Vemodet bor i väggarna där.

Jag vet inte hur många gånger jag målade över det, hur dåligt de glada färgerna alltid fäste, för att plötsligt bara falla ned och smulas sönder. Allt som behövdes var ett ord, ett samtal, ett sms eller bara tystnad på temat nej.

Jag önskade mig en rymdraket varje jul och 13 rätt varje lördag. Jag längtade efter en varaktig kyss eller åtminstone en påse pengar för att köpa en enkelbiljett till i morgon. Jag vände på varje kullersten för att hitta skattkartan och hoppades finna den magiska anden i alla flaskor som öppnades under festkvällar. Jag trampade samma cirkelstigar i jakt på nya missade mål. Jag satte ekorrhjul på min lådbil och kraschade rätt in i första bästa hinder. Jag somnade förälskad och vaknade ensam, oavsett om jag var själv eller ej.

Jag låtsades vara den lille pojken på ivriga ben, fast jag egentligen var den orakade och utmattade mannen. De grå stänken i skäggstubben, som skrikande varningssignaler: snart är jag för gammal, glädjefärgerna är de enda falska fasaderna som finns för mig. Och jag rakade bort skägget för att se det återvända varje trött, förlorad dag.

Jag var Jesus motsats, föddes varje fredag och korsfäste mig själv på söndagen; vinet blev till vatten och jag lärde andra gå så att jag kunde förbli förlamad. Ett tag lät jag filosofin knocka mig, andra år var jobb och plikt min drog. Jag bad en psykolog säga att jag var deprimerad så att jag kunde fly, han sa att ’det är livet’. Jag raderade, adderade, bråkade, dividerade, men bortom alla konstiga ekvationer och problem ville jag bara få till det här med världens enklaste matematik:1+1=2. Allt annat förstod och kunde jag ordna.

Vi kysstes första gången i januari. En vän hade placerat oss bredvid varandra på nyår, vi hade gått i Ängbergen, fikat länge och ätit middag i rätt ljus. Nu skulle vi gå på Jan Lööf-utställningen på Konstmuseet, istället kysstes vi i skenet av en röd Scandicskylt. Det var en gång var äntligen på väg mot sitt så levde de lyckliga i alla sina dagar … Sagan inleddes.

Mina väggar är inte desamma sen dess. Och nu är mitt hem inte mitt hem.

Jag hör inte hemma i Olskroken längre. Det som varit mitt skydd, men också mitt ok, är bara en lägenhet nu. Jag har varit förälskad här, sorgsen bortom tårar, full, bakfull, förväntansfull och uppgiven. Det har varit berg-och-dalbane-år med mängder av jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar. Det är slut nu.

Så sent som förra lördagen var hela gänget på plats för bartömning. Det var den galnaste kvällen på många år, så skrattfylld och underbar.

Nu har jag flyttat till Lyckligheten där Teresia och jag bor. Jag har somnat för sista gången i mitt före detta hem, jag är en lycklig man mitt i vårt vi. Det finns en ödmjuk förväntan och tillit i våra röster och andetag. Lyckan vi ser rusa mot oss – den upplever vi där vemodet inte bor i väggarna.

När jag snart tvättar fönstren för sista gången i mitt gamla hem behöver jag inte krångla mig ut mellan fängelsegallren. Dammet som finns i hörnen är bara damm utan historia. När jag öppnar fönstret för att vädra ut det gamla, då förstörs inte den friska luften jag andas numera. Vemodet kanske bor i mina gamla väggar, men jag bor någon annanstans nu, och vemodet är inte en av de saker jag tog med mig.

I lådorna fanns det jag älskar djupt; mina böcker, bokhyllorna, kläderna, matbordet, presenten jag fick av en försvunnen vän och en massa annat.

När jag, efter en sista städning, inom kort släcker ljuset och vrider om nyckeln har jag sett en massa saker för sista gången. Jag bär med mig minnena, allt som är byggstenar i den jag är nu, den Andreas som tar Teresias hand och sträcker ut den andra handen mot vårt så efterlängtade barn.

Farväl, vemodet. Hej då, Olskroken.