Bilfärd, irrfärd och värdefull

Jag åkte automobil i söndags. Efter ett besök i Kullavik liftade jag med löjliga familjen till stan. Fyraåringen vrålade om rock’n’roll, storasystern krävde Peter LeMarc. Den lille vann, spelade lufttrummor, och hela bilen gjorde små djävulstecken och sånt som man gör.

Strax innan Askim vinkade polisen in oss. De knackade på min ruta och jag vevade ned.

– Kan min herre blåsa, sa konstapeln.

– Det är inte jag som kör, sa jag.

– Det här är en passagerarkontroll, min herre.

Jag svalde hårt. Jag är ju värdestupfull. Hur skulle det här gå?

Jag bad om tillåtelse att blåsa utanför bilen, för att skydda barnen från nesan av att se sin farbror i lagens klor. Väl ute tog jag det djupaste andetag jag någonsin tagit. Sen blåste jag in så mycket lycka, tillförsikt och lätta känslor jag bara kunde hitta i min kropp.

Ballongen svällde och med ett utpumpat leende steg jag mot natthimlen och var snart utom räckhåll för lagens långt ifrån tillräckligt långa arm.

Jag svävade bort över Söderleden. Förbi bilhallar som inte sålde sitt innehåll, förbi skyltar som förklarade att Åbytravet är torsdagsnöjet (och orsaken till fredagspankheten) och snabbt förbi Mölndal.

Långt under mig gungade brorsans rockmobil fram på väg mot huset i skogen. Polisbilar for kors och tvärs för att hitta mig, men jag bara gled bort.

… och jag var så lycklig.