Grå, grå och så paraplylindring

Tisdag morgon. Så grått att det inte finns några konturer. Regnet är allt som hörs. Det är för tidigt när jag stryker längs dystra fasader och försöker komma undan. Det går inte ens sådär. Jag är genomblöt, dyngsur och har förlorat både frisyr, leende och hopp innan klockan 07.25.

Jag trampar på utan adress i en grå, grå dag. Regnet förblindar och jag hukar.

Så finns det där. Ett litet paraply i din hand. Du sträcker ut det och skyler mig från det kalla och blöta. Du är ett leende och en stark arm som slåss mot ovädret för mig idag.

”När regnet faller på dig, då är jag ditt paraply, det lovar jag dig”, säger jag och blinkar bort regnet som skulle kunna vara tårar. Hon får dagens enda leende.

”Tack för att du är min vän”, säger jag sen och fryser lite mindre samtidigt som jag ser en försiktig kontur avteckna sig mot horisonten. Jag tror att det är en bättre dag som så sakteliga närmar sig.

Årstidstrubbel

Våren har inte fått någon färg och karaktär ännu, den är lika blek och grå som fula nya Ullevi. Jag ser en ensam och ledsen affisch som frågar om någon sett en försvunnen pojke. Jag tror inte att det någonsin känns bättre att leta efter en saknad son, bror, älskling, vän – men, undrar om det inte ändå känns lite mer hopplöst och smärtsamt när en vind, som inte vet om den är vinter eller vår, river i dig utan pardon. Affischen ser extra sorglig ut där den nästan försvinner i det grå och så döljs den lite extra när vinden virvlar upp gruset.

Två cafébesök föregår min promenad längs Danska vägen. Det enda vårtecknet är en cyklist som väser idiot för att jag råkar sätta en fot på hans gudomligt privata cykelbana. Att jag bara rundar en barnvagn och att han har all plats i världen spelar ingen roll. Han är cyklist, jag är gångtrafikant. Det är universums äldsta konflikt. Jag är en idiot och lycklig över att cyklister, till skillnad från skränande fiskmåsar och blåsippor, inte är fridlysta.

Längs Danska vägen från Röda torget till Redbergsplatsen passerar jag fyra kyrkogårdar, men bara en glassbar. Det känns som en bra sammanfattning av årstiden idag.

Husen jag träffar på – de malplacerade höghusen i Prästgårdsängen, Örgrytes glada villor och slutligen Lundens brokiga blandning – trånar efter ny färg, rosiga fasadkinder och en värmande sol. Det är en samfälld suck som lämnar de tysta och karga byggnaderna.

Vid Thai Nisa har vinterns grus blandats med de där torra löven som ingen kom ihåg att sopa under asfalten i höstas. Vinden virvlar även här och blir ännu mer årstidsvill.

Kanske är det därför det börjar snöa strax efter.

I morse ställde vi om till sommartid.

Det är en ironisk dag på det hela taget.

Det var inte meningen att döda snögubben

Det är otroligt kallt i Sverige. Och precis som vanligt ser man då spårvagnar i toppluvor, gäng av kajor som står vid motorvägarna och liftar söderut med halvskumma långtradarchaffisar – och inte minst ett större antal stillastående X2000-tåg.

Olyckligtvis är mitt hjärta ytterst varmt även i polarkyla och det ledde till min dödsdom idag.

Jag mötte en snögubbe på vägen hem. Han stod vid den försvunna bensinmacken runt hörnet från mi casa. Han huttrade och pratade på ett sätt som inte är typiskt för snögubbar: ”Åh fytte fan vad kallt. Jesus, mina kulor är is rätt igenom.”

Så, jag bjöd hem honom så att han kunde värma sig. Han satte sig i fåtöljen vid fönstret i vardagsrummet och jag gjorde varm choklad, vispade vispgrädde och lade upp ett fat med delikata pepparkakor. När jag kom ut i rummet var han borta. Allt som återstod var en stor vattenpöl på golvet, ett par svarta knappar, en rätt uppblött morot och en skamfilad hatt.

”Aj, fan”, sa jag och ringde 112 för att rapportera olyckan.

De skickade ett gäng poliser som släpade ut mig till en mobil rättegångssal för en summarisk rättegång. Den var inhyst i en glassbil och såväl domare som nämndemän var militanta snögubbar.

De dömde mig, efter sju sekunders överläggningar, till döden för ogenomtänkt mord. Jag skulle föras ut och arkebuseras genom att Sveriges basebollelit skulle kasta snöbollar på mig till dess att livet lämnade min kropp.

Lustigt nog hade redan en grupp som protesterade mot dödsstraffet samlats utanför. De hade tänt snölyktor och sjöng We shall overcome. Och eftersom Birgit Friggebo inte var närvarande verkade låten träffa rätt, eller så kom rätten bara för nära de värmande snölyktorna, för de smälte lite lagom och släppte mig fri.

Jag fick dock dyrt och heligt lova att aldrig mer invitera snögubbar på varm choklad. Däremot var det okej att äta sill med jultomten, ge påskharen morötter (dock ej den stupade snögubbens, den skulle begravas under hedersbetygelser) och umgås osminkad med fågelskrämmor strax innan vårsådden.

Efter att ha förlänats denna nåd gick jag hem och önskade att jag snart skulle repa mig från helgens ont och därefter kunna stå i en vacker flickas kök och smälta likt snögubben när flickan bjöd på den första av oändligt många muggar het choklad med vispgrädde. Fast, inte så att jag blötte ner hennes golv, utan bara så att hon log så att solen liksom aldrig gick i moln.

Erotik med avbrott

Jag somnade tidigt igår och snart förlorade jag mig i en vacker, vacker dröm.

Det var sommarnatt och vi gick längs en grusväg. Våra nakna fötter balanserade på den lilla grässträngen i mitten. Hon log, förde mig in på en äng där vi smög fram för att inte väcka timotejen som sov sött. Filten breddes ut, hon tog min hand och vi lade oss ned. Hennes korta klänning gled upp och berättade …

Den här drömmen sponsras av din mage – den sorgligt outnyttjade fibersäcken strax under bröstkorgen – samt de slarvigt vaxade hårstråna i ditt ännu inte gråsprängda hår.

Det väl SVT-inspirerade och torra sponsoravbrottet fick mig att rycka till, men jag stannade ändå kvar i sömnens värld. Drömmen fortsatte.

… en saga samtidigt som hennes ögon förtrollade mig. Det var nästan mörkt, men vi såg allt vi ville se. En första kyss, sen ytterligare en och sen hade bara en nördig matematiker brytt sig om att hålla räkningen. Tystnaden bröts bara av en flämtande iver när världens enklaste sak som att knäppa upp knappar i en skjorta och att dra ned dragkedjan i en klänning blir ett kåtfnissigt äventyr. Och så fanns bara tunna trosor, en behå och boxershorts i vägen. Hennes hand sökte sig mot …

Du vet väl att 30 minuters pulshöjande aktivitet om dagen håller dig i form. En promenad eller styrketräning går lika bra. En hälsning från ditt bättre jag.

Har du också svårt att få tiden att räcka till? Slappnar du av för sällan? Låt oss lösa dina problem. Knäpp bara ihop oss och lägg oss på din mage och lägg dig på soffan. Du kan inte kolla klockan, messen, mejlen och tweeten i din telefon. Du kan inte slå på teven och döda tid. Du kan bara njuta av nuet. Vi är dina händer – perfekta för stunder när du inte vill att något händer.

Du ser bra ut. Även utan glasögon. Men, kolla gärna upp din syn med jämna mellanrum. Dina ögon – vi är själens spegel.

Än en gång fick det, den här gången TV4-jobbiga reklamavbrottet mig nästan att vakna, men lusten att fortsätta drömmen förde mig tillbaka till den.

… mitt skrev, samtidigt som min träning i att lossa en behå med en hand lönade sig. Hon gled ur den, jag kysste hennes bröst och hon slet av mig boxershortsen. Hon kastade dem en bra bit bort – vilket kanske skulle leda till en pinsam jakt i gryningen, men vi brydde oss inte just nu – och jag fattade tag om hennes trosor och gemensamt krånglade vi henne ur dem. Inget stod emellan oss och det finaste. Mina läppar och tunga sökte sig längre ned och det blev allt varmare när jag varsamt lät dem följa den fina linjen mot en varm och fu …

RIIIIIIIIIIIIING-RIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING

Jag vaknade med ett ryck. Tittade på telefonen som surrade och betedde sig riktigt illa. Jag slog av väckarklockan och förbannade att jag av någon diffus anledning hade bett den att jobba även idag.

Fylld av längtan på fortsättningen tryckte jag ner huvudet i kudden och somnade.

Hon och jag tittade ut genom fönstret. Det ösregnade, ett förvisso vackert sommarregn, men ändå ösregn. Sommarängen slokade på andra sidan av den regndimmiga rutan. ”Jag måste åka nu”, sa hon för snabbt. ”Vi ses när vi ses.”

Med ett ryck vaknade jag. Väldigt otillfredsställd. Jag måste verkligen börja byta upp mig från reklamfinansierade drömmar till betalversionen. Hur ska jag annars komma igenom natten?

När jag räddade drakprinsessan

Jag gick ned till stan för en stund sedan. Det var en luftballongkväll; vindstilla och mängder av ballonger i alla former och färger fyllde vykortshimlen. Det pös härligt om all varmluft som sköts upp för att hålla ballongerna flygande.

Då såg jag något som skar i mig. En drake hade fångats av några ondskefulla typer som hade ersatt sina lufttuber med drakens andedräkt. De slog på den fastbundna draken och skrattade när den blåste ut elden rätt upp i ballongen. Själva satt de i en korg på drakens rygg och drack/vaskade champagne.

”Mellanchefer”, sa jag och plockade upp min pilbåge.

Det fanns inga andra än mellanchefer som skulle plåga en drake så där och det existerade bara en lösning på dylika illdåd. Min första pil träffade ballongen och fick den att säcka ihop. Snabbt sjönk ekipaget mot marken och med tre mästerskott lyckades jag skjuta av repen som höll fast draken.

Hon vände sig mot de otrevliga mellancheferna och förvandlade dem med en snygg utandning till mänskliga grillbriketter som splittrades i tusen bitar när de träffade marken. Lustigt nog skulle ingen sakna dem förrän vid nästa kick-off, men då gissa att de låg och söp någonstans och sen inte sakna dem förrän nästnästa kick-off (repetera så länge ni orkar).

Sen flög draken ned till mig och landade framför mig. Hennes tidigare sorgsna ögon hade nu den glimt som alltid finns hos den som får flyga fritt. Hon var drakkungens enda dotter och för evigt tacksam. Kunde hon göra något för mig någon gång, så skulle jag bara ropa hennes namn.

Hon bjöd strax på en flygtur över staden. Jag höll mig hårt i manen och log när vi, högst medvetet, råkade slå omkull den skitfula gasklockan. Vi flög över husen där alla bra-bra bor. Drakprinsessan lovade att puffa in lite extra värme där när helst det behövdes och att jaga bort bovar, dörrförsäljare och sorger.

Vi landade på min balkong och tillsammans tittade vi mot stjärnorna som tittat fram i takt med att mörkret föll.

”Når jag dem någon gång”, sa jag.

”En dag är du en av dem”, sa hon. ”Men, det dröjer länge, länge än.”

”Har du varit i sjunde himlen”, sa jag.

”Det har du också varit”, sa hon. ”Fler gånger än din själ kan förneka.”

”Finns de elyseiska fälten”, sa jag.

Hon la sin mjuka svans om mina axlar och puffade en ytterst försiktig värmepuff rätt in i mitt hjärta. Den stillsamma värmen flöt ut och värmde min grådaskighet, skänkte mig en slags ro.

”När rätt flicka tittar på dig på den där picknickfilten och ler åt dina hemmagjorda mackor, din fruktsallad och njuter av ditt kaffe, då är du där.”

”När? Väntan tycks mig ibland oändlig”, sa jag.

”När som helst”, sa draken.

Jag suckade, draken hörde det och puffade in lite värme till, ännu en dos säkerhet.

”Ibland längtar jag bort så mycket att jag undrar om jag någonsin kommer att hitta hem, drake.”

”Du är hemma”, sa hon och lyfte mot rymden. ”När helst du behöver mig, ropa då. Alla förtjänar en drake att muntras upp av och jag är din.”

Jag gick in, drack en kopp te och slöt ögonen, somnade till Rosies röst:

Oh, tie me to the end of a kite;
So I can go on, I can go on with my life

Och drömmen som närmade mig i sömnen var inte lika kall som i natt. Den var bitterljuv, längtansfull, vemodig, men på något sätt vackert trotsig.

Ett ord

Jag är lyckligast av de olyckliga
Tusen och åter tusen tårar senare
Är du allt som har dimensioner
Av det som är förgånget

När de andra är plywoodfigurer
Är du en ständig skönhet
Jag saknar dig varje vaken sekund
Varje natt är en flykt till augusti

Vad vill jag bli?
Inte berömd författare och rik
Jag vill bli din sandalknytare
Och kyssa dina mjuka lår

Aldrig bittert
Bara sorgligt
Nej inte bara
Jag ler mestadels

Fler nätter utan dig
Än med dig
Längre tid i blyertsvärlden
Än världens varmaste augusti

Men ändå
Tavlans sorgkant
Tunn och diskret
I jämförelse med himlen

Färgerna av det som var
Doften av ditt hår
Mjukheten när jag smakade
Stillheten när du förfört mig

Jag ler
Så mycket mer
Än jag gråter
Vackraste S

Ett ord i dag
Avundsjuk
Var inte det
Var bara lycklig

Jag får inte fråga
Jag kan inte fråga
Du är himmelen jag ser
Men inte hör

Vackraste
Jag har bytt vägar
Försökt att gå
Men jag kommer tillbaka

Tertial
Mer än så
För många sekunder
Som vi aldrig fick

Herregud
Saknaden
Ibland större än allt
Förutom kärleken

Det som alltid
Slår tårarna
Är glädjen
De föddes i

Jag saknar dig
Vackraste S
Men utan dig
Hade jag aldrig älskat

Hade du varit här
Hade vi flugit luftballong
Till picknickön
Med enkelbiljett

Vi hade aldrig saknat
Gummistövlar
Eller bröd
Till änderna

Vi hade älskat i gryningen
Viskat oss hela
Snickrat en koja
Och druckit kakao på sommaren

Jag älskar minnet av dig
Men önskar det var nuläge
Och fortsättning följer
Till solen går ned om många år

I mitt album
Inga bilder av dig
I mitt hjärta
Bara bilder av dig

Hade du varit här ikväll
Då hade vi stått
Närmare än kloss an
Under konserten

Älskling kom
Hade varit för oss
Lägg din arm omkring mig
Säg att du aldrig mer försvinner

Jag saknar dig
Alltid
Men älskar det jag fick
Alltid

Det är natt
En främmande stad
En för stor säng
Du skulle varit här

Jag hade velat somna då
För att jag längtar i morgon
Men strida mot sömnen
För att jag älskar varje sekund

Jag hade känt ditt hjärta
Kysst dina bröst
Och rest söderut
Till himmelen som är du

Längtat varje por
Smekt ditt vackra
Hittat vår punkt
Början på allt

Varje tomflaska jag ser
Öppnar jag
I ett fåfängt hopp
Att hitta en ande

Strunt i tre önskningar, ande
Jag vill bara ha det här
Ge mig henne
Ge mig oss

Det är natt
Jag är lyckligast av de olyckliga
Saknar dig
Men på det vackraste sätt

Kom ihåg
När gräsänderna kvackar
Säger de
Att jag älskar dig

Finaste augusti
Drottningen av 21 januari
Jag vill vara där du är
Jag vill vara när du är

Kramlös och kravlös

Kramlös
Lycklig procentuellt sett
Men kramlös
Ibland skriker ensamheten
Så högt
Att jag vill hålla för öronen
Den vackra saknaden
Är ett mästerverk
Men i drömmarna i natt
Hällde någon ut svart sorg
I fantasilandskapet
Jag måste omvandla
Till energi
En kram hade gjort det lättare
Och förvandlat allt

Kravlös
Sån är jag
Sån är hon
Lustigt
Varför beskriver man
Den man önskar
I tredje person
När den är först och störst

 

Kramlös
Men inte mållös

Kravlös
Men inte hopplös

Nånstans. Nångång. Får jag slut på frågor.

Sotflagornas slut

Ikväll
Brinner ljusen för de döda
Inget ljus brinner för mig
Jag är inte död
Inte längre

Jag är vid liv
Även om jag knappt levde
När oktober drog fram
Genom den sorgsna skugga
Som var förkrossade jag

Jag hukade ömsom på gården
Brände förlorad lycka
Och sopade bort sotflagor
Av ren sorg
Från ett exploderat hjärta

Ömsom sjönk jag ihop i ateljén
Oljelampan tänd
Skisspappret spänt över väggen
Tafatta försök att rita kartan
Som skulle rädda mig från blyertsvärlden

Moloken allena
Men stjärnorna såg mig
Vackraste familjen tryckte handen
Det vi skapade en gång
Baddade mina tunga ögonlock

Jag ville inte öppna dörren
Men biljetten är bokad
Jag har inget avbokningsskydd
Och tidsmaskinen till igår
Är en fallerad prototyp

Jag måste till imorgon
Och lämna allt
Jag måste vakna
Och förstå att det som bländar
Är en sol som fortsatt att gå upp

Jag kan inte fortsätta fundera
På hur båten kunde bli tyngre
När du hoppade av
Jag måste ro vidare i barkbåten
Eller se den som en surfingbräda

Det gör ont
Men det gjorde gott
Och som Plura sa
Nånstans nångång
Får du svar på dina frågor

Även om vi aldrig pratar igen
Lev väl
Du är det vackraste jag älskat
Somnat och vaknat med
Det fick mig att orka efter punkten

Jag lämnar blyertsvärlden nu
Portad
På grund av för många kulörer

Min zeppelinare far
I skymningen
Och jag har enkelbiljett
Det blir en hiskelig färd
Men nu och för alltid
Åker mitt hjärta första klass

Det är bara jag
En anteckningsbok
En penna
Och mitt stora, dumma hjärta
Det blir bra

Aldrig tom

Så länge man gråter
Är man inte tom
Och om tårarna tar slut
Står en tårtankbil beredd
Tur, för jag är vad som helst
Men aldrig tom

Fast
Jag kan inte ägna all tid
Till att försöka glömma
Jag måste hitta nya saker
Att komma ihåg

Orden är mitt plåster
Allt annat placebo
Ibland glimtar augusti
Och då hittar färgen åter
Jag skriver allt jag lovade
Allt vi skrattade åt

Och vet det här
Vackraste S
En dag kommer ett paket till dig
Där finns en bok
Den vi talade om
Den du skulle få läsa först

Jag lovade dig det
Och jag håller det
Den blir bra

Vill du gå på nobelfesten med mig
När jag slagit igenom?
Jag bjuder på taxi
Ser till att sy upp din klänning
Och ordnar nattamat på Kungsholmen

10 december är dagen
Året vet jag inte
Men någon gång blir det