Etikett: resa

Berlin – bättre blir det inte

Vi lämnar ett kyligt Göteborg, hettan och storstadsblandningen av förföriskt matos och tillfälligt kloakstank möter oss i Berlin. Det är +25 grader, det är fredag och vi är förälskade i både varandra och gatorna i Schöneberg.

Schnitzel och gelato, det är ett mysigt myller av folk runt Nollendorfplatz, och vi fastnar i en parad med ett hockeylag som vunnit en trofé av något slag.

Var är den där förbannade kyrkan?

Vi är ju här? Var är den? Vi fattar ingenting. Sen slår det oss, den där Gedenkniskirche som ska påminna oss om krigets fasor är helt omgiven av byggnadsställningar. Ku’Damms viktigaste torn är omöjligt att se. Istället vandrar vi längs paradgator och ser varumärken som är dagens motsvarighet till den preussiska prålporren i Potsdams slottsparker (se nedan). Livet här finns inte i namnen vi känner igen från de dyra magasinen, det är på sidogatorna och de allmänna torgen vi ser det.

Turister förtjänar bättre

KaDeWe är det stora varuhuset. Det är lika dött som andra lyxvaruhus till vi når översta våningen och går rätt in i marmeladhimlen, kryddparadiset och så vidare. Här finns allt du vill äta. ALLT.

Minnesmärket över sex miljoner mördade judar manar till eftertanke. Annars är Brandenburger Tor och Checkpoint Charlie inte det Berlin vi vill minnas. Turistspektakel, 25-öresteater och en tjuvrökande Darth Vader dominerar. Här kan du välja din egen sightseeingmetod: till fots, cykel, segway, buss, cykeltaxi eller kanske en Bierbike. Vi går långt därifrån.

Av alla bra restauranger tar vi den sämsta

Promenaden längs vattnet är underbar. Restaurangen vi slutligen väljer är raka motsatsen. Vi är förälskade där också, men herregud vilken katastrof. Väntan, korthuggenhet, smaklöst, trist. Det är lyckligtvis undantaget under en god helg.

Flickan som står vid taxin borde vänta på en pojkvän, hon väntar på en kund. Hon är för ung, kjolen för kort och kanske är hon förstörd. Näste man som rör henne är ett äckel. Det är den enda mörka sida av Berlin vi möter. Vi tar en taxi därifrån. Chauffören kör fortare än ett rymdskepp.

De lilarosa ledningarnas rike

Överallt syns de, rör och ledningar i en slags lilarosa kulör. De går i märkliga banor och mönster, över och längs vägar. En del leder till spritbutiker där det nästan inte kostar någonting. De gröna och röda gubbarna är märkliga och en turistattraktion i sig. Berlin är ett virrvarr, men så enkelt så fort du tar ett tåg någonstans.

Loppmarknad och harmoni i Prenzlauer Berg

En gång firade vi nyår på Pappelallée, även om min kompis förgäves försökte få taxin att ta oss till en Papperdallerallée som chauffören olyckligt försökte hitta. Vi äter frukost där och inträder sen i ett härligt kaos. Alla typer av människor köper alla sorters bråte. En gammal hårdrockare är lyrisk över ännu en Iron Maiden-vinyl. Hans fru himlar med ögonen. Grusgångarna sjunger och bär fram både hippies, folk i hawaiiskjortor och läderprinsar och deras prinsessor. Utanför loppmarknaden spelar banden upp, folk målar graffiti på den lagliga väggen och några vuxna flickor gungor så högt de kan mellan de blommande träden och sprätter med benen mot himlen över det Berlin vi älskar. En kyrkklocka blandas med Motownsoul och en gungas gnissel när en större dam blir barn på nytt.

Reggaemuren i öster

Det är global frityrhärdsmälta på Alexanderplatz. Tåget tar oss bort, mot Ostbahnhof. Vi letar efter en mur, hittar ett trädhus, och ser nästan bortglömda höghus där klottret avslöjar att den en gång fina fasaden är just bara det. Här syns frustrationen i varje ord. Det är fult, men coolt ändå. Vi ger nästan upp – och hittar ett reggaeparadis med sandstrand, en lyckligt målad mur i tegel. Runt hörnet – den riktiga muren. Nu bara en relik, men vansinnet är tydligt ändå. Det är bara 20 år sedan.

When in Berlin – Burritos!

Dolores ligger på Rosa Luxemburgstrasse. Det är burritos som man nästan inte vågar tro på. Mellan betonghus äter vi oss till en annan världsdel. Lika charmlöst som Alexområdet är, lika underbart är det här hålet-i-väggen.

Och känslan upprepas på en trevlig italienare som bor på ett kullerstenstorg där någon också placerat parabolloftgångar, stendöda kontor – och tre märkligt vackra stenhus från ett annat sekelskifte, några med kulhål från förr. Vi ser en tjock man med glass, exakt så hade Björn Ranelid sett ut om han hade givit upp.

Gräsänder övertrumfar slott

För 65 spänn kan vi åka vart vi vill och vi låter klottrade murar och sedan gröna träd leda oss mot Potsdam. Det ska vara så vackert där. Fast, turistmånglarna i resetemplet stör. Nej, vi vill inte åka buss och se allt. Jo, det är magnifikt, men slottet vi tittar på i Potsdam är inget vi minns. Jag blir mer fascinerad av gräsänderna den här måndagen. Potsdam är på väg mot bottenbetyg, trots en miljard statyer och guldpläterade kinesiska tehus. Här tas några miljoner döda turistbilder varje år. Vi är förälskade, men det är inte slottets förtjänst. Den lilla, lugna huvudgatan i staden räddar betyget. Dess obrutna kedja av weissbierhak har inga svaga länkar.

Sällskapsresan goes Wannsee
alt.
Vi hade i alla fall tur med vädret
alt.
Vilken magisk dag

Vi ska hitta en fantastisk restaurang i Wannsee. Sjön är vacker, men det är ändå en dyster promenad. Överallt yachtklubbar med höga staket och texter som skriker ”vi har klink, dra åt helvete” på argtyska.

Restaurangen är stängd. Vi är svultna. Räddningen är en bratwurst med weissbier. Vi blir på bättre humör, tittar ut mot vattnet och upptäcker att under oss finns Berlins näst bästa utomhusrestaurang (enligt en omröstning). Vi är på väg att bli galna, men bestämmer oss för att gå all-in och frossa lite. Det blir vit sparris med hollandaise, kokt potatis och wienerschnitzel. Jo, det dök upp en apfelstrudel också.

Bredvid oss sitter de. Han, strandraggarnas kung, klädd i turkost linne och turkosa skor. Hon, partydrottningen, med rosa topp och rosa skor. De fick varandra till slut, efter för många besök på gymmet och i solariet.

På vägen mot Berlin står en man på tåget. Fråga mig om Jesus står det på hans låda. Han ser ut som Gud gör på alla tavlor. Det är som om han vill rycka på axlarna och säga: ”jag vet allt om min grabb”.

Tiergarten – perfekt avrundning

Hemresedagar är alltid tråkiga dagar. Vi dödar tid i en park. Fast, det är en lögn. Det är några härliga timmar i Tiergarten. Fåglarna, sorlet, stillheten, björkarna som försöker imitera havets glitter, de gröna nyanserna, den avslappnade, men stolt blåa himlen. Vi ser fantastiska gräsmattor, fjärilar och knotiga grenar visar oss vägen till fler och fler gångar. Träden hänger ut över och hänger sig totalt till vattnet. En allé kantas av en mängd olika gatlyktor, alla med en historia. Vi är förälskade när vi går därifrån och tror att nu är det roliga slut.

500 vespor och vem flyttade hit Säve?

Vid Nollendorfplatz är det vespadag. Hela vårt synfält fylls av vespor, deras motorer rusar, luften fylls av ångorna och glädjen i den här utflykten är total. Vi ler, skrattar och tänker att nu, nu är väl ändå det roliga slut. Det är det när vi går genom säkerhetskontrollen på Tegel. Någon har flyttat Säve flygplats till Berlin. Tack gode Gud för att det finns choklad och en axel att luta sig mot ibland.

Vi åker hem, vi längtar tillbaka redan innan planet lyfter.

Resan fortsätter

Fredag morgon i Skåne, lika grått som sinnebilden av Skåne är rapsgul – så grått är det. På perrongen i Lund står det Simrishamn på en skylt. Jag åkte dit, till en jag höll kär, en gång. Hon hade 60-talsklänningar och tyckte om att dansa som om ingen såg henne. Hennes röst var lika vacker som vår längtan var dödsdömd från den första kyssen. Men den sommaren, i hennes lilla by och i min stad, smekte vi varandra som rågen smektes av vinden på de drömmande fälten hon visade mig på Österlen. Vi åt glass på Harrys glassbar – där åt hundar gratis, för Harry var en retriever – och vandrade där tiden inte behövde stå still, den var helt enkelt överflödig. Efter första extasen ramlade jag ur hennes säng, men skrattet hennes motade blåmärken i grind.

Resan i dag går åt ett annat håll, österut mot Stockholms stad. Jag lämnar den del av landet där flickornas röster är som sockervadd för mig.

Den gråaste av himlar, och träd som är dystra, mörkbruna krokimodeller i uppgivna poser, ackompanjerar mig. Trädens nakna grenar vill inte dansa alls. Det känns som om hösten, så här på ålderns höst, blir altruist och låter sig reduceras till dova kulörer så att sommaren blir än mer åtråvärd. De få ängar som ännu är gröna förförs av en närgången dimma: ”Följ med till andra sidan molnen, där blir gräset grönare, där bor sommaren.”

Godståg passerar, vagnen i mitten får aldrig bli en flockledare. På stickspår står oönskade och övergivna ekipage. Det kommer spår från alla håll, en gordisk järnvägsknut och jag är i Småland.

En bebis skrattar, jag räcker ut tungan, mera skratt. Jag är min typ av clown i dag, en gainomaxåterfödd man på väg till vänner och krogarna på Södermalm. Bebisen jollrar, hans mamma kan få en stund för sig själv, och jag leker glada leken med en sådan som jag vill bli den största stjärnan för en dag – och dela scenen med den jag älskar.

På alla stationer är det lyckliga farväl. En farmor och en farfar vinkar adjö långt efter att tåget är ett minne blott. Blossande kinder hos unga älskande som saknar redan innan nu. En man bär en nött väska, klistermärkena avslöjar hur mycket glädje som nött den ned.

Det är kärlek jag ser, av den typen att om den var ett tåg i ett outforskat land då skulle det tåget aldrig vara försenat. Det kunde rusa fram, i vansinnig fart, och veta att rälsen alltid lades ut framför det.

Och det är farväl som i far väl, bon voyage, alla jag ser har en returbiljett när de vill.

Fotbollsmålen har gått i ide i Östergötland, vi stannar till i den mest okända av våra större städer. Linköping är tre kundbesök och en tankning av E85 i mitt liv. Så passerar vi Pluras stad; en rutten och ful utfart från centralen, det ser ut som om man dumpade allt fult, motsatsen till Pluras ord, längs rälsen österut.

Vi rullar på och når Stockholms central.

Ett vackert hjärta och en underbar själ väntar. Vi promenerar, pratar och dricker kaffe på Götgatan. Hon är en ovärderlig vän av den typen som alla borde ha. När hon rusar vidare till sist åker jag söderut.

Från Midsommarkransen åker jag nästan tillbaka lite senare. Kvarnen på menyn – löjliga ölpriser, men världens skönaste 08:or kompenserar. Gänget rullar in och rullar ut. Vi åker hem i ösregn och kommer överens om att ta det lite lugnt på lördagen.

Promenaden i Liljeholmen är skön, en lunch i Kransen perfekt avkoppling och sen klingar det på dörren konstant. Min gamle polare P, vi gick i samma klass i 12 år, är där och det blir återblickar utan nostalgi. Vi pratar om den som dött och de som kanske dött, men ändå lever. Uppsalaligan är där, fredsforskaren och Busen, den älskvärda duon. Det är nästan 20 personer. Mot stan, mot Söder Mälarstrand, mot Münchenbryggeriet. Det är en usel lokal, men en fantastisk kväll.

Natt, dyr taxi, blandad sömncykel, vaknar nästan utsövd, lämnar polaren med en disk från Hades, men plockar snällt undan alla tomburkar och tomflaskor, monument över allas något sega söndag. Jag fyller sju plastpåsar!

Jag tar tunnelbanan lite för kort med vilje den här söndagen. Jag vandrar genom Gamla Stan, de stråk jag gillar, och märker hur husen, högst beklagligt och fult, byter skepnad när Sergels torg närmar sig. Kråkfåglarna bråkar, kanske är det arkitekturen som retar dem, alla andra varelser är sömndruckna. Mitt namn står på en bagel, kaffekoppen är enorm, och jag släntrar in på centralen.

En gammal man faller ihop framför mig. Hans ben viker sig, huvudet träffar golvet med en otäckt, dov duns. Jag en annan man försöker resa honom. Benen viker sig igen. Tre flickor från Dalarna försöker lugna honom. Väktare och ambulansmän tar över. Han har ont, men oron verkar mest handla om rollatorn, som vore den hans baby, eller kanske en hundvalp.

Tåget rullar in. Både jag och mitt hjärta åker första klass. Jag ska till Göteborg igen. Min utgångspunkt, men aldrig min slutstation. Mina drömmar är större en normen, kanske enorma (eller abnorma). Och varje resa förstår mig och ger sitt allt för mig.

Jag är på väg till utgångspunkten, mitt hjärtas laddstation. Snart reser jag igen …

Konserterna jag såg? Jösses, jag kanske återkommer om dem – när jag landat. My Morning Jacket och Head and the Heart är magi.

 

Resenär i själen

Varje gång jag reser undrar jag: är kanske resan mitt hem?

Om jag aldrig kommer fram, bara stannar till vid stationer ibland, kanske ska jag då aldrig komma fram. Kanske är ändpunkten inte målet alls. Kanske är resan min dryck.

Det finns stunder i allt ljus när mörker kikar in genom fönster. När tystnad efter skratt tar tomheten i hand och leder den in i mitt rum. Då behöver jag ett tåg och en biljett till vart som helst. Att bara se mängder av platser, byar, städer och ängar flimra förbi är min  medicin och min lindring då. Att få se allt som inte tomhet är.

Så många vägar det finns som försvinner in i trolska skogar jag inte kan namnet på. Så många äventyrliga dalar det finns att besöka. Kanske är verkligen resan mitt hem och alla platser jag besöker, även älskade Göteborg, bara tillfälliga utflykter och picknickängar. När picknicken är slut och molnen håller undan solen, då reser jag – och det kanske är så det ska vara.

Jag älskar allt: skrikiga barn, kära par, pladdriga damer, hemska ringsignaler, snarkarna, skakiga bistrovagnar, för mycket bagage, förseningar, ankomster.

  • Var är min perrong?
  • Var går jag av?
  • Vad står det på min biljett?
  • Om jag saknar retur återstår bara tur, väl?

Dialekter. Förväntan. Förvirring. För många samtal som pratas för högt. Glimten av en vacker flicka mellan sätena framför mig. Pendlare. Äventyrare. De blasé och de storögda. Underbart.

Jag älskar den taskiga täckningen, att skriva mig igenom vårt land för hand, istället för att berätta blint för Facebook var jag är. Jag är bortom twitter, jobbmejl, Gmail och resten av nätet. Jag är strax utanför en stad. Jag är hemma här. Och där. Nedkopplad, avkopplad och så laddar jag sakta om och upp igen.

Det behagliga susandet från tåget när jag tittar ut och ser något annat än mitt vanliga vackra på andra sidan fönstret förför mig.

Utan elakhet tittar jag på schabloner, hör finns-det-svenskt-kaffe-resenärer oroa och roa sig på sitt äventyr. Ingen cynism, sarkasm eller dryghet lämnar mitt hjärta. Jag ler. Jag är hemma. De är så välkomna hem till mig.

Ett kapitel i min bok är som denna färd. Söderut eller åt ett annat håll, om himlen vill, går den. Det är en vacker resa, som den här. Den är fundersam, utan gupp. Förändringarna som annars larmar, stör och kör febriga bilkaravaner för att med signalhornet hylla min seger – de är tysta och sorteras in i min själ som böcker på ett bibliotek. Jag ler, lutar mig bakåt, ser framåt och hittar inga sidoeffekter alls.

Jag hoppar av tåget. Nästa anhalt på utflykten väntar. Det blåser kallt. Jag är varm inombords. Det jämnar ut sig.

 

Långsamt tåg

Vi var 22 minuter sena på vägen dit, men det gjorde inget. Färden genom Sverige var magisk. Dimman över västgötaslätten, rimfrosten i träden, känslan var att vi är i Narnia – snart kommer Aslan…

Okej, det var lite jobbigt att höra ”föraren till loket” innan avfärd och inte blev man jättelugn av att höra ”och så hoppas vi att tåget håller hela vägen”, men vi kom fram. Och det var väldigt vackert.

Hemresan gick som smort. Det var som konstanta kamerablixtar utanför fönstret när vi rusade fram från Stockholm till Göteborg. Skogen lös upp. Rådjuren poserade för vad de trodde var paparazzis. Allt gick bra. Förutom att tåget hade så kraftig gång att bistron var tvungen att stänga.

”Serviceledaren till föraren”, knastrade det plötsligt till.

Suckar bland resenärerna. Vi saktade in. Saktade in mer. Stannade. Tyvärr måste vi göra en omstart, berättade knasterrösten sen.

Stilla. Rörelse. Mer rörelse. Ännu mer. Full fart framåt.

”Jag har ett litet trafikmeddelande”, sa plötsligt föraren i högtalaren. Det lilla bestod i en omfattande utläggning av problemet med strömmatare och annat. Jag vet inte vad han sa, men det uppfattades ungefär så här:

bla bla bla bla försenade bla bla bla blabla bla
bla bla mitt i skogen bla bla bla bla snart kommer
varulvar och äter upp oss bla bla bla bla bla bla bla
bla bla bla bla bla ni kommer aldrig hem bla bla bla bla.

Det var dags för omstart två utanför Herrljunga. Den tredje skedde i Vårgårda. Fyran slog vi till på i Alingsås. Sen lyckades vi – vilket personalen stolt poängterade – rulla för egen maskin hela vägen till Göteborg.

”Hoppas resan var behaglig och god natt”, avslutade den knastrige komikern.

Ute är nu temperaturen 0 grader, avslöjade ljusslingan i vagnen, varpå vi – 50 minuter sena och när klockan slagit midnatt – hoppade av tåget och möttes av -10 grader på Göteborg C.

Hurra!

Å andra sidan – SJ:s förseningsgaranti verkar fungera perfekt.

Alltid något.

Asocial Robinson möter fredag

Vid 5.25 stod jag på en central som inte hade vaknat. Pendlare/uteliggare satt och sov, jag lyckades elegant (?) undvika att trampa i en spya och inte ens Pressbyråns lampor lös upp tillvaron. Jag frös, hostade på fjärde sjuka dagen och var på väg till staden i öster. Datorväskan full med kampanjidéer och jackfickan full med hostmedicin och näsdroppar.

J dök upp, vi tog tåget bort. Surfade lite på ett bredband som fick mig att nostalgiskt minnas mitt 28.8-modem anno 1996. Sen var det möten hela dagen. Lunchbjudning. Filmer. Printidéer. Butikserövringar. Erbjudanden om öl från lorden, tack vare att jag numera twittrar. Favoritkunderna var lika snälla som alltid, även om några såg stressade ut.

Tåget hem. Ett ännu sämre internet. Mobiltwitter. Hosta, ständigt denna hosta. J och jag bryter nästan ihop när vi halkar in på absurda sidospår. Skratt – hosta – skratt – hosta – skratt – hosta – skratt – hosta – hosta (okej, mönstret bröts, men det var så roligt att jag dubbelhostade i Alingsås).

Hemma innan mörkret. Alltid något. Går nedför Friggagatan. Skitgatan är riven, bara några hål i marken återstår. Jag handlar oinspirerat på ICA. Hostar. Ser en liten frusen hund utanför. Tittar på den med ledsna hundögon. Den svarar med samma blick. Jag går över bron. Kommer hem. Sparkar in morgontidningen i vardagsrummet. Slår på teven. Inget bra. En överraskning modell – va, går solen upp varje dag?

Datorn. Facebookar. Twittrar. Kollar RSS-läsaren. Kollar – mot mina principer – jobbmejlen som SJ:s skördetröska till internetuppkoppling inte fixade att visa. Hostar. Hostar. HOSTAR.

Är asocial, sjuk, hängig, fryser och kan inte se något annat att göra än att överdosera på shaktimattan.

Och ändå. Jag mår så bra här (håller min vänstertass över hjärtat), för det händer så mycket bra här (knackar med samma tass på skallen). Jag hann hamra in några rader som för mig närmare mitt hjärtats mål förut. Ord, fraser och skärvor av något riktigt bra. Får bli en tangentorgie i morgon när jag sovit bort förkylningen.

Jag är ensam ikväll. Ja, inte ensam-ensam, bara ensam. Plura (but, of course) sjunger för mig. Jag är Robinson på en öde ö och möter fredag kväll med glatt humör och en för jävlig hosta…

Hemlängtan

Jag vet hur hemlängtan på två ben ser ut. Det är en kvinna i vit jacka med rullväska som står ensam kvar på en slaskigt söndertrampad perrong i Herrljunga en mörk dag i februari. När vi tuffar vidare är det bara hon, väskan och ett trist sken från belysning bekostad av det allmänna.

Eller, så är hemlängtan en man i jeans och svart skjorta som bloggar på ett X2000-tåg på väg genom ett vintrigt Sverige. Jag är på väg till Stockholms stad, för möten, möten och en hotellfrukost som jag hellre hade bytt ut mot gröt i min lya. Klockan var inte ens född när jag gick upp i morse. Ett sms från Brasilien väckte mig, precis när jag somnat. Tre gringos i solen som bara inte kan lämna en i fred.

Sen stod jag med de andra omänniskorna på perrongen. Gryningen fanns bara i våra drömmar när tåget rullade in, svalde oss och rullade ut.

Kaffe är gratis när man har SJ Prio. Går det att byta mot gott kaffe, för i så fall betalar jag gärna? Jaha, det är fel på korglutningen? Okej, så varje promenad till Bistron eller det hemliga blir som en äventyrsfärd à la mormors lilla kråka skulle ut och åka. Jag vägrar att resa mig om inte hon i Bones sitter i vagnen. Det hade varit lite spännande att teatraliskt falla ned i hennes knä, skylla på lutningen, le och säga: Dr Brennan, I presume?

Vagnen innehåller dock ingen Brennan. Den är faktiskt rätt tom. Solen går precis upp och leker med brandgula, rosaröda och lila molntussar i öster. I väster breder vita fält ut sig, avgränsade av ofärgad skog. Det är fortfarande för tidigt och jag borde sova. Hemlängtan är att susa framåt i tusen kilometer i timmen på det här tåget, förbi städer, byar, gårdar och fågelnästen. Jag är på väg till Göteborg, ska bara stanna till i Stockholm i 31 bra timmar först.