Det är inte du, det är jag

Du kan aldrig göra mig hel,
oavsett vad du säger
eller ber mig göra

Du kan aldrig bli hel
genom att förstöra mig

Förstår du inte
Den värsta ondskan är omedveten
och från den som tror sig göra gott

Hur ska en blind operera en blind?
Kan någon se en förbättring då?

Du kan aldrig säga att du förstår,
för du vet ingenting
Fast, du tror att du vet allt,
trampar på kärleken,
sparkar sönder empatin

Allt i skygglappad tro att du är bättre,
en som upplyst vandrar omkring

Mörkare kan mörkret aldrig bli

***

Du kan aldrig göra mig hel
oavsett hur jag ber dig
Jag är aldrig halv utan dig
även om vi är ingenting utan oss

Min poetiska och sorgsna flykt
är i sanning placebo
om än temporärt läkande tills orden dör

Lyssna inte till mitt ledsna igår,
det är inte aktuellt idag
och stendött imorgon

Du kan berika mig,
men jag är allt utom dig
Glömmer jag det
så, kyss mig farväl
Låt mig aldrig röra dig igen
utan att röra dig med allt jag är
och någonsin vill vara

Ta aldrig hand om mig
när du inte kan se helheten
Mina ord är lika vackra då,
men berättade av en skugga

Vandra aldrig in i min dröm
om jag inte är fullständigt naken
och visar hela mig

***

Gå vid min sida
Släpp aldrig taget
Var där i kärlek och tomhet 
Hjälp mig förstå glädjen
och bemästra sorgen
Lyssna på mig
eller led mig i tystnaden
Känn mitt hopp
och min obändiga lust
Stanna med mig
när taket rasar in
Gå bredvid mig när ambulansers sirener
är sorgsna melodier om död på väg
Likväl som när de sjunger att
här kommer de som vill rädda liv
Vakna med mig
Vagga mig till ro
Lämna mig aldrig,
älskade jag. 

Överväldigad

Jag är just det. Fullständigt överväldigad över responsen på det förra inlägget i bloggen. I nuläget 50 kommentarer, 69 tweets, en hel hög direkta meddelanden och konversationer på twitter, meddelanden på Facebook, uppriktigt och klokt mejl från S (som mer än någon knuffat mig och mitt skrivande framåt och gjorde det igen inatt – vilket jag alltid kommer att älska) och inte minst värmande sms från L som bättre än någon fångar ögonblick på bild och bara ville veta att jag var okej.

Det har varit kända och okända namn, vänner från förr, nu och imorgon som sagt sitt hjärtas mening. Gamla chefer och kollegor, nya kollegor, kollegan som tittade på mig i köket idag och verkligen undrade, vänner i och utanför branschen – och de som var med då och såg hur ful jag var, när jag vägrade se det. Meddelanden från en som äntligen förstod varför den där glada killen alltid tycktes bära en sorg och uppmuntrande ord från de som fick stå i första ledet när jag gick vilse och betedde mig som sämst.

Jag är överväldigad.

Och, så in i helvete lättad. Jag kan inte förklara hur det var att, efter en kväll av darrande händer (innan inlägget), tårar (under skrivandet) och bultande hjärta och gapande mun av lycka över allt bra som sades (efter publiceringen), bara sova fyra timmar – och ändå vakna piggare och gladare än jag varit på jag vet inte när.

Det var som om ett mörkt skelett hade filats bort från mitt riktiga skelett och lämnat en liten pojke utan problem kvar. Det kommer att komma regn igen, jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar är en del av livet, men jag har släppt ut det monster som ingen kände, ingen förstod och vars förtärande rytande bara jag hade lyssnat till.

Jag har avslöjat det som varit min skam, det misstag jag viftat bort som ”inte så farligt” när folk har frågat mig om hur det var.

Igår tryckte jag på knappen och visade det. Idag har jag gång på gång läst och druckit värmen och vänskapen här och i ögonen jag mött. Jag är stupfull, men kommer inte att få någon baksmälla av det, ingen alls.

Jag är överväldigad.

Alla kommentarer, alla som läst, alla som klickat på inlägget som favorit, gillat det och så vidare har sköljt över mig och lämnat mig fullständigt och euforiskt överväldigad.

Tack ska ni ha. Jag är överväldigad.

Tack så in i helvete.