Snöblandat regn

23 mars. Snöblandat regn.

Ser knappt dottern genom fönstret till förskolan. På vägen utanför ligger en död hare. En enorm trut pickar i sig från dess kranium. Jag kan skrämma iväg fågeln, men bara så långt. Och jag har ingen spade, ingen bibel, inga vackra ord, ingenting som kan ge haren ett sista avsked och ha det fint i harhimlen.

Det är 23 mars. Snöblandat regn. Det är en dag när Göteborg är som en skilsmässoplatta.

Vemodet finns på gångvägarna som ännu inte befriats från gruset. Melankolin fyller de ständigt försenade spårvagnarna. Längtan bort syns till och med i bilarnas strålkastare.

Jag älskar den här staden sådana här dagar. Konstigt nog. Kanske är det poeten i mig. Han som undrade vad som hände när jag blev lycklig familjefar. Sådana här dagar kan hans palett få verka fritt.

Jag är så mycket Göteborg jämfört med Stockholm, men jag är så mycket mer Tomas Andersson Wij än Håkan Hellström. Den stillsamma rösten som pratar om Fruängen, gröna vagnar och annat hade sett Göteborg som jag om han var född här. Håkan är Göteborg säger så många, men hans svårmod är ändå klätt i sjömanskostym och sprittande goa gubbar-glädje. Inget fel i det, men det är inte jag.

Göteborg. Jag har sagt det förr. Den här staden är som en ståplatsläktare utan tak i november. Oavsett vilken månad det är.

Här är segregationen enorm. Både när vi snackar stadsdelar och vad folk tycker om trängselskatt. Politikerna föraktas. Folk tittar ned i gatan. Tiggarna och kråkorna delar utrymmet på Heden. Köer i trafiken. Köer i barnomsorgen. Klyftor. En delad stad på så många sätt. Förort mot förort. GT mot vettet. Ja mot Nej. Stora frågor drunknar i små människors käbblande. KF är en polsk riksdag i staden Ankeborgs stökigare delar för ofta.

Ändå älskar jag Göteborg. Tror på staden. Tror att den reser sig från förra veckans mord. Tror att de försenade spårvagnarna ändå knyter ihop på något sätt och att det finns fler beröringspunkter än klickkåta journalister vill få det till när de braskar på. Tror att vi överlever Västlänkens vara eller icke-vara.

Och vem vet. Kanske lyser solen i morgon. Jag älskar Göteborg sådana dagar också.

23 mars. Snöblandat regn. Det övergår i det vanliga regnet innan jag skriver klart det här. Det där regnet vi knappt noterar för att det så ofta finns här.

Vägarbeten. Knutar. Trafikinfarkter. Två dagar till lön. Snöblandat regn. Skilsmässodrömmar och förnyad förälskelse i varenda steg jag tar.

Olskrokengrått (färgexplosioner)

Det är så grått det kan bli. Hade mina fönsterrutor varit rena hade jag ändå inte sett mer än jag ser nu. Husen önskar att de var halmhyddor på Tahiti, asfalten huttrar under ett regn som tycks ha hur mycket som helst att berätta för marken. Jag tänker att om hjulet är världens viktigaste uppfinning, då måste den vind- och vattentäta jackan ta silverplatsen.

I morse köpte jag goda champagnen, fina vinet och lättdruckna bubblet till ombyteskvällen. Det där ögonblicket då alla tycks tro på allt, lovar den där förändringen, kramar alla i rummet och älskar nuet. Allt oftare tänker jag att varje ögonblick är klockan tolv på nyårsnatten, att varje nu har den där möjligheten att bli vårt bästa, att vi med varje andetag kan känna tron … om vi bara vill.

Jag vill.

Jag ger mig ut igen. Ut på Olskrokens gator. Hade de krympt av regn hade min stadsdel varit som en liten stad på ett bord omgiven av en modelljärnväg. Olskroken krymper inte. Varje promenad här är en färgkaskad, även när Norra Gubberogatan är så entonigt grå att skraffering hade varit något radikalt. Men, man ser bara färgerna om man vill.

Jag vill.

Små, rörande historier föds framför mina ögon.

Han är kanske sex år. Han har precis klippt sig på Ströms herrsalong och nu sprayar frisören lite karamellfärg i hans hår. Han tjuter förtjust, får på sig sin overall och bärs av pappan ut i regnet. Han ska visst hem till farfar och fika och blir generad när tanterna och pappan skrattar åt att flickan på dagis nog blir förtjust på måndag.

Och, kanske är nästa sagofigur 86 år. Vad vet jag? Han är kort, skröplig, lite böjd och håller sig fast vid livet och rollatorn med all kraft. Vinden friskar i, måhända frestar den mannen med en flygtur – extra billigt för små, tunna, lättviktiga pensionärer? Han tar små, korta steg över gatan istället. Tittar åt höger. Tittar åt vänster. Sen tjuvar han mot röd gubbe och jag tycker mig se att han ler en smula. Han ska till ICA och handla. Vi möts på vägen ut. En liten påse i korgen, jag ser en burk kattmat sticka upp. Han tjuvar över gatan igen. Ler livligt. Vinden vill bråka. Mannen skiter i dess tjat. Har man en katt att mata och är en rollatorsuperhjälte finns inga stormbyar att frukta.

Regnet tilltar. Det tycks alltid ha en extra växel att lägga in. Vinden antar utmaningen. Jag stänger min dörr och glider ned i soffan. Det är en underbar jag-ska-inte-gå-till-gymmet-dag. Ute flyger lösa föremål omkring, i hamnen stängs Älvsborgsbron och i tunnlarna ser folk varken ljuset eller slutet när köerna växer. På soffbordet ligger Sverigehäftet, på teve är det tv-shop. Jag stänger av och öppnar Scrivener, glider in i romanskrivandets värld.

Och någonstans i Olskroken skrattar möjligen i det ögonblickeet en sexåring med en regnbågsliknande frisyr. Samtidigt tar en katt tacksamt emot sin mat från en man som sen kanske dricker kaffe på fat.

Det finns så många färger i det grå. Om vi bara vill se dem.

Jag vill.

I begynnelsen hatade Gud Göteborg

Och i begynnelsen var bara mörker, sen trädde Gud in och skapade himmel och jord yada, yada, yada …

… och från sjunde dagen och ett tag framåt vilade Gud och lät Glenn den mycket äldre övervaka skapelsen från kontrollrummet. Klåfingrig som han var pillade Glenn på rätt många reglage och lyckades under 24 timmar skapa 14 sorters regn, inklusive dugg-, blomsprute-, stört-, ös-, sidleds- och käftsmällsregn.

Följden blev att människan – som redan hade vredgat Gud genom att följa Glenns råd om att ’ett äpple om dagen är för magen’ och dessutom tagit till sig Glenns åsikt om att ’ge han på käften, Kain’ – nu också skylde sig bakom helt värdelösa paraplyer som vände sig ut och in mest hela tiden och på alla sätt fördärvade den estetiska balansen i skapelsen.

Gud tillkallade sålunda Glenn den äldre och förvisade honom från Himlen & Co AB. Och Herren pekade med hela handen när han verkställde straffet:

”Du ska slå dig ned på en plats vid ett vindpinat hav och dina avkomlingar ska, när alla andra skyndar hem på snötäckta gator, uppleva julens fröjder genom regntäckta fönster. När andra människor solar i värmen ska dina avkomlingar gå i motvind och osannolikt nog ha regnet i såväl ansikte som rygg. De första vårtecknen ska inte vara tussilagons guld utan regnets smatter. Hösten ska mötas med uppgivenhet och depression inför två månader av mulet och något regn, enligt SMHI, vilket är mitt sätt att ge dem falska förhoppningar när det egentligen innebär total blöta.”

Glenn tittade på Gud, skakade på huvudet och sa: ”E du go eller?”

Detta väckte ånyo Skaparens vrede och han hötte med nävarna.

”Och din boningsplats ska bliva känd för att vara bebodd av gycklare och narrar. Vitsarna ska vara usla och moralen sämre. Leran din stad vilar på ska vara det mest stabila i din stad. Narrarna i ledande ställning ska vara muterade och större skämt än de komiker som staden bliva ökänd och fruktad för. Och varje gång staden är på väg att resa sig ska jag låta en mutskandal hemsöka dess invånare och i brist på idéer ska jag låta uppföra nya pizzerior, frisörer och kaféer i varje gathörn för att förhindra att staden verkligen växer. Allt guld staden samlar in ska bortslarvas av månglare i utbyte mot evenemang som ingen bryr sig om och ska av de styrande värderas högre än mat och tak över huvudet för dina efterkommande. De ska flytta julgranar av diffusa skäl, köpa sprit istället för att sätta unga i arbete och uppföra avgudabilder i form av stora hjul vid vattnet och för detta ska de för all framtid drabbas av regn i så strida strömmar att all världens tårar äro blott en liten vattenpöl i jämförelse.”

”Vilken flane du är, din jädra kneckedeck”, sa Glenn och lämnade himlen.

… och här går jag, en av Glenns efterkommande, den 8 december 2011, och undrar om ljusen som blinkar framför mina regndränkta ögon är julstämningen i grannars fönster, gatlyktor eller kanske en hopplöst försenad spårvagn som är på väg att köra på mig.

**EDIT: Jag har tagit bort alla förekomster av skola. Att Gud pratar med Glenn den äldre är inte konstigt, men märkliga verbformer skapar tydligen en del frågetecken. I sann vänlighet och för att inte bli ett irritationsmoment är alla förekomster av skola härmed borttagna.

Requiescat in pace, lilla paraply

Det gick, som det alltid gör när regnet behagar att obehagligt vräka ned från alla håll (inklusive underifrån), ett säreget begravningssällskap på Göteborgs gator. De samlade ihop fallna paraplyer, stackars förvridna kadaver av en gång stolt uppfällda regnskydd som nu blott var makabra rester, och förde dem till den sista vilan i första, bästa papperskorg.

Jag fann ett paraply, prickigt och glatt vid sin födsel, som låg ut och in på en gata i Olskroken. Dess inre, aldrig ämnat att blötas, exponerat för ett obarmhärtigt regn och dess GHB-påtända kompis, stormbyn.

”Allt jag ville var att en gång, bara en gång få vara ett parasoll och inte ett paraply”, sa den prickiga stackaren. Denna längtan, jag kunde ej motstå den, och lyfte varsamt upp paraplyet, tog av mig min vattentäta jacka, svepte in det lilla paraplyet och gick hemåt i ösregnet. Likt svultna vargar slet vattnet och vinden i mig från alla väderstreck och tycktes uppfinna ännu ett väderstreck bara för att jävlas, men jag bar paraplyet – stolt och jävligt blöt – ända till mitt enkla hem.

Det var för sent, det visste jag när jag släppte ut det. Inte ens en stunds värme från min hårtork (som ser ut som en anknäbb) kunde hjälpa. Paraplyet var på väg att ge upp.

”Det är okej, jag fick i alla fall följa med min ägare, hopfälld förvisso, på en promenad när det var mulet med vissa sprickor i molntäcket. Jag kanske såg solen då. Det är det jag tar med mig när jag sluter ögonen”, viskade paraplyet.

Med försiktig hand, så ömt jag bara kunde, strök jag längs dess trötta yttre. ”När solen kommer ska jag göra en drake av din väv och låta den sväva mot den blåaste av skyar”, sa jag. ”Och, jag lovar dig att i vår ska jag köpa en cykel och låta ersätta dess ekrar med din metall. Du ska få bli bli en del av glädjen som snurrar längs knastrande grusvägar när jag skjutsar världens bästa flicka till en hemlig picknick utan slut.”

Paraplyet sa ett knappt hörbart tack och var borta.

 

Det är höst, för fan …

Regnet piskar mig när jag går nedför Teatergatan. Vinden blåser av min huva och det är fan inte ett dugg romantiskt.

Jag missar trean med mindre än en minut. Nästa kommer om tretton (såklart) minuter. Delar väntkur med en man som röker – och givet vädret ids jag inte be honom gå ut. När hans vagn kommer går ett fyllo av och tar hans plats. Han rosslar, harklar och drar upp gegga ur sitt bröst och spottar i skamvrån. Regnet och vinden kastar sig in som kamikazepiloter där vi står, fyllot och jag.

Biljettautomaterna är sönder på vagnen hem. En liten seger i en halvfull vagn som luktar svagt av tisdagsfylla. Jag släpar på dubbla väskor och det är rätt ironiskt. I morse bar jag dem till korpmatchen strax efter klockan 07. Värmde upp på Heden under allt mer uppsprucken sky. Sen kom inte motståndarna – de hade glömt att berätta det för oss bara. Så där sitter jag på väg hem – i monsunliknande förhållanden – med oanvända träningskläder som sällskap. Det är så ironiskt att det är … extremt icke-roligt.

Jag går av i Olskroken. Det är mörkt redan. Klockan är inte ens halv nio. När slutade sommartiden, egentligen? Förkrossade löv ligger som fastklistrade på trottoarerna. Vattenpölarna har hittat en djupare mening med sin tillvaro. Vinden sliter av min huva igen – hallå, det var inte roligt förra gången heller, vindjävel!

På gatan har vintern fattat tag i den stora presenningen som täcker huset mittemot. Den sliter och drar i väven och ljudet är totalt enerverande på alla sätt. Vinden ökar och jag är på väg att få rascha, araben och allt annat som gubbsnea Göteborgare kan tänkas utstöta.

Vad kan jag säga? Det är höst, för fan …

 

Väderomslag

Jag somnade i en bakugn. Vet inte hur många gånger jag innan dess hade vänt mig om, vridit kroppen, kurat ihop, sträckt ut, torkat svetten ur pannan och känt att jag ville sparka av mig ett lakan som sedan länge låg skrynkligt och bortsparkat i ett hörn av min bädd.

Någon eller några gånger bytte jag rum innan jag kom till ro. Och jag vaknade gång på gång så fort jag lyckades somna, slumrade snart till igen och drömde märkligt. Allt i ett slags sömnproblemens ekorrhjul.

De kallar visst det här för tropiska nätter i boulevardpressen.

När jag sen lyckades få lite sammanhållen sömn, vaknade jag strax (kändes det som) till vad som lät likt ljudet av ett ivrigt skrivmaskinsknackande från ösregnet mot min ruta.

Vattnet verkade, med en imponerande hastighet, författa en usel och suckframkallande inledning till en dussinroman, en sådan där öppning du har läst för många gånger:
Det var en grå, blåsig och regnig dag i Göteborg.

Tre dagar till semester.

Sårbarheten

Det slår mig, gång på gång, hur små och sårbara vi är. När naturen säger sitt, då är vi liksom inte i ett läge att vi kan snacka omkull den.

Jag såg i morse hur munkar i Tibet brände offer för en jordbävning, även om de i vissa fall gav offren en himmelsk begravning, vilket är en vacker omskrivning för att låta gamar äta upp den avlidne.

I Europa kan vi inte ta oss någonstans med flygplan. Hittills har mitt förslag till LFV att återinföra luftballongen som huvudsakligt flygmedel ignorerats, vilket för övrigt är en skandal.

Det är naturligtvis inga katastrofer att vi får strunta i att flyga (jag bommar en tjänsteresa i morgon, vilket är trist, men bara just det). Det är på sin höjd ekonomiskt eller fysiskt jobbigt, men samhället är så sårbart och vårt sätt att leva så bräckligt.

I vintras tog snön kål på järnvägen. Nu sätter en vulkan alla flygplan på plats. När stormen friskar i försvinner elektricitet och ibland stora skogar. Och översvämningar dränker allt. Tjälen lämnar trasiga vägar efter sig. En tuff vinter hotar vattenledningar, förstör vägar. Regn förstör skördar. Regnbrist förstör skördar.

I Sverige är det, återigen, sällan katastrofer. Det är inte tusentals döda här. Vår värsta katastrof inträffade i och med tsunamin på främmande stränder. Vi har inte Haitis jordbävningar, Asiens monsuner, Floridas orkaner, Etiopiens torka, Islands vulkaner och så vidare. Men, vi har, när det väl gäller, en total maktlöshet. Vi må ha maskiner, instrument, ingenjörer, sandsäckar, sydväst och seismologer. Det spelar ingen roll. När naturen säger sitt kan vi bara, i bästa fall, överleva och börja om.

Det är på ett sätt knäckande, men på många andra sätt helt underbart häftigt.