Regnar hem

Jag reser i helgen
Dit och hit
Till en välbekant plats
Där jag aldrig gått förut

Längs vägar
Som tjälen spräckt
Och som tiden
Sprungit ikapp och förbi

Försvunna skogar
Tystnade skratt
Begravda lupindalar
Och bortkörda grustag

I husen bor nya världar
De gamla har vissnat
Sover under stenar
Eller lever i dimmor täta

De flagnande röda husen
Har fått färska grannar
Det som var
Är knappt skönjbart nu

Oasen är rödast i nejden
Planer smids i det gröna
Barnens skratt är levande
En slags hemkomst

Jag ler i nymålade rum
Här var min barnvärld
Nu är det hem ljuva hem
Där mina föräldrar lever

Jag regnar hem ikväll
Solen lös när jag vaknade
En stjärna log sällsamt
Och skickade mig på min väg

Eftermiddagens vägar
Så många minnen
Dagarna då jag mindre var
Och trampade brorsans cykel

Det var vackert att gå där
Men också fint att få regna hem
Med blicken så säkert fäst
Vid en stjärna som aldrig faller

Upp och ned och upp

Jag var på väldigt gott humör i söndags. Då gjorde jag det klassiska misstaget – jag slog på nyheterna.

En palestinsk lärare berättade att hon inte undervisar barnen om förintelsen, för den var ju ifrågasatt och inte var det säkert att den inträffat. På andra sidan muren i detta märkliga land visste barnen inte vad det arabiska ordet för katastrof var och allt prat om katastrofen när araber tvångsförflyttades vid Israels grundande var nedtystat – för den dagen är ju en glädjedag, enligt utbildningsdepartementet.

Det känns sorgligt att dagens vuxna generationer utbildar morgondagens hopp att förbli ovetande om och oförstående inför varandra. Något säger mig att konflikten inte närmar sig en lösning.

Tankarna förföljde mig i morse.

Jag var nedstämd, det regnade för mycket, så jag tog vagnen och hamnade bredvid två säljare. En var lite maranatatypen, den andre likt ett vittne som förlorat gudstron och passformen på byxorna. Den piggare av dem pratade om fokusering och bokningar.  Det var en ofrivillig ironi på The Office när vagnen tog kurvan i Brunnsparken och när jag tittade ut så såg Södra Hamngatan så grå ut att den aldrig verkade ta slut.

Sen slutade regnet och jag såg en gubbe i cowboyhatt med snöret knutet under hakan. Jag förundrades över att en psykiatrisk mottagning har adressen Stora Nygatan 17 1/2. Och jag bytte några ord med S vars hjärta slår för de som många andra aldrig vill se, men som förtjänar ljuset.

Och plötsligt var jag glad igen.

Dagen efter

Jag var ute igår. Det blev väldigt blött.

Nej, inte så väldigt mycket alkohol. Däremot kom det en försvarlig mängd regnvatten när vi stod på Incontros uteservering och promenaden till Merlot företogs i ett skyfall som fick räven på min Fjällrävenjacka att ruska av sig vatten i en halvtimme.

I morse var jag dock rejält sänkt. Låg och vände och vred på mig, försökte gömma mig med kudden över huvudet, drog ihop min lekamen till fosterställning och så vidare. Inget hjälpte. Jag mådde pyton.

Hallå? Ljög herr Andreas om alkoholintaget trots allt? Var det en riktigt rotblöta även invärtes?

Nix, men jag är fortfarande chockad, skakig, beklämd, förtvivlad, desillusionerad, anfrätt, deprimerad, förbluffad, ansträngd och opasslig.

Jag kan helt enkelt inte bli av med det som hände på Incontro, när jag strax innan avfärd stod och kastade vatten på toaletten. Jag kan bara inte glömma hur den inhyrde pianisten en trappa upp spelade och sjöng (nåja) Gyllene Tiders När vi två blir en.

Tag bort smärtan, någon. Jag tror att det är samme pianist som för några år sedan mördade I still haven’t found what I’m looking for. Det här var dock värre – och en mycket, mycket sämre låt.

Jag får ta en återställare – en dubbel Eldkvarn, tack.

Vattenkärlek

Vi går i en stad
Där regnet är kung, drottning
Och landsfiskal

Vattnet värmer
Som en sprakande brasa

Varför finns det omvägar runt vattenpölar?
Vi förstår det inte

Vi älskar havet i november
Aspens spegel i april
Förförs av solglittret i juli
Och vinterns skummande raseri

Vi kan bygga ett universum i en fiskdamm
Föds på nytt av var porlande bäck

Hur kan vi inte älska regnet?

Vi pratar med regn i munnen
Vi älskar det våta som smeker oss
Vi är födda där hav möter himmel
Vi lever under mulna skyar
Där solen ändå värmer

Världens bästa paraply
Är en vän som älskar regnet
Glöm aerodynamik
Och golfschabraken
En kram
Är allt du behöver

Det började ju så blött

Regnet väckte mig från en mjuk dröm i morse. Det knackade försiktigt på rutan, som det gärna gör i midsommartid. Jag insåg att eftersom min båt är en fantasi var det bara kommunala färdmedel som gällde i dag.

Självklart hade vagnen gått sönder när jag kom till Olskrokstorget. Den stackars föraren försökte få en tonårig framdörr att bete sig. Att alla vagnar i hela världen går via den här hållplatsen nu, på grund av spårarbeten, ökade nog inte stressen.

Till slut rullade han iväg och jag valde den efterföljande rackaren och tänkte klurigt att den första vagnen säkert skulle trilskas även på Drottningtorget. Det gjorde den, och min vagn skulle förstås in på samma spår. Kanon, tidigt avhopp och en rätt lång promenad i ösregnet trots allt.

I Brunnsparken stod en lynchmobb. Det var folk som läst förra veckans rubriker om superväder i midsommar och nu stod där med grillkolssäckar och mord i sinnet. Jag fattade det som att de delade upp sig i två team. Ett skulle grilla murveln som författat löpsedeln, ett skulle leta upp meteorologen och fixa ett helstekt smhi-svin.

Vädret just då kunde bara beskrivas med en fras – vilken lustigt nog är min norska vän Ragnhilds favoritfras: det är mulet i hela Västra Götaland. Jäpp, inte ens med en flång ny HD-tv hade du kunnat upptäcka några nyanser i det gråa.

Men, så hände det. Gud vred om kranen. Himlen sprack upp i ett leende, det kändes surrealistiskt. Folk, vana vid att midsommar alltid är orkaner, regn och åtta plusgrader, tittade mot skyarna. Kunde det hända? Kunde vi vara på väg mot en dag som faktiskt alltid förekommer i alla reklamfilmer inför midsommar, men som vi aldrig upplever? Solen sken plötsligt över staden. Trots att det är midsommar i morgon.

Och, på tio minuter hann jag med att handla på Systembolaget och få en sallad på Coffee & Deli, två favoritställen som normalt tar rätt lång tid. Jag började undra om det här var en dröm.

Eftermiddagen kom, molnen drog vidare och nu var det plötsligt varmt.

I morgon är det midsommar. Kan det bli sol? Nej, de norska meteorologerna lovar regn, trots allt. Men, jag vet inte – i dag var en förtrollad dag. Sol i midsommartider. Otroligt.

Glad midsommar på er. Älska på rätt sätt.

Regnstänk

Det var en – till och med för Göteborg – väldigt regnig dag i går. Jag såg deppiga fiskmåsar sitta under träd och gruppkramas. Och Johanna i Brunnsparken fick stripigt hår. Det händer inte varje dag.

Det första offret i ett regnväder är paraplyer. Några stänk och lite vind är allt som behövs för att de ska ge upp. I går fylldes staden av fallna paraplyer. En del begravdes i papperskorgar, en del lämnades på trottoarer.

Själv har jag under långa terapisessioner med mitt paraply förklarat att det inte är lönt att vända sig ut och in. Är det inte bättre att skalet blöts ned än att att ösregnet dränker din själ, där har ni mitt resonemang. Det funkade åtminstone i går.

Det andra offret är ungdomar som tolkar ösregn som: Ja, då tar jag väl på mig mina Converse och skiter i jackan. Nog står väl en grå hoodtröja mot regnet?

(fast, de tänker nog mer i termer som: regn, orka bry mig)

Deras klädval är katastrofalt och mot slutet av dagen släntrar kolonier av dyblöta framtidshopp genom Nordstan och ser lika patetiskt deppiga ut som emokidsen som normalt häckar där.

Regnet i går var för övrigt av den fega typen. Jag gillar regn där dropparna nästan spräcker paraplyet. Vattenprojektiler som känns. Gårdagens regn var en dusch. Någonstans mellan blomspruta och den genomsnittliga kraften i miljonprogrammets sämre badrum. Fast, blöt blir man – på det otäcka, påkrypande sättet.

Faktum är att flera människor misstolkade regnet som en dusch, klädde av sig nakna och började att sjunga. Det minskade inte måsarnas behov av gruppkramar direkt.

I dag verkar det vara mulet i hela Västra Götaland igen, men än så länge håller Gud blomsprutan bakom ryggen och ser lite pillemarisk ut.

Får nog dansa regndans, med tanke på mina usla färdigheter i den grenen blir det + 29 grader och gass då.

Blötmonster

Jaha, så gjorde jag bort mig igen. Jag har köpt en kakmonsterdräkt som jag länge velat ha på mig på kontoret. Jag tog den för halvannan vecka sedan, men då var det så hett att jag svettades värre än en tjockis som bär flyttlådor i sommarvärme. Jag svimmade helt enkelt och fick ge upp.

I morse tänkte jag göra ett nytt försök. Jag krängde på mig dräkten, tog min uppblåsbara maryland cookie under armen och begav mig ut.

Vädret log inte mot mig. Istället regnade det katter, hundar, pensionärer och eh, regnvatten. Jag var dyblöt redan innan Willinsbron, men gav inte upp. Jag klafsade på, skrämde hundar och fick en och annan cyklist att köra in i diverse buskage.

Någon hade hällt ut grå och svart färg på himlen och sen kluddat med jättefingrar. De nymålade, gröna träden slokade. Bilarna skvätte från smutsiga vattenpölar. Paraplyer blev sjuka och vände ut och in på sig själva. Fiskmåsarna skrattade rått åt de hukande människorna. En kyrkklocka dånade ensamt och dystert. Termometern visade 9 grader. Det var en typiskt göteborgsk vårdag.

Men, så… På Gustaf Adolfs torg sprang en pojke fram till bussen. Han hade en guldgul teddybjörn i famnen och log stort mot chauffören. Chaffisen log tillbaka och solen sprack fram en smula.

Den här dagen kan nog leverera trots allt.

Fast, det är lite jobbigt att sitta i kontorsstolen i en fluffig, blå dräkt som är mer än fuktig, luktar rätt så otrevligt och kliar på ställen där kakmonster inte bör klia sig.

Dessutom sabbar det min fingersättning… Well, well – allt för konsten!