Stockholmsnatt

Jag älskar att flyga. Att titta ut genom fönstren och se de mikroskopiska husen som är större än livet när man är på marknivå. Vi åker från ett kallt Göteborg och leds in mot Bromma av en trotsig skorsten som tränger igenom de lågt hängande molnen och spyr ut varm rök i tomma intet.

Det är ännu kallare här. Sen slår vädret om. Vi äter lunch på en opersonlig och dyr italienare där servitören har svindyra glasögonbågar och värdelös attityd. Visst, min kollega får tryffel riven över sin risotto, men jag hade bytt de vita handskarnas insats mot ett leende och en slabbig carbonara åtta dagar i veckan.

Det är blidväder när vi, som de jävla turister vi är, tar trapporna upp och sen en isig kullerstensbacke ner mot Birger Jarlsgatan. Vi går där med tio flaskor rödvin i våra kassar (kvällens present) och inser först på toppen, tack vare en lokal tant, att det finns en tunnel som hade fört oss ända till hotellet utan stigningar och potentiella halkningsbackar. Vi är som två elefanter i en porslinsbutik där vi trippar omkring, jag och kollegan.

En dusch och lite taxi senare är vi på Ringvägen hos G och S. Snackar, skrattar och drar till Griffins Steakhouse Extraordinaire. Maten är extraordinär. Servicen? Stryk extra, tyvärr. Men, det är fantastiskt bra ändå. Mittemot mig sitter två kära och sköna människor. Vad kan vara bättre?

Nu. En stunds andhämtning. Långt borta ifrån alla svåra beslut som krigar med dammråttorna om platsen i mitt hem. Jag hade behövt några goda råd, inser jag. Veckans bästa kom från Uppsalatrakten …

Jag måste, snart, säga vad jag måste säga. Det får bli en morgon i Göteborg. Nu är det Stockholmsnatt. Jag är trött. Nöjd med fina kvällen, förväntansfull inför morgondagen och peppad att åka hem och jobba med allt roligt vi fått med oss. Men, mest av allt är jag trött, vilsen och rätt så less.

Min själ har haft en blytung vecka. Jag skrattar, viftar bort det, vill inte prata sönder kvällarna och dagarna om det, men när natten kryper så kommer allt tillbaka.

Stockholmsnatt.

Jag längtar till min morgon. Och sällskap på den andra kudden.

Om Evert Taube besökte mitt jobb …

… så hade han nog skrivit den här låten

Rönneranjo han skuttar med ett vrål ur sin säng.
Snoozen står på ojojläget.
Resorben brusar.
Rönneranjo han hasar över obäddad säng.
Hör min slentrianvisa, kom sjung min refräng!
Korret har kommenterats och dykt upp på  skärm,
ur alla kaffemaskiner hörs fikarastens musik.
Och se, så många projekt som redan slagit ut hans ledighet.
Säljblad, plattform, KAM-pres och powerpoint

Rönneranjo han virvlar sina små fingrar
kring vita arken som viftar på pulpeten.
Lycklig som en lärka uti stavmixerns skål,
sjunger han för korret, som gungar på skärm.
Korr, korr, korr! Nu chansar Rönneranjo!
Koko! Och kaffegöken ropar hans namn.
Och se, så många jobb som redan slagit honom ut.
Radiospot, webbpuff, SEO och exceltabell.

Rönneranjo han binder utav utskrifter en krans,
binder den kring håret, det gråa och rufsiga,
valsar in i ljusgården och lutar sig fram,
skrämmer PL och kreatörer med drill och skadans.
Titta, ropar admin, poeten är en dåre
med ratade ord i håret och likt äpplet en skrott!
Och se, så många jobb som ännu saknar poängen.
Slogans, butiksfilm, annons och teknisk spec.

Rönneranjo är gammal, men han tangentbordsvalsar ändå!
Rönneranjo har resorb och ont om vitaminer.
Sällan får han rasta, han får slita för två.
Hur han klarar skivan kan ingen förstå,
ingen, som inte luktat på muggen hans,
den med lite e och ’fiddich och dagens kaffegök.
Och så möter han de uppdrag som redan mejlats in.
Popuper, flyers, lanseringar och hyllvippor.

Det sjätte vansinnet

”I see cred people”

Jag tittade förvånat på killen. Det var parveln från filmen Det sjätte sinnet. Han stod liten, ensam och småfrusen på Olskrokstorget.

”Jag ser alla som tror de är förmer än andra och som kräver en respekt de inte har förtjänat”, sa han och pekade på en man. ”Se där, han är en elitist som tror att han är bättre för att han ligger steget före i sociala medier och kan raljera över analoga hjon i skydd av sin datorskärm.”

Pojken pekade på en skugglik figur längre bort. ”Och där, en kille som tycker han är lite häftigare för att han inte är med på Facebook utan lever i verkligheten och hävdar att alla som kallar en digital vän för vän är korkade.”

Lillkillen pekade ut en reklamare som menade att han var något extra, fast hans mesta kreativitet ödslades på att i forum vara anonym och hugga verbala knivar i varenda rygg han såg. Vid spårvagnshållplatsen stod en journalist som satte sig själv på en piedestal men bar smutsiga byxor och solkig själ sen han krupit i buskarna utanför en stjärnas hus i jakt på snaskigheter. En skrytsam och von oben-aktig läkare som svurit att rädda liv, men vägrade att väckas under jouren om det inte var någon smaskig skottskada, pinnade förbi.

”Vad ledsamt”, sa jag. ”Jag ser hellre den vanliga människan och hur den vill det bästa.”

”Hur”, sa pojken.

Jag tog fram mina se-klart-ögondroppar och droppade i hans små ögon. Han blinkade några gånger och såg världen i ett annat ljus, det var uppenbart.

Jag pekade på en alkis som reste sig. ”Jag anar en liten glimt av lust hos honom, en vilja att lämna flera decenniers skit bakom sig och ge sina barn några fina år att minnas.”

Pojken log. ”Titta på den där ensamstående mamman. Hon använder sina sista pengar till en dag på Ikea. Det är pannkakor i kafeterian och hennes döttrar är nöjda att få leka i bollhavet. Hon är världens bästa mamma.”

Jag skrattade till. ”Och där, en flicka som just ska fika med en nyinflyttad hon mötte på twitter. Hon kommer snart att analogisera det digitala och göra det socialt på ett nytt plan.”

Pojken tittade sig storögt omkring. Han såg den trötta flickan som ändå bar sina skolböcker och maten till sin katt med övertygelse. En farmor drog en dramaten med hallonsaft, kex och kärlek. Han såg förtjust hur den nysvenske frukthandlaren handtextade en skylt och lockade med billig svenska äpple. En utarbetad lärare som just skulle jobba några extra timmar bara för att barnen behövde henne fick oss att le varmt. Klädd i röd topp eskorterade en personlig assistent en kvinna till en solig dag vid havet. Den 84-årige mannen tittade noga och höll sin käpp som skydd mot bilarna när hans fru sedan 1950 korsade vägen. En bakfull kille gav bort sin bärkasse med pantburkar till två femåringar som tyckte att de nu blev rikast i världen.

”Det är vackert”, sa pojken. ”Tack.”

Sen tystnade han och såg förvånad ut. ”Nu ser jag att den sociala medier-frälste ska hålla en gratisföreläsning i förorten. Och Facebookhataren är en nattvandrande farsa som bjuder på choklad och en klapp på axeln.  Reklamaren har handmålat inbjudningskort till sin dotters födelsedagskalas och köpt tio kilo smågodis. Journalisten är på väg till ett hem för att besöka sin döende mor och läsa ur hennes favoritbok. Lustigt, läkaren ska visst jobba som volontär på ett motionslopp för ungdomar med psykiska funktionshinder ikväll.”

”Alla är mänskliga”, sa jag.

Killen fick behålla ögondropparna. Jag kände mig jävligt bra. På ett ocreddigt sätt, förstås.

TV-tragik

Som första blogg kan Word up, Anjo avslöja delar ur alla tablåer som väntar i vår. Here we go, de största nyheterna:

Ensam eremit söker inte (TV4): Ett helt nytt dejtingkoncept. Fyra eremiter avsäger sig alla inviter och i åtta program följer vi deras totala inaktivitet, hur de inte besvarar brev och hur de inte tittar på foton på potentiella uppvaktare.

Stureplan (Kanal 5): Först såg vi hur de reste med Färjan. Sen mötte vi dem i Ullared när de handlade. Nu kommer den tredje och avslutande delen i Femmans antropologiska studie om stockholmare: åtta avsnitt om folk som kallar sig stekare och oftast dricker en stor stark.

B-stjärnorna på pensionatet (SVT1): På grund av sänkt budget flyttar Stjärnorna på slottet till en mer modest miljö, ett pensionat i Lessebo. De fem som deltar är Anna Anka, Elisabet Höglund, Malou von Siewers, Tomas Ledin och Marcus Birro. Enligt obekräftade rykten använder Birro sin dag till högläsning av Proust och Strindberg varpå Anka säger att han suger mer än hon menar att kvinnor bör göra i äktenskap. Birro ska då bli mållös, varpå Ledin vill lösa allt med en krama-varandra-låt med Malou och Bettan som doa-kör.

På Spårvagnsspåret (SVT2): Chockåterkomst för Oldsberg i en lågbudgetvariant av hans succé. Nu åker vi spårvagn i naturlig hastighet, varför varje resa tar hur lång tid som helst. De fyra tävlande lagen består av: 1. återförenade Triple&Touch; 2. Göran Johansson, Siewert Öholm och Viveca Lärn; 3. Lasse Brandeby, Claes Malmberg och Frank Gunnarsson; 4. Allgott, Villgott och Conny Ray. Kapellmästare: Janne Lucas. Sångare: John Ballard. Domare: Leif Loket Olsson (i handbollsdomardräkt förstås). Sidekicks till Oldsbergs fantastiska humorinslag: Fredrik Belfrage och Janne Jingryd.

Big Brother Reklam (TV3): Tjugo klart sämre än genomsnittliga reklamare som gått på reklamskola och numera mest använder sin tid till att racka ned på branschkollegor anonymt på nätet stängs in i ett hus där de ska kommunicera på riktigt. Här ska stockholmare lära sig att folk från spenaten är bra och alla utanför tullarna ska försöka förstå att de innanför tullarna faktiskt är mänskliga när de är sig själva. Komik, tragik och mängder av patetiska korrekturfel utlovas när färgblinda ADs och dyslektiska copywriters blandas med dysfunktionella projektledare och oplanerade planners. Alla speglar i huset är från lustiga huset på Liseberg och får folk att tro att de är större än de är. Istället för gupp under täcket kan det bli en hel del buzzwords, tvärsäkra uttalanden om saker man inte vet ett skvatt om och självgoda plattityder – och det redan i första avsnittet. Otroligt. Förväntat allmänintresse: noll. Förväntat antal kommentarer i branschpress och på twitter, vilket kan få en att tro att det här är jätteviktigt: 245675.

Den riktiga fotbollskanalen (SVT24): Ett fotbollsprogram som är helt nyskapande. De har insett att italiensk fotboll inte behöver Birro, att Ranelid måhända är solbränd men tillför noll och intet i fotbollssnack, att Djordic är en sönderspelad singel och att oavsett vilka skitbilder man visar, så är avsaknaden av dessa tre ett totalt genidrag.

Redigerarna (TV8): Nytt lekprogram. Ett gäng kvällstidningsjournalister får såna där fantastiska kylskåpsmagneter som man kan bygga små meningar av. Självklart finns inte orden chock, kaos, katastrof, döds, vålds, mord, extra och andra smaskigheter med. Därefter får de beskrivet ett scenario och ska bygga löpsedlar utifrån det. Alla tävlande har elektroder så att vi kan följa deras EEG-inaktivitet. Programledare: Peppe Eng.

Måsarna (Animal Planet): Dramadokumentär där vi följer skrikmåsar från deras naturliga häckningsplatser i Stockholmstrakten till deras parningsplatser på Gotland och i Båstad. Fantastiska naturbilder där uppblåsta hannar utför parningsritualer på alla fyra, stöter upp sin mat, slåss om honornas gunst och förgäves försöker förstå hur man dricker ur flaskor. Berättarröst: David Attenborough.

Slipsen mot strupen (TV3): Etikettsdrottningen Magdalena Ribbing drar åt slipsen på den extremt ohyfsade Alexander Nilsson och lär honom att veta hut. Alexander är den ointressante kocken i Kniven mot strupen som skriker åt folk på syltor och verkar vara tuff, men egentligen är en blek kopia på den arge kocken, som i sin tur var en extremt blek kopia av originalet – Gordon Ramsay.

Beck vs. Wallander (TV4, TV4+): Äntligen gör fyran slag i saken och skapar en filmserie med både Beck och Wallander. Kan det bli bättre? I alla huvudroller: Rolf Lassgård. Det är en samproduktion med Tyskland, alla äter Riesen, säger att det ordnar sig med taskigt läppsynk och under alla biljakter spelas Michael Cretus Samurai. Filmerna, man spelar in 94 stycken på två veckor, sänds varje söndag i båda kanalerna.

Mycket nöje, gott folk.

Vetskap

Jag såg en film idag. Den var bra ibland, lite segare då och då. Art&Copy hette den och handlade om det jag pysslar med – reklam.

I filmen intervjuades några av de som med rätta kan kalla sig branschens stora och de sa bra saker. Bland annat pekade de på hur reklam kan vara fantastiskt bra, men också att mycket reklam är dålig och att många i vår bransch är rätt kassa.

Det sista stämmer tyvärr. Bara idag lyckades två personer med konststycket att avbryta mig och min kollega, hälsa på honom och sen, med ryggen vänd mot mig, inleda samtal med honom – trots att vi tydligt stod och pratade.

Det får mig att lite försiktigt undra hur bra ni är på det här med kommunikation, herr X och fröken N. Gudarna ska veta att ni inte direkt stärkte era varumärken i mina ögon i alla fall.

Nu säger jag inte att det här handlar om dem, men det finns en del i min bransch som verkligen förtjänar epitetet charlataner.

De jag såg på filmen idag var annorlunda. Skarpa, fantasifulla och rätt egna. Det är egenskaper som stämmer väl in på mig. Därför var det nödvändigt och bra att se filmen. Jag fick en lidnersk knäpp och en utökad skrivlust. Både när det gäller reklam och andra saker. Det kommer att märkas i den här bloggen och på andra ställen framöver.

Redan nu har golvet fyllts av en rätt invecklad mindmap. Ja, på papper då. Jag ritar inte på golvet …idag.

God natt. Just nu surrar huvudet fort, så det är väl tveksamt om jag slocknar, men det är smällar jag får ta.

Var är min anteckningsbok?

Bakad copywriter (recept)

Ingredienser:

1 copywriter
1 underlakan
1 påslakan
1 kudde
1 våt handduk
1 bastu/lägenhet med morgonsol

Så här gör du:

Sätt bastun/lägenheten på 800 grader. Placera copywritern på underlakanet, förslagsvis i en säng. Lägg påslakanet löst över copywritern. Placera honom/henne med huvudet på kudden – eller lägg fötterna på kudden om du vill spexa till det. Se till att ha den våta handduken i närheten.

Baka copywritern i åtta timmar, förslagsvis nattetid. Om han/hon inte själv vänder på sig otaliga gånger och trasslar in sig i påslakanet får du fixa det. Blöt copywriterns panna med handdukar strax innan det börjar yras om att roliga människor blåser revelj eller att vänner sitter på psyksjukhus.

Efter åtta timmar, eller när copywritern känner sig trött, groggy och yr, är copywritern bakad, klar och redo att utföra stordåd.

Klä på copywritern hans/hennes arbetsuniform och se till att han/hon har sitt verktygsbälte med såväl synvinklar som synonymböcker med sig. Sparka ordhoran i häcken och se till att han/hon släntrar till jobbet.

(c) Kajsa Warg, 1740

Där rök min oskuld

Jag blev av med min oskuld i eftermiddags. För första gången har jag föreläst och berättat om hur det är att vara copywriter, skrivande, sociala medier och annat.

Dessutom hann jag med att titta en stund på en väldigt söt kvinnlig polis som föreläste innan mig. Mumma.

Det var riktigt kul att under en dryg halvtimme prata om min kärlek till orden, varför gräsänder och spinning får min hjärna att bete sig underligt, om kunder som hissar det de dissar efter några glas rödvin och så vidare.

Jag vill nog göra om det, tror jag…