Åh, herregud – jag är strategisk!

Jag tror att klockan var 10.42 i går förmiddags. Äh, jag vet det. Den tiden brändes in i min arm av de hånskrattande strategerna i rummet.

Allt började med ett långt och intressant kundmöte. Vi diskuterade implementeringsplaner (*brrrr*) när jag plötsligt sa det: ”Tittar man på den klassiska AIDA-modellen så känns det som om vi hela tiden fokuserat på D, när vi i verkligheten varken har passerat A eller I.”

De andra höll med.

Jag var förlorad i samma ögonblick.

Plötsligt var det så självklart hur företaget, dess olika segment, de olika mognadsgraderna i de olika regionerna och för den delen de än fler lokala marknaderna såg ut. SWOT-analysen tog form framför mina ögon, fakta rusade fram och sorterades blixtsnabbt in på rätt ställe.

Från att ha varit en lycklig kreatör, som alltid ansett att den enda modellen värd namnet är hoppa-hage, fann jag mig nu inlockad i en Bostonmatris.

Jag log inte. Ingen log. Alla förstod däremot vad vi sade.

Det var helt fruktansvärt.

Från att ha varit en kreatör på väg att klättra uppför Maslows behovshierarki var jag nu en själsligt död typ begraven i samma pyramids förbannade innandöme.

Det var otäckt.

Om någon i förra veckan hade bett mig placera kunden på en positioneringskarta hade jag agerat likt en svinfull mexikan som försökte träffa en pinata på en gårdsfest i Acapulco – jag hade med andra ord jämnat Caracas med marken.

I går var jag helt plötsligt en koncis strateg som, trots ögonbindel, satte knorren på precis rätt ställe på grisen.

Jag var förkrossad när jag gick till sängs i natt.

Länge kunde jag inte somna. När sånt händer brukar jag räkna får och sen gå över till bältor, tapirer, skräcködlor och därefter fnissande tänka på fantasidjur tills jag däckar. I natt räknade jag Porters fem konkurrenskrafter, Kotlers fyra P:n och Gummessons 30 R tills jag gråtande föll i drömlös dvala.

Jag har visserligen länge velat ta allt det där snacket om att tänka utanför boxen, proppa ned det i boxen, binda den heliga röda tråden runt allt och bränna skiten eftersom det är flumkreativt snicksnack. Men, att vakna och ha förståelse; att veta, rationellt överväga saker och så vidare – AAARGHHH! Hellre tänka utanför boxen än att hamna rätt i fyrfältarna, den saken är säker.

Jag vill inte tro på religionen KISS (keep it simple stupid), jag vill inte sätta in saker på rätt ställe i pyramiden och resonera. Jag vill berätta sagor, hitta på nya slut och byta riktning när helst hjärtat vill det.

I morse gick jag med tunga steg till kontoret. Kreatörerna pratade inte med dig, några rynkade på näsan, en skakade på huvudet. Strategerna välkomnade mig och deras skarpslipade tänder lös när de grinade mot mig, kramade sina händer och sa ”utmärkt, utmärkt” med tonfall som påminde om både kejsare Palpatine och Montgomery Burns.

Jag försökte fly, fick ett ögonblicks respit av en annan copywriter som frågade om vi skulle luncha, tänkte efter och sa: ”Nja, jag tror att min medhavda lunchlåda är min cash cow, faktiskt.”

”Förrädare”, sa han och gick.

Jag grät tills mina tårar hade förvandlat quinoan och kycklingwoken till en geggig sörja.

Allt var och är förlorat. ALLT.

Jag är, för tid och evighet, inlåst i ett fängelse och skakar ett galler som delar mitt lilla fönster i fyra hemska fält.

När gamla vänner möts

För vanlighetens skull stod två spårvagnar still på Drottningtorget. De luttrade pendlarna suckade lite lätt och tittade sen i sina Metro eller smarta telefoner.

”Vagn 208, daj har ja’ inte sett sen du körde linje ett te Östra när de’ begav sig. Vi brukade änna mötas vid Kaggeledstorget”, sa den äldre av vagnarna.

”Ja, jävlar. Är du kvar i öster? Själv kör jag mest fyran från Mölndal till Angered nuförtiden.”

”Nej, jag hoppade bara in i da, serrö. Annars är det mest linje sex, va. Kåttedala te Länsmansgården. En jävla go sträcka, faktiskt. Särskilt på våren. Lite kusligt i tunneln ve Liseberg, men gött när man glider ner mot Linnéplatsen och Slottsskogen brer ut saj. Fan va hälit att va spårvagn ändå.

”Ja, man kunde ju ha blivit tunnelbanevagn.”

”Ja, harrejävlar. Tänk daj. Linje Röd mot Mörby. Dörrarna stängs åsså kör vi rätt in i mörkret. Nä, fan. Sicket pissliv. Västtrafik for life.”

Här avbröts de av en kille i reklambranschen som förklarade att de minsann fick köra nu. ”Jag är sen till ett möte och kan inte gå i mina boots, de fixar inte kullerstenar.”

Spårvagnarna kunde inte bry sig mindre och pratade om den gamla goda tiden när 8:ans vagn vände vid Centralen och hade de däringa bakvända vagnarna.

”Men kom igen nu”, sa reklamaren och började spotta ur sig svordomar. Men, trots sitt kreativa yrke hade han inga färger i sitt hjärta, och allt han sa var ord som var kallare än den otroligt kalla morgonen. Så sakteliga skapade orden ett isblock runt honom och det sista som hördes var ett ”det är ju mitt koncept som är den röda tråden” innan han gjorde en Han Solo.

”Hur är det med farsan, din”, sa den yngre spårvagnen.

”Bra, han rullar på me’ Ringlinjen, va. Fast, bara när de e sol ute. Han har änna reumatism å får rascha om han blir blött, jävla göbbe, vettu.”

”Fast, bättre än de där nya, skrikiga italienarna.”

”Sicka virkpinnar. Igår, i vagnhallen Majorna, va. Står ja’ breve en sån änna, och så kommer teknikern, va. Då frågar tjommevagnen om de e extra virgin smörjolja. Harre min skapare, inte konstigt att de skriker så fort de svänger, jävla flarnar, hele bunten.”

”Nä, vi får väl köra vidare. Nu hör jag sirenerna från servicebilen.”

”Haha, gött med falsklarm. Fick de lämna patentmackan också, jävla kommunalarna. Ses när vi ses. Kör försiktigt.”

”Givet. Nästa Brunnsparken.”

”Nästa Ullevi Norra.”