Kartläsaranalfabet

Jag plockade upp en liftare
Vi ville åka till horisonten
Och soluppgången

Jag ville lägga superlim
I våra sammanflätade händer
Viska att inget kan förstöra
Att i min bil kan du hitta rätt
Jag kör dig vart du vill
Men jag visste att det var fel

Ett tårfyllt farväl
Vid första sämsta vägskäl
Jag såg dig försvinna i öknen

Bensinen tog slut
Min GPS blev en NMT-telefon
Kartan så nött och inaktuell

Det är en regnig natt
Inga stjärnor berättar
Om vägen hem

Jag läser en karta
Som en blind läser
Det som inte är punktskrift

Jag vet inte norr, söder, öster, väster
Ökenvägen är en raksträcka
Jag saknar dina kurvor

Så jag sätter mig på huven
Skriver om blodapelsiner och konst
Får ett lugn i min själ
Det är sorgligt
Men det är ett lugn
Åtminstone är jag här igen

Bilar far förbi
Jag känner mig omkörd ibland
Men fäster levande ord på arket

Och jag vet

Om du står där en dag
Med tummen i vädret
Då stannar jag igen

Men jag kan inte drömma om det

Jag hostar
Den här ökenvägen är inte bra för mig
Jag startar bilen

Slår till den trasiga GPS:en
Den flimrar och säger
Fortsätt framåt i 50 år

Automatväxel
Cruise control
Mer blodapelsiner
Och en polis
Som varken är alkoholiserad
Eller stöter på småtjejer
Författarmobilen rullar
Mot nya kapitel

Jag önskar du var här
Men också att din vandring tar dig hem
Även om vi inte färdas tillsammans
Är jag alltid med dig
Min allra vackraste vän
Min älskade augusti

Varje ord är för dig
För mig
Och för alla andra som jag älskar

Kantstött man

Jag lämnade tryggheten ganska sent idag. Gav mig ut i en stad som var höstkall. Först gick jag till fotografen. Den gamle mannen och hans fru log när jag kom in.

”Jag har framkallat dina fina ögonblicksbilder av augustisol och septemberförtjusning. Vi såg dock till att det fanns gott om plats för oktobersonetter i pärmen också”, sa den gamle mannen.

”Då blir det nog självporträtt”, sa jag. De såg ledsna ut, klappade min kind och önskade mig tillbaka till en annan dag.

I sovtäckebutiken såg expediten bekymrad ut när jag förklarade att jag behövde ett täcke som värmer likt kärleken. Han försökte pracka på mig gåsdun för många riksdaler, men erkände att det bara var placebo trots prislappen.

Jag tackade ändå, drog koftan tätare och gick till skräddaren.

”Hej, jag är en trasdocka och jag läcker. Mitt hjärta riskerar att ramla ut.”

Det skulle han fixa, men han insåg snart sin begränsning.

”Du är ingen trasdocka, även om du hänger likt en. Du är en kantstött man av kött och blod. Ingen av mina trådar kan laga dig. För det krävs att du tvinnar de vackraste minnen du har och syr igen det själv.”

”Jag vet inte hur”, sa jag.

”Du kommer att lära dig”, sa han.

”Det kommer att ta så lång tid”, sa jag.

Han nickade.

”Det enda andra sättet är om hon viskar dig hel, men jag tror inte det är möjligt.”

Jag skakade på huvudet, sa att det inte var möjligt just nu, och vandrade iväg, blödande.

Vid en ballongplats skänkte jag all den värme jag inte behövde för att hålla igång och bad dem fylla en ballong för att sen skjuta ned den en smula nordost om där vi stod.

”Var noga, för värmen måste träffa henne och bara henne”, sa jag.

”Den kan inget annat”, sa den klarsynte ballongivägskickaren.

Jag gick hem, oändligt sorgsen, men jag gick hem ändå. Alltid något.