Ett sms igår. Broder S vill skriva musik och kollade om jag hade texter på lut. Ett fint erkännande. Dessutom har jag blivit tillfrågad om jag kan skriva ett tal åt en nyfunnen kamrat. Jag har inte Nobelpriset klart, men det börjar arta sig vad gäller litterärt erkännande.

Åter till musik.

När jag var yngre ville jag bli rockstjärna. Jag var nio år och funderade ut bandet, det var de två snyggaste tjejerna i klassen, jag och så några killar som jag förträngt.

Jag har för mig att jag började skriva en låt som hette ”De döda är mina vänner” och halvannat år senare hade jag gått över till engelska och började med att skriva en text som hette ”Wheelchairboy’s song.”

Melankolin fanns där redan då, uppenbarligen.

Och innan någon frågor. Jo, jag hade vänner som barn.