Det är språkhöst i stan.
Högarna av tomma, vissna argument virvlar runt i hörnet av gatan, på väg in i en återvändsgränd utan byline. På något sätt försöker de ge sig själva liv en gång till. Vinden tar dem lite till, det låter som om kvällstidningspapper gnids mot skvallerpresspapper; för felaktigt vinklad trycksvärta möter uppblåst och substanslös trycksvärta i ett förödande, meningslöst möte.
Längre ned på gatan faller årets skörd av övermogna och konstlat inympade fikonspråk från träden för att ruttna på den bleknande mattan. Ljudet av de ofullständiga bisatsernas buzzwords när de sänker sig ned i stora svärmar över de förföriskt sockrade frukterna är öronbedövande. Glupskt tuggar insekterna i sig den tillsatsspäckade frukten, men inte ens tillsatser kan ge de ofullständiga bisatserna rätt näring och en efter en faller insekterna till marken.
Alltid lika starka i sin flykt svävar de rätta orden, de oöversatta och icke-anglifierade ursprungsorden, högt ovanför och ser hur buzzwordsinsekterna ber om lite mer cred. Hur de enkla lösningarnas mästare lönlöst sträcker sig mot ett redan förmultnat fikonspråk istället för att söka ett verkligt liv i de rätta orden. De som låter launcha, impacta, sustaina och så (inget) vidare skrumpnar ihop. De rätta orden lyfter mot himlen. Buzzwordsen tystnar, men snart väntar en ny kull som i detta nu svärmar på ännu ett ställe som ännu inte har sanerats.
Mitt på gatan står en man, så professionell att han kan stava ordet med två ff, å andra sidan är han också så noggrann att han kan spara in ett g i det ordet, så i slutändan jämnar det ut sig. Han försöker förtvivlat hålla ihop ett särskrivet CV som spretar åt alla håll och vars kritiska del vill låta vinden föra det lite vart som helst. Han har fickorna fulla med klyschor och floskler. Det tynger ned honom och han ser, utan att kunna ingripa, karriärs flyga åt ett håll samtidigt som möjligheter drar mot söder. Han sjunker ned på stresströskeln, så mycket mer sammansatt och stabil än det ord han tudelat tidigare. Hans särskrivna levnadsbeteckning flyger vasst vidare och sticker hål på alla bollarna han brukar hålla i luften. Han försöker samla ihop sig, men ger upp. Hur han än letar hittar han inte en enda vettig mening.
Vid gatans slut står en man. Han har just klistrat fast ordet Timothy’s på sitt butiksfönster. Den lilla bokstaven s gråter för att den känner sig utstött. Apostrofen förklarar att den längtar bortom ord och bönar om att hamna bortom rätt ord. Mannen som inte kan komma, men sätter punkt för alla diskussioner som ens rör vid ämnet, låtsas vara döv.
Jag tar av mig mina glasögon, putsar dem och tar på dem igen. Jag ser, i klartext, hur en lärare lastar för många regler på en liten flicka. Hon står med famnen full hela dagen och kvällen, oförmögen att befria pennan från skrinet där den ligger och jämrar sig. Först när natten kommer och fullmånen säger tittut efter att ha kikat fram bakom ett moln, släpper hon allt. Ordklasser, satsdelar, paragrafer och annat faller till marken med ett våldsamt brak. Flickan tittar på månen, skrattar, pekar mot den och säger: ”Bollmåne”.
Jag ler. Leken och friheten att göra vad hon ville överfaller mig. Jag ger mig utan strid och bakom mig bleknar allt oväsentligt som hör språkhösten bort. Jag tar flickan i handen och vi går ned längs en gång som både var och är …
N.B. Bollmåne myntades av grymma brorsdottern Amanda …
Word up, Anjo 