Min penna är vässad på mitt sätt

När jag var liten ville jag bli serietecknare. Jag ritade massor av teckningar med Dr. Stork och skrev några hundra manus till strippar om en familj med en egensinnig tupp som humoristisk motor.

I en slags revisionism runt tioårsåldern försvann alla de dokumenten. Jag lade undan ritpennorna och började skriva bilderna med ord.

Det tänker jag inte sluta med, men runt årsskiftet fick jag tillbaka lusten att också teckna igen. Att komplettera skrivandet med skämtteckningar, att en dag bli färdig med ett barnboksmanus jag själv illustrerat, att med humor och satir hålla undan monstren som ryter från nyhetssidorna.

Sedan gick två terrorister in på en redaktion i Frankrike och mördade tecknarna.

Jag har aldrig längtat mer efter att rita än efter det.

Nej, jag vill inte rita bilder av någon profet. Det är gjort och kanske också förgjort. Jag lever stående utan att behöva försvara yttrandefriheten på ett sätt som inte känns rätt i mitt hjärta.

Så här är det. Jag har aldrig läst Charlie Hebdo. Jag kommer nog aldrig att göra det. Samtidigt som den tidningen stod för rätten att säga vad man vill tog den också uttryck som många ansåg rasistiska, homofobiska, islamofobiska och så vidare. Jag är ingetdera, men kan verka fritt ändå.

Förstå mig rätt – alla har rätt att rita vad de vill. Men, jag kommer aldrig att rita något som skymfar bara för att jag har rätten. Det behövs inte. Min penna ska vässas och häckla de som behöver häcklas (i både ord och bild). Mina ord och bilder ska belysa det som bara växer om vi låter locket ligga på.

Duckar jag? Vågar jag inte attackera vissa? Jo, men jag vill göra det på mitt sätt. Jag fördömer ondska i alla dess former. Att döda folk, oavsett om det sker i Guds namn eller för att du vill stjäla någons plånbok, är oförlåtligt. Men, jag behöver inte ställa mig i ondskans kikarsikte för att bevisa mitt mod. Jag lever stående ändå.

Jag minns hur jag blev galen över skämtteckningar om spårvagnskraschen i Göteborg. Inte skrattade jag åt serien där en pappa kom ut från sitt barns sovrum och sa att han var en ansvarsfull förälder eftersom han använde kondom. De som ritade det där får gärna göra det. Då som nu tycker jag att det där är rena skiten. Jag vill inte låta mina linjer eller ord bli sådana. Ord och bilder som bara hånar, sårar, förminskar, sparkar nedåt och förlöjligar utan att ha en vettig udd.

Det finns tillräckligt mycket i samhället som förtjänar att belysas. Allt från lokala politiker till det globala miljöhotet. Girighet och människans vanvett är en oändlig burk med svart bläck som bara väntar på pennan som doppas och för över tokigheterna till arket.

Jag har friheten och är tacksam för den. Mitt val är använda den på mitt sätt. Det kommer att förarga folk, men inte värre än att det väcker diskussion snarare än osäkrar vapen. Igår skrev en vän på Facebook att jag trampade i hundskit när jag önskade GT tidningsdöden. Vi är inte överens, och det behöver vi inte vara. Jag stryker inte någon medhårs, men har inte som mål att prompt få andra att resa ragg.

Att berätta det jag vill och tycker, det är så jag utkämpar min strid. Det är vad jag önskar med min pennas linjer. Att de berättar historier som skapar debatt, eftertanke, skratt och allt möjligt annat. Att de ramar in mina bilder istället för att bli dödliga skiljelinjer mellan fiender.

Jag är Anjo.

Meningslös könswrestling

Affischerna berättade att det var dags för wrestling mellan könen i Olskroken. Jag ville inte gå. Jag är man och gillar det, men har inget av det där vi och dem i mig. Dessutom hade jag just läst att några runkpellar i internationella badmintonförbundet hade bestämt att kvinnor måste bära kjol när de spelar, vilket fick mig att kraftigt ifrågasätta om det var 2011. Plus att jag tycker att samhället är ojämlikt till männens fördel, även om jag inte tänker slita av mig mitt kön för det.

Grabbgänget som stod framför mig var tyvärr rätt så övertygande. ”Antingen så hänger du med oss eller så är du en jävla shemale”, sa en av dem. ”Vi kan inte låta kärringarna ta över.”

Då jag inte hade lust att ta stryk lommade jag med till arenan, även om jag skämdes för att jag inte stod upp för min egen åsikt utan blev en de tysta på ena sidan. Jag lyckades skaka av mig grabbarna som redan tagit sig in på Karlläktaren och vrålade ”visa jacket så får du popcorn” och ”tjejer, ni måste höja era röster för att höras”, fastän de helst ville att kvinnor skulle hålla käften.

”Finns det någon neutral läktare”, sa jag till vakterna. ”Naturligtvis inte”, svarade de. ”In bland gubbarna nu”.

Jag kände mig inte hemma här. Inte alls. Wrestlingmatchen började och de båda kämparna utbytte tragiska påhopp.

”Lågenergilampor är en feministisk pryl för att vi inte ska kunna sätta oss och läsa på dass direkt när vi kommer in”, ropade den manlige brottaren.

”Till skillnad från er skit är inte energi en resurs utan slut”, svarade hans antagonist.

Ett gäng fulla karlar på min läktare spottade ur sig stöd för sin enkelspåriga kille och på andra sidan hejade lika blinda kvinnor på sin enögda brotterska. Brottarna fastnade i ett grepp som ingen kunde ta sig ut ur. De kastade ur sig trams som inte förde det hela någonstans.

”Håll er i köket, där ni hör hemma”

”Ja, så kan ni ta hand om grillen och slänga på era fallossymboler som krymper ihop så fort det hettar till, precis som ni gör”

Respektive klack jublade och hånade varandra. Den stora massan på läktarna längtade bort till en dag när man faktiskt tog tag i de viktiga frågorna, den ojämlikhet som finns och som behöver belysas – oavsett vem den drabbar.

”I det här patriarkaliska samhället så är det klart att de höga valörerna på sedlarna har bilder på män”, skrek kvinnan.

”Ja, men om man lägger ihop alla som cirkulerar, så är det mer kärringpengar i omlopp”, skrek mannen.

En mörkhårig tjej som hittills stått tyst försökte göra sin röst hörd i den totala kakafonin av skygglappsskitsnack. ”Är det inte viktigare hur pengarna fördelas? Att mitt jobb ännu inte värderas lika högt som andras?”, sa hon.

”Du behöver värme och ömhet, gumman, ska jag kasta in dig i ett element, skrek killbrottaren.

”Får jag grepp om snoppen eller lillfingret, som är större, så är den här matchen över, skrek tjejbrottaren.

Jag tittade på den mörkhåriga tjejen som försökte göra sin röst hörd igen. ”Vad håller ni på med? Det här är trams, varför kämpar ni inte för viktiga saker, som min rätt att gå klädd som jag vill utan att misstänkliggöras om jag blir våldtagen? Varför hånar ni bara och beter er som clowner?”

Jag försökte sträcka mig fram och säga att jag höll med, men slogs tillbaka av en batongchock från en vakt. Hatiska blickar kom från en del kvinnor på andra läktaren. ”Män är djur, håll dig undan”, väste de. Jag ryggade undan. För dem var jag ett statistiskt bevisat odjur och inget jag sa kunde motbevisa den korstabulerade sanningen i en akademisk avhandling.

En hand på min axel fick mig att snurra runt. Där stod en medelålders oviktigpetter och sa att jag kunde hänga med till klubben efteråt. Han vägrade att sitta när han kissade, men aldrig kunde fixa det hela utan att droppa. En tur till klubben skulle hjälpa min karriär, det visste jag. Han skulle aldrig bjuda in en tjej eller satsa på henne som chef. Hon kunde bli på tjocken när som helst, det vet man hur kvinnor är, skulle han säga och skrocka över ett glas konjak, helt blind inför det faktum att för graviditeter krävs även manligt deltagande. I hans ögon var en ung man en påläggskalv och en ung kvinna ett avelssto.

Jag tackade nej och hoppade över staketet och ut från arenan.

”Din jävla fjolla”, ropade en karlslok. ”Är du inte med oss är du en kärring.” Han var en av dem som såg kvinnor som en sexuell återvändsgata. Kör in där, parkera ett tag och backa sen ut när du känner för det.

”Kom hit så ska vi klippa bort den”, ropade en lika vrickad tjej. Hon var en av dem som utgick från att jag var våldsam mot tjejer bara för att jag var född med en penis.

Båda sträckte sig mot mig. Den stora välmenande massan verkade för trött för att bry sig. Då ryckte någon tag i mig. Det var den mörkhåriga tjejen, en riddarinna på en vit tandemcykel.

”Hoppa upp”, sa hon och jag gjorde som hon sa. ”Trampa som fan”, sa hon sen och jag trampade. Vi kom en bra bit bort innan vi vågade sakta in och stanna. På arenan hade de rabiata brottarna fastnat i ett evigt cirkelargumenterande och hånade varandra med alltmer fåniga och foliehattskrävande påhopp.

”Tack för att du räddade mig”, sa jag.

”Ridderlighet handlar inte om att ha en lans mellan benen”, sa hon.

”Jag vet att jag har det lättare för att jag är man”, sa jag. ”Jag kan låtsas annat, men jag vet att jag har en kortare väg till toppen.”

Hon nickade. ”Fast, det finns områden där män har det svårare och misstros.”

Vi snackade om hur viktigt det är att våga se på den ojämlikhet som finns, oavsett vem som drabbas. Och, hur det verkligen inte är en bra idé att räkna orättvisor åt ena eller andra hållet, var vi rörande överens om. Det är bättre att utrota dem en efter en istället.

”Det är inte okej att ge småkillar vatten och bröd samtidigt som flickorna på dagis får semlor”, sa jag.

”Lika lite som det är okej att kvinnliga dockor behöver hjälp att stå upp, medan småpojkars actionhjältar är bredbenta och står stabilt”, sa hon och tog min hand. ”Det finns så mycket att göra, stort och smått, men extremt gläfsande gör ingen bättring. Män och kvinnor är olika, men förtjänar att behandlas lika.”

”Det låter naivt enkelt, men är jävligt sant. Jag vill förstå bättre och agera utifrån det”, sa jag, väl medveten om att jag långt ifrån alltid levt efter de orden. ”Och det vore fint att också se individen, det underlättar det stora. Jag är man, det gör inte att jag köper prostituerade, för sån är inte jag som människa.”

Hon nickade. ”Jag är kvinna, det gör mig inte till ett gråtande våp”. Sen bjöd hon mig att sitta upp på cykeln. ”Det är jävligt långt till mål och många hinder väntar.”

”Men du och jag trampar i alla fall åt samma håll”, sa jag. ”Det är en bra början och jag lovar att lyssna på dig för att kunna göra vad jag kan för att vi ska nå fram snabbare.”

”Strålande och detsamma”, sa hon och så for vi iväg på en måsteresa längs en lång och ojämn väg kantad av förrädiska, tröttsamma, småaktiga och sorgliga sidospår.

Den stora Svennefieringskonspirationen

Jag fick ett ytterst oroväckande mejl till jobbet i morse.

Aaaaaaaargh. Alla som känner mig vet hur allvarligt det här känns. En lång harang om en man som, trots min kärlek till sommaren, får mig att längta till hösten så fort jag hör en radioröst säga: … och här kommer en skön sommarlåt.

Jag har för alltid tappat lusten att sitta kring lägereldar, vandra barfota i sanden och ha grillfest vid havet där vi dricker Pripps Blå – allt tack vare denne Ledin.

Och vad händer? Jag får ett mejl om att jag är utvald och kan köpa biljetter till hans krogshow innan de släpps till allmän försäljning. Aaaaaarghhh …

Säljtexten avslutades förresten med: Sommaren är kort men i höst är han din! Och han kommer göra allt för att göra dig lycklig! Aaaaaaaaaaaarggghhhhh!!!!!

Lite senare fick jag ytterligare ett mejl:

Fantastiskt, halva priset på Foppatofflor, skon som Gud glömde.

Kort därefter landade ytterligare ett mejl i boxen:

Fint, där satt ett grymt, svennefierat hattrick. Nu hinner jag inte skriva mer. Jag ska köpa biljetter till Tomas Ledin och på premiären ska jag sitta längst fram och klappa takten i mina nya, fina Crocs – och klappa så yvigt att alla ser min tribal.

… undrar vad det är på TV4 ikväll?

Jesus som sociala medier-frälsare

Han är tillbaka på vår lilla planet, Jesus himself. Men, eftersom allt vad snickare och timmermän ligger lite skrynkligt till, tack vare program som Fuskbyggarna och Byggfällan (och skjutjärnsreportrar som Martin Timell och Renée Nyberg), har Jesus skaffat sig en helt ny karriär.  ”Det är svårt att få folk att tro att ditt snack om himlen är sant om de egentligen tror att du överfakturerar och levererar ruttna 2-tum-4-reglar”, som han själv uttryckte saken.

”Först tänkte jag mig ett jobb som coach, där kan vilken typ som helst få följeslagare, men så kom jag på det”, sa Jesus strax därpå när vi drack o’boy med vispgrädde och åt mackor med prickig korv på Olskrokens bästa kafé. ”Jag är numera sociala medier-guru.”

”Briljant”, sa jag och slogs omedelbart av hur strålande bra idén var, eller så var det hans gloria som bländade mig.

”På Facebook kan man bara trycka på gilla så är man garanterad en plats i himlen och om man RT:ar något av det jag säger på twitter, då är man på god väg.”

”Har du tolv lärjungar än?”

Jesus skrattade. ”Jag har 3890 vänner på fejjan och 2198 följeslagare på twitter, även om jag tror att de som jag följer tillbaka och som skickar automatgenererade privata meddelanden kan behöva lite skärseld innan de får vingar.”

Han viftade förstrött med handen över chokladen och vips hade han lite extra vispgrädde i drycken. ”Jag måste säga att det här med twitter slår att vandra runt i Galiléen. Man fick sand i skorna, red på en åsna och i två tusen år har mina ord vantolkats, tack vare klåpare till copywriters och skriftställare plus en allt annat än helig kyrkas maktfullkomliga omskrivningar. Nu har jag kontroll över det hela och kan samtidigt sitta på ett fik med wifi hela tiden. Jag smäller till med något klokt och fint – och pang, några hundra retweetar. Job done. I am going on break. Dessutom är dödsstraffet avskaffat i Sverige. Inget kors för mig, det värsta som kan hända är Kumla.”

Precis då kom några typer som ville för mycket fram till vårt bord. ”Är det du som är @JesusKristus? Vi har följt dig sedan din tredje tweet. Säg mig, hur ska vi komma till himlen?”

Jesus log, leendet var lika milt som för 2000 år sedan, och pekade på ett annat bord. Där satt tre unga tjejer och uppdaterade sina Facebookstatusar, samtidigt som de kommenterade några väl explicita bilder från ett skumparty. ”Om ni inte omfamnar även dessa flickor kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som dessa flickor är störst i himmelriket.”

Twittrarna tittade förfärat på flickorna och sen på Jesus. ”Men, de sitter ju och kastar får och fyller nätet med en massa ❤ och kedjebrev …”

”Guds lamm är fött att lida, genom lidandet blir allt trocaderosött och inför Gud är vi alla lika, din gärning i livet bedöms inte med din egen uppfattade kvalitet och relevans som måttstock.”

Twittrarna skakade på huvudena som en person och sa med en röst: ”Men, de skriver meningslösheter om vad de åt till middag när det händer stora saker i världen, viktiga saker.”

Jesus bredde ut sina händer, ytterst bibliskt och sa med överseende röst: ”Hur kommer det sig att du ser den banala statusen på din systers Facebook, men inte den meningslösa melodifestivaltweeten i ditt flöde?”

”De särskriver och …”

Jesus hyssjade dem. ”En människa kan särskriva ord och det kan göra oss matta, men hon har, liksom du som kan uttrycka dig bättre tekniskt, två hjärthalvor – och de är lika sammansatta och vackra som dina.”

”Jag tror att jag avföljer dig och börjar retweeta någon kvasikändis”, sa den ene twittraren. Den andre pekade på den första och sa bara ”+1000 RT”. Sen gick de.

Jag tittade på Jesus. Han såg inte direkt bekymrad ut. ”Ingen är bättre än sin nästa, men om man tror det kan man gott få vandra i radioskuggans dal och känna sig lite förmer när man gnäller på SJ istället för att klicka gilla när någon visar bilder på sitt nyfödda barn.”

”Amen”, sa jag. ”Kan du förresten lära mig det där tricket med att fylla på vispgrädden utan att betala extra?”

”Visst”, sa Jesus. ”Fast, du kommer väl inte att använda det för att fylla på skålen med ostbågar när du börjar att äta dem igen?”

”Absolut inte”, ljög jag.

 

 

Upplopp utanför Svenska Akademien

Fick just ett videosamtal från en person i hufvudstaden. Det är tydligen full kalabalik utanför Svenska Akademien. Språkkravallpolisen är utkommenderad på sina höga hästar och det pågår ett rådbråkande utan dess like.

Vad jag kan utröna på de skakiga bilderna är det (tror jag) Marcus Birro som attackerat Englund & co med kravet att namnet Marcus Birro alltid ska anses som första person singularis.

”Att reducera Marcus Birro till tredje person är ett övergrepp. Herregud, vem är jag, vem är du, sjungna av den där spruckna finskan Arja, det är första och andra person, men att yttra frasen: vem är Marcus Birro, det är tredje person? Helvete!!! Ett icke-namngivet jag och ett anonymt du är mer värt än Marcus Birro. Det är hat, det är som att slita ut Marcus Birros tarmar och strypa hans varelse, denna reinkarnation av Proust, för att sedan hänga upp kroppen att hackas sönder av alla näthatare. Ve er, Akademien”, vrålade en person som jag tror var Marcus Birro, jag är dock inte helt säker.

När han föstes bort hördes han fortsätta orera. ”Ni är ondskans drabanter, vicevärdarna i Dantes inferno, vetenskapens ignoranta charlataner, ni är marionetter i bloggosfärsörjans dyigaste dy, uttalare, utgivare och beskyddare av en ordbok som är ett högst bidragande knivhugg i detta ständiga hatande av Marcus Birro, ett utnötningskrig. Men, grattis svenska språket. Nu flyttar Marcus Birro till Rom. Hör ni det? O Sole Marcus Birro, som italienarna sjungera i sina operor. Operor, just det. Vad har Sverige? Jussi Björling? Birgit Nilsson? BAH, de skulle inte få sjunga för soporna i Neapels rännstenar.”

Och där lade jag på. Jag har trots allt semester idag. Behöver inte det där …