,50, log hon, men det var egentligen en underförstådd fras om att jag förtjänade otroligt mycket gott.

Jag vägrade att lyssna mer, slängde en hundring som betalning och gick. Bara för att man är lite döv efter Bruce Springsteen igår ska man inte behöva tåla vad som helst.