Jag har sagt upp mig

I dag gick jag till jobbet med en annorlunda känsla. Jag tänkte på Eldkvarns fantastiska strof: Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va blå.

Det var inte jag som skulle gå sönder, däremot skulle det jag tyckt om sedan augusti 2009 gå sönder för att min himmel ska bli ännu blåare. Jag hade en positiv klump i magen. Nu skulle alla få veta att jag har sagt upp mig.

  • Men, vänta nu? Ska inte jag bli pappa i maj? Jo.
  • Ska jag verkligen passa på att byta jobb i samma veva? Ja.
  • Är jag fullständigt knäpp? Kanske, men det hör inte hit.
  • Vad ska jag göra nu, skriva klart romanen? Ja, men jag ska jobba också, fast på en annan byrå.
  • Men trivs jag inte här? Jo, alldeles förträffligt, men det är då du ska byta jobb – när du ärligt kan säga att du är på väg någonstans, inte springer från något.

Det är så märkligt med livet. Ibland händer inget, sen tar du på dig den vitaste skjorta du har – och då förvandlas livet ofrånkomligt till en ketchupflaska.

Från 1 januari 2012 till dagens datum har jag gått från singel och lätt modfälld till lycklig sambo som väntar barn. Och mitt i allt så säger det pang, bom, bang på jobbfronten för oss båda. Vi pratade om det igår – hur märkligt det är att allt händer på en gång, men att allt som händer oss nu är oss väl unt.

I mitten av mars lämnar jag det här jobbet för att hoppa på en ny utmaning. Det känns väldigt spännande, även om det också innebär ett stänk av vemod – inte minst eftersom så många här har berört mig så mycket under de senaste 3,5 åren.

En av dem, en fantastisk människa, kallade mig, i ett oerhört varmt meddelande, för den konstigaste personen någonsin. I sin rätta omgivning var det en del av ett fantastiskt betyg, bättre än alla intyg som någonsin har skrivits om mig i något yrkessammanhang. Folk har ömsom gratulerat mig och beklagat att jag försvinner. Det värmer.

Nu är det officiellt och det känns skönt att ha släppt nyheten. Nedräkningen har börjat och trots att jag älskar ord är det rätt roligt med den här typen av sifferexercis.

Dags att avsluta så bra det bara går … det är alla härliga kollegor och kunder värda.

 

Det rinner av mig

Det rinner av mig. Det försvinner.

Allt det där som var så stort, så fantastiskt omvälvande och framgångstecknet. Det rinner av mig. Att leva som invånare i reklamvärlden blir allt tydligare en skuggtillvaro. Jag suddar bort ur mitt block, eliminerar från RSS-läsaren, avföljer på twitter, stänger av och känner inga frågetecken alls. Ingen saknad. Det är som att spotta ut placebo, det förändrar ingenting. Jag har aldrig varit en position, en profession – mer än någonsin förr är jag nu en person.

Jobbet är bara en del av livet, det är inte livet. Det har sin tid och jag tänker knyta upp näven, ta den ur fickan och fortsätta skriva ett fantastiskt jobb, hitta orden och skälen som kunderna söker. Men, det är bara ett jobb. Det har sin tid. Jag har min tid. Min tid är nu. Jobbets får bli måndag-fredag inom stipulerade timmar, så länge inte himlen rasar ned och det behövs en snärtig text för att staga upp världen. Och, jag tror att det är helt rätt att think inside the clock (ursäkta dragningen mot branschpladdret). Min insats är värd mycket, men den ska vara begränsad i tid, om än obegränsad under den tiden.

Jag sa en gång att jag hellre skulle vinna ett Augustpris än ett Guldägg. Trams tyckte en del. Det är sant, sa jag. Det är sant. Nu mer än någonsin. På min kyl/frys har det alltid funnits fler lappar om litteratur- och poesitävlingar än pizzamenyer. Jag har alltid skrivit noveller hellre än tittat på Mad Men. Så är det nu också. Mer än någonsin. Jag vill, ska och måste avsluta mitt första manus. Det finns så många oskrivna uppföljare som trycker på i hjärna och hjärta. Jag vinner gärna ett Guldägg, men jag brinner av tanken att vinna en liten poesitävling i Wales. Jag får hellre en kommentar i min blogg än blir ett namn i en ryggdunkarvärld där du aldrig vet om dunkaren använder handflatan eller hugger dig med en impotent penna doppad i förlamande gift.

Min vardag är min RSS nu, dessutom. Den fylls på, läses och älskas varje dag. Min skrivarlust kompletteras – okej, den försenas rätt rejält för stunden – av doften. Doften av vår, men framförallt av dig. Jag ser närheten och längtar till den. Klockan betyder något, det gör den alltid när du har all tid i världen. Nu viskar 17.17 om att världens vackraste väntar vid Kopparmärra 17.20 och 17.21 slår mig i bakhuvudet om den får syn på mig på kontoret, eftersom den vet att jag ska vara någon annanstans just nu.

En kyss, bara en kyss, och det är adjö för i afton med allt det som har sin stipulerade tid. Det rinner av mig. Du brinner i mig. Jag tar din hand. Du håller min. Du ympar in lust. Lust till dig. Lust till skrivandet. Lust till nästa steg.

Den rinner av mig. Obalansen. Den som höll mig uppe när livet var en spya på bakfyllan. När bara jobbet var bra, när maten smakade illa, när jag rörde mig minimalt, när jag alltid tittade bakåt in i mörkret och när längtan var synonymt med uppgivenhet, sorg och förlamning. Tack för den här övertiden, jobbet. Du gjorde det bra, men inte längre än överenskommet från och med nu.

Jag älskar mitt jobb, men det får bara sin tid från och med måndag.

Och, det är för att jag älskar mitt liv mer.

Jag älskar att gå på konserter (Tomas Andersson Wij i torsdags och Jayhawks i går).

Jag älskar att gå på fotboll (snart träningsmatch och fyra veckor till en katastroftripp till Södertälje).

Jag älskar mitt skrivande (min hjärna är som ett universum fyllt av hjärnstormingsresultat, anteckningslappar, idéer och så vidare).

Jag älskar vännerna, årstiden, fritiden, helgerna, lusten och längtan jag aldrig haft så stark inom mig och så tydligt visat på utsidan.

Jag älskar dig.

 

Åh, herregud – jag är strategisk!

Jag tror att klockan var 10.42 i går förmiddags. Äh, jag vet det. Den tiden brändes in i min arm av de hånskrattande strategerna i rummet.

Allt började med ett långt och intressant kundmöte. Vi diskuterade implementeringsplaner (*brrrr*) när jag plötsligt sa det: ”Tittar man på den klassiska AIDA-modellen så känns det som om vi hela tiden fokuserat på D, när vi i verkligheten varken har passerat A eller I.”

De andra höll med.

Jag var förlorad i samma ögonblick.

Plötsligt var det så självklart hur företaget, dess olika segment, de olika mognadsgraderna i de olika regionerna och för den delen de än fler lokala marknaderna såg ut. SWOT-analysen tog form framför mina ögon, fakta rusade fram och sorterades blixtsnabbt in på rätt ställe.

Från att ha varit en lycklig kreatör, som alltid ansett att den enda modellen värd namnet är hoppa-hage, fann jag mig nu inlockad i en Bostonmatris.

Jag log inte. Ingen log. Alla förstod däremot vad vi sade.

Det var helt fruktansvärt.

Från att ha varit en kreatör på väg att klättra uppför Maslows behovshierarki var jag nu en själsligt död typ begraven i samma pyramids förbannade innandöme.

Det var otäckt.

Om någon i förra veckan hade bett mig placera kunden på en positioneringskarta hade jag agerat likt en svinfull mexikan som försökte träffa en pinata på en gårdsfest i Acapulco – jag hade med andra ord jämnat Caracas med marken.

I går var jag helt plötsligt en koncis strateg som, trots ögonbindel, satte knorren på precis rätt ställe på grisen.

Jag var förkrossad när jag gick till sängs i natt.

Länge kunde jag inte somna. När sånt händer brukar jag räkna får och sen gå över till bältor, tapirer, skräcködlor och därefter fnissande tänka på fantasidjur tills jag däckar. I natt räknade jag Porters fem konkurrenskrafter, Kotlers fyra P:n och Gummessons 30 R tills jag gråtande föll i drömlös dvala.

Jag har visserligen länge velat ta allt det där snacket om att tänka utanför boxen, proppa ned det i boxen, binda den heliga röda tråden runt allt och bränna skiten eftersom det är flumkreativt snicksnack. Men, att vakna och ha förståelse; att veta, rationellt överväga saker och så vidare – AAARGHHH! Hellre tänka utanför boxen än att hamna rätt i fyrfältarna, den saken är säker.

Jag vill inte tro på religionen KISS (keep it simple stupid), jag vill inte sätta in saker på rätt ställe i pyramiden och resonera. Jag vill berätta sagor, hitta på nya slut och byta riktning när helst hjärtat vill det.

I morse gick jag med tunga steg till kontoret. Kreatörerna pratade inte med dig, några rynkade på näsan, en skakade på huvudet. Strategerna välkomnade mig och deras skarpslipade tänder lös när de grinade mot mig, kramade sina händer och sa ”utmärkt, utmärkt” med tonfall som påminde om både kejsare Palpatine och Montgomery Burns.

Jag försökte fly, fick ett ögonblicks respit av en annan copywriter som frågade om vi skulle luncha, tänkte efter och sa: ”Nja, jag tror att min medhavda lunchlåda är min cash cow, faktiskt.”

”Förrädare”, sa han och gick.

Jag grät tills mina tårar hade förvandlat quinoan och kycklingwoken till en geggig sörja.

Allt var och är förlorat. ALLT.

Jag är, för tid och evighet, inlåst i ett fängelse och skakar ett galler som delar mitt lilla fönster i fyra hemska fält.

Åh nej – det är Reklamare utan gränser!

Jag skänker en del pengar till välgörenhet, främst olika cancerfonder, men på sistone har jag övertygats om att även stötta en nybildad organisation – Reklamare utan gränser. De har krävt rätt rejäla summor utan att redovisa varför, så i dag bad jag om att få veta vad de gjorde med mina pengar. En överdrivet stor delegation ringde på dörren.

”Du måste tänka utanför boxen, välgörenhetstanken är så begränsad”, sa en av dem.

”Exakt, det handlar om att vara kreativ, att låta emotionen ta överhanden, inte stirra sig blind på det funktionella och rationella”, sa en annan.

”Jag fryser”, sa en tredje. ”Har du en svart polotröja att låna ut?”

Det hade varit för fånigt att ha en sådan, sa jag och förklarade sen att jag jobbade i branschen och sympatiserade med tankarna i grund, men att jag behövde veta att mina pengar gjorde nytta.

En av reklamarna gick till min kyl och plockade ut morgondagens lunchlåda. Han lade upp den på en tallrik. ”Låt mig praktiskt visa dig. Nu är vi utanför boxen, eller hur? Vad gör vi nu?”

”In i mikron med den”, sa jag.

De fnissade lite. ”Du måste tänka utanför the microwave box. Allt du bryr dig om är att ställa in den på rätt effekt och få precis vad du söker, men hur kreativt är det? Ett projektledarpåfund. Tänk om, det viktiga är idén. Vi ställer maten på bänken och låter solen värma den tills den är färdig. Det är kreativt, och precis så är vår välgörenhet – nyskapande.”

”Men, maten kommer att ruttna om den bara står framme.”

”Då är den en dålig idé”, sa en av dem och slängde maten i soporna.

Jag tittade på dem och skakade på huvudet. ”Ni har inte sålt in er så bra, jag får nog fundera på den här välgörenhetsgiven lite.”

”Okej, det där med mikrovågsliknelsen var en kass idé”, sa en av dem. ”Han som kom på den är dum i huvudet. Har du en lunchlåda till?” Jag nickade och så upprepades exakt samma procedur. När jag påpekade att det som nyss beskrivits som idioti nu hade presenterats som en briljant idé, ryckte idiotförklararen på axlarna. ”Fast, nu var det jag som sade det, då är det lysande och kreativt.”

Jag skakade på huvudet och min tvekan syntes i hela ansiktet. En av dem fattade galoppen och bestämde sig för att förklara det hela i klarspråk. ”Det pågår ett paradigmskifte i välgörenhetens paradigmskifte, allt är alltså som det alltid varit och det är vår uppgift att flytta gränserna på ett helt nytt sätt för att förnya det som är oföränderligt.

”Genom att inte använda pengarna till välgörenhet alls?”

”Nu är du tillbaka på effekt och sista raden i resultaträkningen. Tänk på den vackra idén, alla fagra löften och coola rubriker som vi kan formulera på välgörenhetstemat, men för att ha råd med det krävs en del administrativa omkostnader.”

”Typ 100 procent av det jag betalar?”

”Häng inte upp dig på siffror, du måste se till hela bilden, våga utmana dina egna begränsningar och lita till att budskapet når fram i önskad målgrupp även om mätningarna säger annorlunda, mätningar är satans påfund och presenteras alltid i powerpoint.”

När han sa powerpoint spottade alla i delegationen över bägge axlarna och nöp varandra i näsorna samtidigt som de mässade om att Steve Jobs skulle komma åter från himlen och förinta detta program en dag.

”Jag är mer mån om att mina pengar kommer de fattiga till godo.”

”Vi avsätter en del av våra pengar till originalare i branschen”, sa en av dem.

”Jag tänkte mer på fattiga och svältande barn.”

”Vi har en skiss på ett hjälpkit till dem, men har inte bestämt pms-färg på texten ännu.”

”Jag tror att barnen bryr sig mer om mjölkersättning än färg på lådan.”

”Men, herregud. Är du kommunist eller? Tänk utanför lådan. Tänk bort lådan. Lådan finns inte. Och utan pay-off är det bara en dryck. Vi vill ge dem en totalupplevelse. De ska inte bli mätta, de ska förstå värdet och lockas att köpa mer dryck, det förstår du väl?”

”Men, de har ju inga pengar, det är därför de behöver mat och så vidare.”

Gruppen tystnade.

”Ni har inte alls tänkt att skänka pengar och mat till dem, eller hur?

Huvudskakningar följdes av ett erkännande att de lagt alla pengar på att inreda sitt kontor.

”Är ni inte kloka? Folk dör och ni köper onödiga möbler för mina pengar.”

”Vet du hur många reklamare det krävs bara för att byta en glödlampa”, sa en av dem.

Nu var det min tur att skaka på huvudet.

”Nio. En strategisk projektledare för att besluta om det, en planner för att undersöka glödlampebranschen, en operativ projektledare för att välja inköpsställe, en produktionsledare för att köpa lampan, en copywriter för att skriva inköpslistan, en art director för att välja lampa, en ad-assistent för att se till så att sockeln är rätt,  en originalare för att skruva upp den och en creative director som står under lampan när den tänds så att det ser ut som om han fick idén.”

”Det var inte roligt”, sa jag.

”Det förklarar våra administrativa kostnader”, sa en av dem.

”Jag vill att mina pengar används på rätt sätt”, sa jag och gick ut ur rummet för att strax efteråt komma tillbaka med en röd tråd i handen. ”Följ den här så hittar ni en påse pengar till, använd dem på optimalt sätt.”

De log charlatanskt mellan sig, tog tag i tråden och följde den tills de nådde Maslows behovstrappa där de som vanligt fick panikångest strax innan de nådde den verkligt kreativa nivån och stannade i ingenting.

Jag pustade ut, sen fyllde jag i en blankett och gick till närmaste brevlåda, postade ett brev och vände sen hem med ett leende. Jag hade just dubblat mitt stöd till Cancerfonden.

Reklamöversättare

När jag kom tillbaka från min semesterresa till London hade något hänt på reklambyrån. Det var en hel del nya människor anställda. Ja, det är inte så konstigt i sig, vi har vuxit rätt bra, men de var väldigt många och de hängde efter våra mest yviga kreatörer och projektledare som iglar. Jag förstod ingenting förrän ett kundmöte skulle till och en kreatör började förklara kampanjen.

”Ja, alltså. Vi har tänkt outside the box”, sa han och då sträckte sig igeln fram och sa: ”Vi har alltså tänkt utanför ramarna.”

Kreatören fortsatte prata, till synes oberörd av de små avbrotten som inträffade gång på gång.

”Vi vill ju få en hög liking”, mässade han.

”Vi vill att den ska bli omtyckt”, flikade igeln in.

”… och det är ingen bullshit …”, drog kreatören till med.

”Inget struntprat, alltså”, sa igeln.

”… men above the line behöver även below the line”, slängde kreatören ur sig.

”Vi gör inte bara stora saker, vi tänker på er försäljning ned på hyllvippenivå också”, sa igeln.

”Branding 24-7 is da shit”, sa kreatören.

”Vi gör inte bara en punktinsats, vi ser till att det händer saker med varumärket hela tiden”, sa igeln.

”När vi är med så är det all about creating buzz not buzzwords”, klargjorde kreatören.

”Vi skapar intresse för produkten istället för att snacka fikonspråk”, sa igeln.

Och så fortsatte det i en dryg timme innan kreatören och igeln tystnade. Kunden tittade på dem, nickade och applåderade. ”Det här är kristallklart, genomarbetat och smart, vi köper rubbet”, sa han sen.

”Yes”, sa kreatören.

”Ja”, sa igeln.

Och jag lutade mig tillbaka med ett leende på läpparna. Vi hade anställt reklamöversättare som simultantolkade våra presentationer. Vilket jävla genidrag.

 

 

Voila, så ser en arbetsgrupp ut i reklamvärlden

Jaha, idag var det dags igen – nya kollegor gjorde entré på Valentin. En hel arbetsgrupp har rekryterats och ställde naturligtvis glatt upp på ett gruppfoto.

Papegojan längst till vänster är en projektledare. När vi kreatörer flummar, ritar och kladdar sitter den och säger bara: Polly vill ha faktureringsbar tid … och ett kex. När vi i kundmöten säger ”hade vi fått bestämma så hade vi bjudit på det här” och sen sticker iväg, då är det papegojan som får upprepa ordet byråarvode tills han/hon får ett kex (och en accept på offerten).

Påfågeln är – vad trodde ni – art director. Ni vet, en sån där typ som fanns i alla dagiskullar, killen som prompt skulle ha alla färgkritor själv och bet en i arslet om man snodde en enda och som under grundskoletiden fick en blick som påminde om Freddy Kruegers när någon ritade bättre än honom.

Den lilla räven är originalaren som måste vara smart och klurig för att ta hand om art directorns märkliga nycker och omvandla dem till uppvisningsbara former och som i hemlighet vill äta upp alla andra i gruppen eftersom de alltid sätter räven i tidsfällan.

Svanarna är förstås copywriters. Måhända är de fula ankungar när de är små, retas för att de hellre skriver poesi än rånar gamlingar, men så växer de upp och blir reklamvärldens finaste varelser.

Jag säger välkommen till mina nya kollegor. Ni kommer att passa in perfekt här.