Saftledningar

Ute på landsbygden ser man ofta kraftledningar som förfular. Så icke där mina föräldrar numera huserar. Där finns det istället saftledningar som förfular.

Till skillnad från kraftledningar transporterar de ingen ström, vilket skulle kunna göra kvällarna rätt mörka här. Men, all saft – sockerstinn jordgubbssaft för det mesta – som flödar fram och dricks av ortsbefolkningen gör dem så fulla av energi att de lyser upp tillvaron på ett fascinerande sätt.

Överallt ser man självlysande glesbygdsbor som kan starta döda bilmotorer bara genom att lägga händerna på bilbatteriet. Jag tycker dock lite synd om drängarna som tvingas vara strömleverantörer till de elektriska stängslen och dagarna i ända står och håller i trådarna i kohagen.

Fast, allra roligast är det att skriva bok när min pappa står till vänster om datorn och agerar levande golvlampa, medan min moder laddar batteriet och håller datorn igång bara genom att titta på nätsladden.

Livet här är väldigt annorlunda.

Hallonsaft

I morse tänkte jag att det vore fint om bilar drevs av hallonsaft. Att avgaserna doftade Bullerbyn och att det bästa sättet att trimma en motor var att släppa ner några sockerbitar i tanken.

Körde man outspätt blev det en jädra fart, men blandade man ut saften 1+9 blev det en perfekt blandning för att köra en nöjestur på landsbygden med suffletten nedfälld, gammal bilmössa på skallen, coola glasögon och scarf (lååååååång).

Ja, just det – alla bilar skulle ha sufflett och reservhjulet på bakluckan. Och heta saker som Sally, Olivia och Grace Kelly.

Jag skulle också kunna godta att bilar drevs av saft gjord på jordgubbar, svarta vinbär, krusbär, smultron, apelsin, äpple, päron, fläderbär, blåbär, boysenbär, björnbär och morot.

Däremot skulle O’boy vara strängt förbjudet som drivmedel – men ytterst uppskattat och närmast påkallat som pausdricka tillsammans med ett smörgåspaket där alla mackor hade prickig korv.

Ja, det var det. God natt.

På en flygande spikmatta

När jag kommer hem ikväll kommer jag att vara världens tröttaste. Då ska jag lägga mig på min spikmatta – den heter egentligen shaktimatta, men det låter inte så tufft som spikmatta.

Sen ska jag sluta ögonen och bara njuta. Ja, det vill säga, när det gått några minuter. De första ögonblicken är nämligen smärtfyllda.

Hur som helst. Eftersom min spikmatta är magisk kommer jag att flyga iväg – rätt ut bland stjärnorna. Där kommer vi att åka en slags rodel och få marsianerna att skratta. För jag ligger nämligen i bar överkropp och kisar samtidigt som jag twittrar lite och bara njuter.

Sen tar vi ett pit stop i himlen på vägen hem. Där bor min farmor och hennes svarta vinbärssaft är godare än någonsin. Jag kommer att sitta på spikmattan med saftglaset i handen, prata om när syrénbuskarna var som finast på landet och säga att jag inte bara saknar hennes stekta fläsk med löksås utan också henne förstås.

Sen vinkar vi hej då och så seglar jag och min spikmatta hem igen. Jag rullar av, går ut i badrummet och tittar på min rödknottriga rygg, sen sjunker jag ned i sängen och tänker att i väntan på henne är en spikmatta inte så jäkla dum ändå.

Den är inte mycket för att snacka om längtan, jag skulle aldrig kyssa den – inte ens för femti spänn – men den vet precis hur min rygg ska hanteras.

Fast, bättre än farmors svarta vinbärssaft – det blir den aldrig.