Chipstårar

Först missade vi fopolls-VM. Sen bidde det ingen final i varken OS eller VM för Tre Kronor – och i veckan åkte vi ur Tuggummipopfestivalen innan finalen ens började. Fan, det här kan leda till enorma vinstfall för chips- och diptillverkarna, slår det mig jag när jag återvänder hem från ett barnkalas.

Och, mycket riktigt. På Olskrokens gator är det en märklig syn. Stora gäng, som skulle suttit och väntat på att säga ”fel låt vann” efter att ha telefonröstat för 200 spänn, drar fram längs Redbergsvägen. Här och där bryter små slagsmål ut. Folk har ingen schlagerfestival att titta på längre, det är en chockartad stämning. Tristess, apati, vilsenhet.

Men, ingen äter chips!

Plötsligt rullar en stor lastbil in på gatan. Där står ett gäng ungdomar och kastar ut grillchips till folket. Mängder av påsar träffar trottoarerna. En man på flaket har megafon och rabblar ett budskap.

”Chips behöver inte schlagerfestivalen. Man kan äta chips ändå. Ät chips ikväll. Chips är nyttigt.”

Då vaknar folk till, de går från att vara schlagerzombies till chipsfabrikantslynchare. Lastbilen stannas och alla ombord rullas i dip och gräddfil innan de binds fast vid ett träd i väntan på trutarnas ankomst.

En polisbil kommer fram och en grånad konstapel hoppar ur.

”Det är pöbeln som styr nu. Men, det är åtminstone lite mer hälsosamt att springa omkring på gatorna än att äta chips. Fan, jag tror att Anna Bergendahl gör mer gott för folkhälsan än Anna Skipper.”

Jag pekar på trädet där chipstillverkarna väntar på pickande fåglar. ”De håller nog inte med.”

Polismannen rycker på axlarna. ”You win some, you lose some. Omelett och knäcka ägg, du vet.” Han hoppar in i bilen och kör iväg. Pöbeln har nu hunnit in på ICA och jag anar lukten av den brinnande chipshyllan.

”Rädda oss”, vädjar chipsmännen och tittar på mig. ”Estrella betalar dig vad du vill.”

Jag skakar på huvudet, väl medveten om att en del av mobben står redo att ta mig av daga om jag ingriper. Lite fegt blir jag en medlöpare och säger, vilket i och för sig är ärligt: ”Olws cheez doodles är det enda jag gillar. Sorry.”

Fåglarnas vårkvitter störs inte av schlagermissljud från varje tv-apparat. Det är en annorlunda lördag.

Hologram

Jag och Big Mac (bror) var och hämtade nytt golv till mitt kök i förrgår. Tanken var att lägga det med hjälp av min lillebror T. Men, i kväll fick jag hybris och gjorde det själv.

Jag menar – hur svårt kan det vara?

Väldigt, tydligen. Istället för ett vanligt klickgolv lyckades jag få till ett hologramdäck à la Star Trek. Mitt kök förvandlades plötsligt till en tropisk djungel där det satt f.d. Tarzans bland lövkronorna och där alla deltagare i djungelversionen av Big Brother slängde sig i lianerna, söp runt och idkade intimt umgänge med såväl gorillor som snidade avgudabilder i jade.

Sen förvandlades allt till en tvärtomvärld där politiker och tjänstemän gjorde vansinnigt ologiska kullerbyttor när det gällde kollektivtrafiken. Det var en helknäpp värld – och den var väldigt lik Göteborg.

Därefter blev hologramdäcket en schlagerfestival. En överdos av falska blondiner och falska leenden knockade mig nästan, men så fick jag första hjälpen av textförfattaren till alla 892 bidragen i festivalens green room. Jag fick lite luktsnus och kunde glatt se att textförfattaren skrek av glädjechock när han förstod att hans låtar kom etta, tvåa, trea och dessutom gick vidare till sextioandra chansen. Det var februari 2014 och melodifestivalen 2011 började närma sig den stora finalen. Det var bara 19 åttondelsfinaler kvar och textförfattaren hade hittills 1093 låtar klara i den stora finalen.

Till slut förvandlades hologramdäcket till ett tulpanfärgat kök. Där satt en 37-årig copywriter som började se ljuset i tunneln, skissade på en plan och gjorde sig redo för stordåd samtidigt som han började uppfinna anledningar till att inte träna i morgon och istället ta några glada öl.

Får nog låta lillebror lägga om golvet, trots allt.

Schlager, here I come

Igår var det dags för något jag aldrig riktigt förstått tjusningen med: schlagerfestivalen.

Det är en hednisk ritual där fyra miljoner svenskar samlas i lägenhetstempel, där de äter rituella snacks och dricker rituellt vin samtidigt som de tillber avgudar från alla hörn av Europa. Även om de förstås helst vill att den svenska guden ska bli den mest firade.

Och, inte alltför sällan skänker de sitt tionde genom att ringa in och rösta på sin favoritgud.

Lustigt nog verkar de alla skämmas över det här, för så fort allt är över hävdar de unisont att det var tragiskt, uselt, katastrofalt och – aldrig mer. Men, likväl gör de om det nästa år.

Jag vet, för jag var en av dem förr. När det enda sättet att tillbe gudar var via televisionsapparaten och jag var för ung för att slå frivolter på restauranger.

Igår kunde jag, via twitter, få kontinuerliga och ångestladdade rop från ritualdeltagare samtidigt som jag jobbade med annat. Det var då jag tog beslutet: jag ska bli en schlagergud. Jag ska sopa hem tävlingen så att mitt folk åtminstone kan döva skammen över ritualen med en nationell glädjeyra vars livslängd kan mätas i löpsedelsflertal.

Men, hur? Det finns några aber här:

Jag kan inte sjunga, även om det knappast är viktigt. Festivalen är numera en blandning av vaudeville, lokalrevy, knarkpsykoser och folk som garanterat skulle åka ut i första uttagningen av Idol.

Jag vill inte klä ut mig i en dräkt som ser ut att vara hämtad ur en bortglömd amerikansk sci-fi-film från 60-talet. Hur skulle jag kunna stå rakryggad när jag är utklädd till något som skulle få övervakande utomjordingar att avfärda alla tankar om intelligent liv på Jorden?

Jag vill inte stå i en islada och ljuga om att vinsten i en svensk delfinal, där motståndet kom från lokalradions bakgård, är det största som hänt mig och att jag längtar till Globen. Jag vill inte kindpussa alla, skratta glatt åt programledarens skitdåliga ordvitsar och sen ge järnet genom att framföra låten igen inför 7000 svinfulla fans som viftar med ballonger.

Jag vill inte göra en massa reportage på Karl Johann där skitkassa murvlar och fotografer ber mig att hålla i svenska flaggor samtidigt som jag säger en massa plattityder. Eller, varför inte en unionsflagga? Det vore ju nyskapande.

Jag vill inte sitta i green room och låtsas som att den där tvåpoängaren från Litauen är en framgång när de samtidigt ger tio pinnar till en polsk polka framförd med motorsågar av en trio destruktiva dvärgar i rånarluvor.

Jag vill inte låtsas som att mitt deltagande är en del i något större och väcka uppmärksamhet genom att kritisera Norge för säljakten, lusekoftornas mönster och Fleksnes, varpå jag som avslutning hävdar att Vegard Ulvang var en dopad jävel.

Jag vill inte vara med, helt enkelt. Men, ska Sverige vinna behövs det att någon offrar sig. Och, jag är beredd att göra det. Men, det kräver förstås något extra, så här är min plan:

  1. Jag tänker framföra en smäktande kärleksballad.
  2. Den ska vara skriven på piratspråket.
  3. Jag tänker framföra den naken, förutom att jag ska ha ekivoka gnuggtatueringar på mina genitalier.
  4. Som en kul klackspark mot snacket om att alla är bögar i schlagervärlden ska jag skriva no entry på mina skinkor.
  5. Jag ska ha tretton dansare – alla ska dansa olika danser.
  6. Mina körsångare ska vara mimare fullproppade med nedåttjack.
  7. Vi skiter i orkestern och hyr in fyra orangutanger som sköter takten genom att slå på flodhästkranier med diskborstar.
  8. Och som avslutning kommer hela svenska regeringen in, självklart kroppsmålade, och spelar upp en Gäster med gester-charad som skulle få Johannes Brost att skratta som fan: Du ska leverera ett stimulanspaket, men istället för vettiga politiska åtgärder blandar du viagra i Sveriges alla vattendrag.

Vinner jag inte då är det fanimej skandal.