Etikett: Rosie Thomas

Symfoni

Det finns dagar då promenaderna är motsträviga. Detta trots att pianot försiktigt klinkar hoppfullt som vore dess toner ett avstannande regns sista vilsna droppar och därmed också ett sollöfte.

Det är dagar då du går i en ännu inte höstskrudad allé och hör stråkarnas vemodiga och stillsamma vägvisning från bakom varje stam. Du inser att kurvan de leder dig mot är dunkel, fastän den i alla andra ögonblick är bara spännande. Inte ens cellons sexiga uppenbarelse kan få dig att resa dig och känna lusten då.

Det är stunderna då du känner att blåssektionen finner sin kraft från att andas in nordanvinden. Sen blåser de ut dess kyla som sorgsna mistlurar rätt in i din själ. Trumpeter och horn är medbrottslingar, fast märkligt nog är tonerna menade att ge dig tilltro och alla andra ser att de är sprungna ur sciroccon och sunnan.

Och inte kan harpans lätta toner som blir till ystra ballonger och okrossbara såpbubblor lyfta dina slokande axlar då. Inte ens dess porlande läkekraft kan få dig att, istället för att stirra i marken, våga se bortom nästa början.

Det är dagar när du blundande står på huk framför slagverkarna och hör dem slå, slå, slå och stegra, stegra i en vilt virvlande symfoni som lockar med alla de andra och nästan, nästan når fram … men aldrig, i dina öron, hittar det crescendo som spränger bort tvivlet i ditt hjärta.

Jag saknar inte de dagarna.

Idag är en stillsam dag. Hjärtat stretchar ut efter ett långlopp. Själen har lite håll. Fötterna är nakna och gillar det faktum att de mer masseras av soffans tyg än trycks ned gång på gång i ännu en promenad åt rätt håll.

Jag hör en symfoni på avstånd. Dess toner kan kanske natthimlen tolka åt mig om några timmar när jag står där med en kaffekopp. Förmodligen med skor på fötterna för att skydda dem mot septembernattens överraskningsattack. Det kunde vara en motsträvig dag. Det är en stillsam dag istället. Jag kan inte läsa noterna i symfonin jag hör, men förstår dess ord, dess ordlösa mening som säger så mycket om att det kommer så många bra dagar. Jag vilar och väntar på ett crescendo som kommer … det vet jag, även om jag inte kan läsa noter.

Över symfonin hörs en ensam röst och tonerna av ett piano. Jag sluter ögonen och vilar på en osynlig fjäder som långsamt bär mig uppåt igen, till min egen rymd, bort från funderingar. Jag tänker att om alla sjöng som Rosie Thomas skulle det aldrig någonsin bli några krig.

Det får bli sista tanken. Nu glider jag iväg ett tag. Och leker stillsamma leken.

 

När jag räddade drakprinsessan

Jag gick ned till stan för en stund sedan. Det var en luftballongkväll; vindstilla och mängder av ballonger i alla former och färger fyllde vykortshimlen. Det pös härligt om all varmluft som sköts upp för att hålla ballongerna flygande.

Då såg jag något som skar i mig. En drake hade fångats av några ondskefulla typer som hade ersatt sina lufttuber med drakens andedräkt. De slog på den fastbundna draken och skrattade när den blåste ut elden rätt upp i ballongen. Själva satt de i en korg på drakens rygg och drack/vaskade champagne.

”Mellanchefer”, sa jag och plockade upp min pilbåge.

Det fanns inga andra än mellanchefer som skulle plåga en drake så där och det existerade bara en lösning på dylika illdåd. Min första pil träffade ballongen och fick den att säcka ihop. Snabbt sjönk ekipaget mot marken och med tre mästerskott lyckades jag skjuta av repen som höll fast draken.

Hon vände sig mot de otrevliga mellancheferna och förvandlade dem med en snygg utandning till mänskliga grillbriketter som splittrades i tusen bitar när de träffade marken. Lustigt nog skulle ingen sakna dem förrän vid nästa kick-off, men då gissa att de låg och söp någonstans och sen inte sakna dem förrän nästnästa kick-off (repetera så länge ni orkar).

Sen flög draken ned till mig och landade framför mig. Hennes tidigare sorgsna ögon hade nu den glimt som alltid finns hos den som får flyga fritt. Hon var drakkungens enda dotter och för evigt tacksam. Kunde hon göra något för mig någon gång, så skulle jag bara ropa hennes namn.

Hon bjöd strax på en flygtur över staden. Jag höll mig hårt i manen och log när vi, högst medvetet, råkade slå omkull den skitfula gasklockan. Vi flög över husen där alla bra-bra bor. Drakprinsessan lovade att puffa in lite extra värme där när helst det behövdes och att jaga bort bovar, dörrförsäljare och sorger.

Vi landade på min balkong och tillsammans tittade vi mot stjärnorna som tittat fram i takt med att mörkret föll.

”Når jag dem någon gång”, sa jag.

”En dag är du en av dem”, sa hon. ”Men, det dröjer länge, länge än.”

”Har du varit i sjunde himlen”, sa jag.

”Det har du också varit”, sa hon. ”Fler gånger än din själ kan förneka.”

”Finns de elyseiska fälten”, sa jag.

Hon la sin mjuka svans om mina axlar och puffade en ytterst försiktig värmepuff rätt in i mitt hjärta. Den stillsamma värmen flöt ut och värmde min grådaskighet, skänkte mig en slags ro.

”När rätt flicka tittar på dig på den där picknickfilten och ler åt dina hemmagjorda mackor, din fruktsallad och njuter av ditt kaffe, då är du där.”

”När? Väntan tycks mig ibland oändlig”, sa jag.

”När som helst”, sa draken.

Jag suckade, draken hörde det och puffade in lite värme till, ännu en dos säkerhet.

”Ibland längtar jag bort så mycket att jag undrar om jag någonsin kommer att hitta hem, drake.”

”Du är hemma”, sa hon och lyfte mot rymden. ”När helst du behöver mig, ropa då. Alla förtjänar en drake att muntras upp av och jag är din.”

Jag gick in, drack en kopp te och slöt ögonen, somnade till Rosies röst:

Oh, tie me to the end of a kite;
So I can go on, I can go on with my life

Och drömmen som närmade mig i sömnen var inte lika kall som i natt. Den var bitterljuv, längtansfull, vemodig, men på något sätt vackert trotsig.

Drake

En av de finaste  jag känner introducerade den här rösten i mitt liv.

Det är så fint. Och så sanna ord.

En drake är vacker och flyger som den vill. Jag vill vara en drake ibland. Särskilt när det regnar i min värld.

Hur många gånger har jag då inte känt lusten och längtan att få sväva fritt mot en blodröd kvällshimmel?

Och hur många gånger har jag inte drömt att bygga vingar likt Ikaros? Fast jag skulle förstås inte falla när jag närmade mig solen, jag skulle bli Fenix då. Antändas, återfödas och sjunga vackrare än någonsin.

Lyssna på sången och gör som jag – önska att alla vi som vill bli drakar ibland får flyga fritt. Och att vi sen landar rätt. Det förtjänar vi. Alla vi som är bra-bra.