Ett års sista andetag

”Jag sökte en nallebjörn att krama, men allt jag fann var en kaktus.”

Mina ord sägs utan sorg, de är enkelt konstaterande. 2011 tittar på mig. Ett döende år, men fortfarande fullt av liv. Vi dricker kaffe och äter smörgåsar ihop. Jag ska på kalas med ett tjog glada människor. 2011 ska vira filten om sig, le en sista gång och dra sitt sista andetag med en väldig fyrverkerismäll.

”Vad förändrades egentligen. Vad fick dig att hitta nallebjörnen?”

Frågan ställer mig för ett kort ögonblick. Vad ska jag svara. Egentligen har det här året inte levt upp till målsättningarna. Boken är ännu inte klar, jag lever själv och har – mig veterligen – inte älskat henne än, hon som stillar mig när jag vill rusa och får mig att rusa från vardagens alldeles för stilla med en lätt beröring.

”Kärleken.”

Svaret är givet, trots funderingarna ovanför. Det finns så mycket mer kärlek i livet än den jag inte får ge mer till en kvinna mer än tidvis. Jag har sett den i det stolta, sorgsna Norge efter Utöya, hos alla i Nordafrika som krävde sin rätt, hos vänner som funnit sin livskamrat, hos människor och djur i mitt Olskroken, i statusar på Facebook och i tweets på Twitter, på läktarna när Blåvitt underpresterade, i skog och mark och i stort sett överallt jag ville – så fort jag vågade öppna ögonen. Jag utvecklar det hela och berättar för ett gammalt, fårat och av året märkt 2011, som sakta spricker upp i ett sista-dagen-leende.

”Ja, kärleken till mig själv. Jag började året vilsen som fan. Spegelbilden var vanföreställnigarna jag trodde på efter att ha fått höra skit om min vikt, mitt utseende. Jag ville passa in, anta en form som någon kunde älska. Jag visste att jag tänkte fel, men efter att ha tryckts ned i skor med krossade glas är du inte en lycklig sprattelgubbe, möjligen en lealös marionett eller en buktalardocka utan knä att sitta på. Sedan hände något.”

2011 lutar sig framåt. Det vet mycket väl vad som kommer nu, det har i allra högsta grad varit närvarande hela tiden. Jag slår ut med händerna, skrattar helt kort.

”Sektmöljet. Förstå den befrielsen som präglat mig sedan dess. Åtta månader senare är jag en ny – eller återfödd – människa. Alla de där åren när jag babblade om att bli en fågel Fenix eller vakna i Elysion. Först nu kan jag säga att jag är just den fågeln och promenerar i en värld fylld av vårvindar. Det är ingen knarktripp utan ände. Jag har blöta skor ibland, längtar ihjäl mig efter henne, orkar inte laga middag och väljer popcorn istället, svär över att allt på teve är skit och önskar så mycket mer än nuet ger, men vet du vad?”

2011 skakar på huvudet, men ler stort. Det är en lögn i den huvudskakningen, men den är acceptabel. Jag ler tillbaka.

”Jag backar inte. Jag ger inte vika för mitt förflutna. Jag tillåter inte mig själv att reduceras till en nickedocka. Om någon vill forma mig kanske jag ler, men hennes ord filtreras bort i mitt reningsverk. Om någon vill älska mig mest, men först om jag är mindre det och mer något annat det – då är det inte mig hon älskar. Då vill hon skulptera en staty, ge den begränsat liv och ligga med en installation tills hon tröttnar på den och söker ett annat objekt till sin utställning. Jag är ointresserad. Mitt värde är skyhögt högre. Herregud, jag kan forma ord och skriva vad jag vill – hur kan någon tro att jag inte ska höra ekot när ord är tomma?”

2011 applåderar och skrattar högt. Dess händer skrynkliga och rätt omfattande för en spåtant att läsa, ansiktet fyllt av både skrattrynkor och spåren av bekymmer. Tonårsfinnar blandas med ålderdomens vårtor. Inget kan tvättas eller opereras bort – och det är precis så det ska vara. Det är sanningen om 2011 som syns och den är vacker så.

”Boken då?”

”Böckerna.”

Mitt snabba svar är reflexmässigt. Jag har, sedan sekterkännandet, äntligen kunnat skriva min stora bok. Den som gång på gång kasserats när jag nått det kapitel jag först nu förstått handlar om mig själv på alla sätt och vis. Sagan om den vuxne mannen och pojken som tillsammans reser och möter varandras världar formas. Samtidigt föds nya historier hela tiden. Jag skriver dem och har till och med börjat bildsätta en del så smått med instagram.

”Jag har inga nyårslöften, men jag kommer att skriva klart flera böcker under 2012. Det finns inget alternativ där. Jag kan försena, förvilla, slentriansurfa och zappa på teven, men till slut öppnar jag Scrivener och fortsätter. Jag är en författare, en berättare, det är lika naturligt som pulsen från mitt vilda hjärta.”

Det nästan gångna året ler än mer.

”Jag hade verkligen velat läsa de böckerna.”

”Du finns i dem”, svarar jag. ”Du har givit mig så mycket. Jag har lärt mig att stå igen, jag kan gå när jag vill, men vill också stanna kvar när och där det är rätt. Äntligen kan jag kanalisera mitt jag. Äntligen är det hjärtat, hjärnan, själen och magen som tillsammans röstar fram vad jag gör, istället för en, på tveksamma grunder, anställd narr. Du har hjälpt mig att riva min fasad. Nu kan jag bygga vidare och nå ända fram.”

”Du gjorde det själv, Anjo.”

Jag kramar 2011. Det finns ett vemod där, bara en gnutta. Vi ska strax skiljas. Det bästa året hittills.

”Jag vet, men du fanns där och visade mig detaljerna. Du lät solen skina och du gjorde det vassa regnet mjukare. Du är fantastisk.”

2011 tittar på mig, en tår i ögonvrån. Jag torkar bort den. Så försiktigt, så ömt, så tacksamt gör jag det.

”Jag glömmer dig inte, 2011.”

”Kommer du att älska 2012?”

”Det är jag övertygad om.”

Jag gör mig redo för att gå. Den sista koppen kaffe är urdrucken. Med ett leende hjälper jag 2011 till fåtöljen. Den vill sitta vid sitt fönster mot världen och se hur alla lovar att bli ännu bättre, smalare, vackrare, rökfriare, nyktrare och så vidare.

”Alla kommer inte hålla sina löften, men det skiter jag i. Det får 2012 hantera.”

”Är det något du vill att jag ska hälsa?”

2011 skrattar till. ”2012 är ett skottår. Säg till det att göra det bästa av den dagen och alla andra dagar också.”

Jag går. Det finns farväl som inte är av ondo. Det är sådana man yttrar när man nått destinationen för en vacker resa. 2011 har varit en sådan resa.

2012 börjar i morgon – då blir det åka av (och okej, det är väl ett löfte då).

 

 

Att åka förbi platsen där jag försökte dö

Det är en oansenlig plats, nästan dyster i sin industrialism och hem för en rad små och än mindre företag. Jag kom dit i flera års tid när jag omedvetet försökte begå självmord, eller åtminstone själmord.

Sedan dess har allt i många år varit så tungt för mig när helst jag är därute. Jag påmindes om det smärtsamma som var förflutet, men i allra högsta grad närvarande i varje andetag, varje gång jag passerade – även om det ibland inte ens var inom synhåll. Jag kunde darra till även när det stod många hus som skyddsvakter och spanska ryttare mellan mig och det stället.

Jag fick jobbiga tillbakablickar vart jag än var i staden när jag såg bussar som jag visste passerade stället. Trodde ibland att jag garanterat skulle råka på dem om jag klev på och bara åkte förbi. När jag väl åkte där första gången efteråt valde jag noggrant en dag som inte var en av deras öppna dagar.

På senare tid, när förlamningen har släppt taget om mig och min egen sorg har slutat krama hjärtmuskeln i tron att det är en antistressboll, har jag funnit det allt lättare att åka den vägen. Men, jag har alltid tittat mot det där huset när jag närmat mig. Alltid tänkt på vad jag ska säga eller göra om någon av dem går på och kommer fram till mig. Det har byggts what if-scenarion och jag har målat bilder – jobbiga, svarta bilder målade av en psykotisk konstnär i bar överkropp och med ett enda mål; måla ut hela vreden, sorgen och all skit i varje penseldrag. Pulsen har alltid stigit rejält och det har känts som en befrielse varje gång hållplatsen är tom och jag skumpat vidare i en krängande buss åt ett annat håll.

När jag åkte förbi där i eftermiddags kände jag ingenting. Jag minns inte ens att vi passerade hållplatsen. Den var bara ännu en av många oansenliga och bortglömda hållplatser längs en av många busslinjer i den här staden. Det är vackert så. Och en bra fortsättning på återkomsten till lyckan.

 

Jag mötte en av dem

Ibland är det som om ett kort ögonblick, kanske bara en hundradels sekund, känns som om det varar i tusen år.

Jag mötte en av dem i går.

Först kände jag inte igen honom. Han tittade på mig, jag undrade varför. Tusen överläggningar inleddes i mitt intensiva hjärnkontor, bilder studerades, förkastades och så fick jag fatt på rätt foto: han!

Redan där kändes det som om ögonblicket hade pågått för evigt.

Nästa kaskad var ett till synes oändligt och virvlande virrvarr av impulser, bilder, minnen, namn, datum, ofärdiga saker, påminnelser och annat som bara kastades runt innan jag log och sade hallå samtidigt som jag sträckte fram handen.

Då hade en evighet gått, eller om det var ett litet ögonblick.

För alla andra i närheten var det nog bara ett oansenligt möte som ingen ens funderade över; två gamla kollegor som sprang på varandra och sa hej, hej, hur mår du då, det var länge sedan.

För mig var det en befrielse till. Vi bytte ord som man gör när man inte setts på länge, men inte har någon anledning att veta mer om varandra, för att man lever i olika världar. Jaha, du håller fortfarande på med ditt gamla jobb? Två barn? Vad kul. Nej, fotbollen är inte så dominerande längre. Va? Reklam är vad jag pysslar med. Hälsa din fru.

Det viktigaste var den korta beröringen av de där åren, han har också lämnat föreningen. Jag tittade på honom och sa: ”Den människan jag var då, den människan finns inte längre.”

… och stegen var ohyggligt mycket lättare när jag gick därifrån.

 

Robotar, luftslott och ritningar

När jag var liten byggde jag robotar. Kropparna var lastbilsflak från utrangerade leksakslastbilar, huvuden tomma teburkar i plåt och till ögon valde jag alltid träklossar med bokstäver och siffror på.

Jag byggde upp en egen värld, ett barns fantasi och upplevelsecenter. I Lombenskåne var Västra Björkstad huvudstad och bäst i alla sporter – sporter jag spelade i hallen, sovrummet och andra rum. Jag imiterade publikljud och kramade om mig själv när jag gjorde mål. Det var serietabeller och rocksånger om vartannat; hjälten i min värld, Erik Bostedt, var bäst på fotboll, basket, innebandy och gitarr.

Sen blev jag äldre och mindre. Istället för att förädla fantasivärlden och göra den till en del av min samtid började jag att bygga luftslott i vakuum. Det var lättare att, likt boffarna som satt på bänkarna bakom skolan, sniffa i mig filosofiskt mumbo-jumbo och flyta in i en värld som inte ens var en fantasi, bara flykt.

Det var extremt bekvämt att leva i en värld utan konturer när jag själv var en slarvigt utsuddad streckgubbe. Hur jag än vände mig var jag rätt ute, så länge jag stannade därinne (så sa de och så trodde jag – eller, egentligen inte jag, utan mitt icke-jag som hade tagit över rodret).

Alla tillkortakommanden, alla saker jag aldrig gjort, alla blickar jag vänt bort – inget var mitt fel, allt var utsidans fel. Att jag sedan tonårstiden tappat tron på min förmåga att bli älskad av en kvinna och att kärlek egentligen inte var för mig – det berodde inte på mig, jag var för bra för de utanför, de som inte förstod vad vi förstod i vår lilla värld. Om jag bara stannade i det här luftslottet i detta vakuum och lät bli att andas så skulle allt bli så bra, så bra.

I april 2011 stannade tiden efter att ha gått bakåt i nio år, utan att jag för den sakens skull blivit yngre, bara mer och mer misantropisk och uppgiven. Nedspydd och ynklig på ytan låg jag och vred mig med en helvetisk baksmälla som väl påflugen sängkamrat. Samtidigt var jag äntligen en rasande vulkan på insidan.

… all inkapslad kärlek, obändig framåtanda, alla de bitterljuva åren sedan jag lyckligt byggde robotar, somrarna när jag var kär i vackra Tina i lanthandeln (men aldrig vågade titta in i de mjuka, blå ögonen annat än i smyg när hon malde köttfärs), lupindalen som växte igen, den vanmäktiga jakten på Elysion utan adress, sorgen över att ännu ett hjärta och sen ännu ett lämnat min säng …

Allt det och mycket mer sprutade ur mig, kaskad efter kaskad mot en nattsvart himmel som långsamt rodnade över min nakenhet och blev till en gryning, en ny morgon och så steg solen upp.

Allt jag undrat och misstrott blev en rebus där jag långsamt förstod de märkliga och haltande ordvitsarna. Jag arrangerade ledtrådarna i rätt ordning och kunde till sist läsa svaret på min stora gåta: Andreas Johansson.

Jag? Är det jag som är lösningen på alla mina problem och svaret på alla mina frågor? Jaha, då förstår jag äntligen och kan skriva det som saknats för att kunna bli färdig med min bok – namnet på författaren.

Det har gått så många år sedan jag byggde robotar i en bokhylla som min pappa byggt. Men, nu är jag äntligen lika stor som då och kan göra upp ritningar för framtiden.

I två månader har jag bekänt, nu känner jag mer och mer. Och det blir allt svårare att vara spydig, elak och bitter – jag är inte det, jag hade det som vapen mot min egen livslust. Jag är jag, svaret på min gåta är mitt namn. Jag vill skriva allvaret, men med humor och värme. Jag vill älska, både i mina ord och i hennes säng. Jag vill fortsätta …

… om jag skulle ta och skriva ett kapitel till, det bästa hittills …

 

 

 

Har jag hittat pinkoden till mitt liv?

Beslutet att berätta om mina år i en sekt var som att gå in på en högst annorlunda pizzeria och beställa en katarsis med extra allt och efter att ha slukat den är jag så jävla hungrig på att må bra att jag helt enkelt har bestämt mig för att aldrig sluta med det.

Att slita av min mossiga och giftiga fasad och stå naken inför hela världen är inte ett dugg skrämmande. Det är märkligt att den smärta och skam jag burit, och nästintill matat för att den på något udda sätt varit en slags terrorbalans, så enkelt kan försvinna. Snarare så känns det självklart och enkelt att se in i dina ögon, oavsett vem du är. Det är ingen självhjälpstripp, det bara är så det är, så jag är.

Jag räknar inte med vemodsfritt och tycker om melankolin, jag behöver dem bägge, men det är som om jag äntligen ser det ljus som jag trodde mig se under åren i sekten. Och, kanske ännu mer det ljus jag bara fläckvis känt under de sju år som gått sedan jag lämnade skiten.

Det kommer att regna, ibland lite för mycket, men jag är vid liv, ute ur en bubbla som på något sätt höll mig undan – även om jag lånade sol när augusti var och förälskad jag stod på knä och knöt ett par sandaler och kände hennes doft.

Min diskbänk är inte i ordning, mina fönster bönar om tvätt, det finns dammråttor här och där och jag behöver röja ut skit ur en garderob vars monster ej mer är. Det är otroligt mycket att göra, men det kan äntligen göras. Fast, i en lagom takt – jag behöver kolla gräsänder och bara fundera på allt omöjligt också. Jag vill brinna, inte brinna ut. Jag vill slockna när det är natt, älska det faktum att skymningen är ett skuggspel med lyckligt slut.

På ett sätt har jag förlorat nio år, även om det varit nio underbara år på många sätt. Och alla stunder jag haft med alla jag älskar är aldrig förlorade, alltid tapetserade som gigantiska billboards längs min motorväg.

Jag har varit dödligt förälskad och även om hon inte går bredvid mig, så gav hon mig det bästa rådet i hela världen en natt ganska nyligen. Ett råd som smekte mig till sömns och väckte mig på samma gång.

Resultatet är två skrivarsemestrar i juni – 2-6 juni och 22-26 juni – och en återuppväckt tro på den historia som ibland varit ett satans berg av vass och förvriden metall. Kanske, för att det är boken om den jag verkligen är  – och hur skulle jag kunna skriva den om jag vägrar att se mig själv?

Det är boken om mannen som inte har några barn och inte vet vad han egentligen saknar, men också om en liten pojke som inte vill se vuxenvärldens begränsningar. Beslutet har glatt min agent och det vankas öl med världens coolaste i Stockholm snart.

Igår vandrade jag till stadens mitt. Några kvarter bort stod folkhemsvarianter av CSI och processade ett hemskt mord. Vid kanalen grät några blommor av typen du inte vill se. De var den fortsättning, förväntade men hemska, på vårvinterns desperata lappar som frågade om någon sett en försvunnen kille. I vattnet hittades han för någon vecka sedan.

Döden visar sig ständigt. Den hackar, skär och lämnar frågor. Jag tänkte på det när jag gick hem. I detta, mitt vackra, händer det svarta ständigt. Förr hade jag kunnat gå sönder ett tag, nu önskar jag annorlunda, men ser också den skrattande babyn och ler stort när jag firar en 40-årig vän i en källare på Hisingen. Jag lever och det här är livet, bra och dåligt.

Mitt i natten går jag längs en gata som är vingligare än jag. Det är bara jag här. Jag vill ha en hand att trycka. Ett par ögon att se det sista jag gör innan jag somnar och sen se samma ögon, sömndruckna, det första jag gör när jag vaknar.

Jag vill smeka av henne alla kläder och explodera i vårt alldeles egna universum innan jag faller, hopkrupen som ett litet barn, genom en rymd som först är tom av häpnad och sen fylls av till brädden ljusfyllda stjärnor som också vill explodera – och exploderar. Igen, igen, igen, igen, igen och igen vill jag spela den här pjäsen med henne. Älska tills våra kroppar är för ömma för annat än att andas försiktigt på varandra.

Jag har inte den handen att trycka, men jag har mig själv. Det är mer än jag hade innan det där blogginlägget. Jag är självsam när jag somnar, efter att småfull ha druckit en kopp kaffe på balkongen. För två veckor sedan spydde jag under en middag. Det var droppen. Efter det fanns inget motstånd kvar. När gästerna gått hem och jag vaknat togs beslutet. Nog nu. Och så blev det så här.

Jag mår så bra att jag först nu förstår hur jävla, jävla dåligt jag mådde då. Oj!

2002-2004 dog slutligen 2011. Herregud, vad märkligt. Det känns som om jag har hittat pinkoden till mitt liv. Tur att jag ska tvätta fönster och kläder idag. Annars hade den känslan parat med den bedårande majhimlen förmodligen fått mig att sväva bort som en jävla självuppfylld zeppelinare.

Nog babblat. Dags att dricka kaffe för en självsam man.

Snabbspolning genom mörkret

Det börjar så oskyldigt. Kakor och kaffe. Hej och leenden. Trevligt. Berikande. Upplyftande. Jag darrar. Och så möter jag henne. Ledsagaren.

”Kom ihåg något”, säger hon. Jag minns och något lossnar. Hon ler. Jag ler. Hon är vacker. Jag blir nästan förälskad där och då.

En vecka går. Ett nytt försök. En ny fråga. En ny uppenbarelse. Hon ler stort. Jag ler stort. Mitt ansikte blossar när jag går därifrån. Alla som möter mig ler. De vill dela min glädje. Trodde jag …

Fler möten på tu man hand. Hon. Jag. En fråga. Mitt babbel. Och så förstår jag. Drabbas av insikten och allt släpper. Det är fantastiskt. Jag har aldrig mått bättre. Trodde jag …

”Du är så jävla märklig”, säger en vän från förr. Jag får, när jag berättar om det, förklarat att den vännen nog inte är en riktig vän. Jag tror på det jag hör, slickar i mig skiten som kräks upp och tror att det är chokladpudding med vispgrädde. Fler vänner gås igenom. Frågor ställs. Ska du verkligen umgås med dem? Vad tillför de? Ska du inte klippa? Det låter vettigt, och jag ifrågasätter 10-12 års vänskap när en floskelbabblande främling säger något. Då naturligt, nu – skamligt.

Jag vacklar, men är inte redo att släppa fotbollen. Däremot slutar jag dricka öl exakt kl. 18.00 dagen innan besöken. Jag måste vänta 24 timmar innan jag kan besöka dem och jag vill inte missa en sekund, inte missa en enda möjlighet.

Och så slutar året helt vansinnigt. Vänner slåss mot vänner på Ullevi. Soptunnor kastas mellan Blåvita. Jag fattar ingenting och ringer på hjälp. Hon möter mig i morgonrock, bjuder på te och berättar, förklarar, förstår, frågar, förmanar … och förleder. Det är ren tur att jag inte ligger med henne den kvällen.

Höst blir vinter blir vår blir sommar, fast årstider är ointressanta nu. En intensiv period följer under semestern. Vi träffas varje dag, allihop. Hela dagarna. Härlig energi. Alla får sina filosofiska fixar och drar åt sig de andras … som hyenor, ja – vi är hyenor. Fast, vi fattar inte det då. Allra minst jag. Då var vi lamm. Förblindad glider jag djupare och djupare in i lögnen.

Jag klipper mina kreditkort och går omvägar kringa min vedertagna verklighet. Rätt in i filosofin så fort jag kan. Tre kvällar i veckan, fan om något kommer i vägen.

Vänner undrar vad som är fel och jag är nästan redo att sätta dem inom citationstecken, redo att ge upp. De är tydligt oupplysta, inte värda min tid, tänker jag – och agerar nästan på det.

Djupare, djupare, djupare … mörkare, märkligare. Jag älskar det, men vem är det som slår på mig inifrån? Vem sliter i det här perfekta? Jag frågar och får inga svar, men rådet att besöka stället oftare.

”Du borde bli en som hjälper nykomlingar”, säger ledaren. ”Och du borde bli ihop med henne.” Hon pekar på flickan jag ville ligga med, men lät bli. Jag vill det fortfarande, men något säger nej. Något drar mig tillbaka. Kanske är det för många i gänget som är ihop med varandra. Jag fattar ingenting, men försöker locka fram någon skit ur det förflutna som förklarar varför jag inte bara faller för henne.

Det går inte. Men, jag minns saker som aldrig hänt och berättar sagor om mig som jag tror är sanna. Min ledsagare ler lika stort. Jag med. Fast, bara på utsidan. På insidan har ett krig startat. Och, jag berättar inte allt plötsligt.

Något slår slint. Jag ser upplysta människor som är småaktiga och vill sätta åt de som lämnat kretsen. Jag hör hur de blundar för en flicka som är döende i cancer och skiter i en medlem som tidigare haft drogproblem och nu inte kommer tillbaka mer. Den första är visst färdig, den andra var nog inte redo. Som förbrukningsmaterial är de, de som inte står kvar.

Rundabordssamtalen är inte som förr nu. Jag sväljer inte retoriken. Utmanar flosklerna. Och ler på riktigt. De ler ansträngt.

Jag svarar på frågor som förr, men har samma svar. Svaret gläder mig. Jag ser fågel Fenix, liv och lust. Min ledsagare ler knappt. Hon verkar inte vilja stanna i rummet ens. Ingen tycker att mina fixar är värda att dela. Jag är förbryllad. Inom mig – världskrig.

Mamma får stroke. Jag står på sjukhuset och vill veta, vill se en bild, en förklaring, nå en insikt. Jag ser bara mamma, slangar, en chockad familj.

Dagen efter sitter jag på golvet och gråter samtidigt som Eva Cassidy sjunger Songbird. Allt känns absurt, men de har nog svaren, tänker jag.

Jag återvänder, men vägen är annorlunda. Den går alltid via mamma. Besök efter besök på rehab är min första prioritet. Sorgen när jag lämnar henne ensam i en sal på lasarettet är tung. Fler insikter nås hos dem, men de kan inte skugga minnet av mammas kamp. Och när ledaren tycker att det nog är tid för min mamma att dö fattar jag vem det är som slitit i mig inifrån.

Det är jag. Det är min jävla själ som tagit sig ut ur spindelnätet och rusar ut. Jag fylls av jag och går därifrån. Kvar finns bara ett lätt avtryck i soffan där jag satt och kylan från ett dött skal som flummat i nästan två år.

Vi ses bara en gång till, jag och gänget. Det är när hon jag ville ligga med och ledsagaren försöker spela tuffa. Det gick inget vidare och jag bara skrattade åt eländet.

Sen vek jag med blicken i sju år. Tittade ned i marken och när ämnet berördes fäste jag en bungylina och bara rusade iväg, tills jag sträckte ut linan och slungades ut i tomma intet där ingen kunde pressa mig.

Tills förra veckan. Plötsligt skär jag av linan och rusar framåt utan att kunna stoppa. Snubblar, faller, gråter, snurrar, reser mig och kan fortfarande inte stanna.

Solfångarna står i min väg, men det är onda solfångare, såna som kväver ljuset. Jag kan inte stanna, rusar rätt in i dem, krossar dem, skär upp mig fullständigt på skärvorna, men det är inga fula sår – det är nödvändiga sår, sår som inte varar, sår som läker. Jag rusar framåt och faller slutligen … rätt in i en famn av kärlek; mängder av människor plåstrar om, tröstar, förstår, förlåter och lyssnar.

Jag andas ut.

Fortsättning följer … i en eller annan form.

I år är det nio år sedan jag dog

Det här blogginlägget har jag försökt att skriva i två år.

Det var en tid inte olik denna, 2002. Jag vandrade allt som oftast omkring med ett stråk av sorg någonstans. Glad över så mycket, men djupt sorgsen över kärleken. Då nyseparerad, nu torrlagd sedan för länge.

Jag har känt tankarna från då oftare på senare tid. Frågor och funderingar, tvivel och misstro som bubblat upp över tillkortakommanden och så-här-skulle-det-ju-inte-bli-dagar har fört mig mot mitt svartaste rum. I år är de där tankarna en märklig drink, för de blandas med en vetskap om hur jävla bra och strålande jag är. Då var de allmängods, dagliga dippar.

Jag är nio år bättre idag och öppnar aldrig dörren, inte ens när tomheten vill äta upp mig som en tallrik meningslösa flingor. Nu är jag vacker och hel på ett sätt som inte ens hjärtats mörkaste och dystraste kanotfärder på Styx kan få mig att tappa tron på.

Våren 2002 var jag ett vrak, villigt att spolas i land var som helst. Jag levde bokstavligen i en halv lägenhet (bodelning rätt av), hatade promenaderna till ett jobb jag hatade, hatade promenaderna hem till en tomhet jag hatade.

Sommaren kom och allting raserades då jag blev en jävla clown i en absurd mediacirkus när en ängel dog i ett supporterbråk (vila i frid, Tony). Allt var totalt värdelöst.

Så, jag gick med i en sekt.

Finfin på papperet – en filosofisk förening; lär känna dig själv; må bättre; bli hel. Vad den heter? Glöm det, jag kommer aldrig att yttra dess namn i skrift eller ens i samtal med en främling.

Det var, för att vara brutalt ärlig, ett högst omedvetet självmordsförsök, dolt bakom en solkig aura av att jag var medveten och minsann mådde bra. Filosofin blev min drog. Jag överdoserade tre dagar i veckan. Lämnade allt för de där timmarna. Trodde på dess helande kraft.

Kruxet är bara att om du tror att det du ser i en skrattspegel är sant, då förstår du inte hur trasig du är.

Om du tror att du växer, när du egentligen gömmer och strimlar sönder dig själv, då är du illa ute.

Om du tror att du ger själen näring, när du egentligen doppar den i tjära och tuttar eld på den, då är du död.

Och jag var i allra högsta grad död. Alltför länge.

Vi var en märklig blandning, men ganska många som herr Johansson – det vill säga akademiker. Där satt vi, läkare, advokater, ekonomichefer, chefer av andra slag och blåste upp oss själva. Förblindade trodde vi att vi hade hittat förståelsen. Vi citerade Buddha och Sokrates och tänkte fritt. Vi var bättre än dig som läser det här. Vi var upplysta. Vi visste. Vi var lite finare.

Eller hur? Det fanns inget fritt där, bara blinda följeslagare till en 25-öresfilosofi och Ankeborgspsykologi.

När fattade jag slutligen mitt eget bästa?

Kanske var det när jag sa att jag föredrog en oskriven bok, där jag själv skriver historien.

Kanske var det när jag såg de bortvända ansiktena och skrynklade ögonbrynen efter att jag sagt att jag inte tror på någon absolut sanning, vare sig den är religiös eller profan.

Kanske var det då en högt uppsatt medlem undrade när jag skulle växa ifrån det här med julen som jag insåg att det högre medvetandet mest var en flykt från familj och släkt för en del.

Kanske var det när min bäste vän ringde från Stockholm och sa att om jag inte slutade med de här dumheterna skulle han åka ner och ”sparka mig på kuken”.

Kanske var det när ledaren tyckte att det nog var dags för min mamma att gå vidare (=dö) dagarna efter att hon fått stroke som jag slutligen fattade att här fanns ingen storhet, bara ett gäng babblande dårar som är rädda för livet som jag vill leva det – det vill säga kärleksfullt, naivt och utan gränser.

Det var definitivt rätt beslut, vilket rätt skrattretande bevisades i sin patetiska hotfullhet när två medlemmar efter mitt avhopp sökte upp mig och frågade om jag sett till att en medlem blivit av med föreläsningar. Om så var fallet skulle det ”inte bli roligt att träffa dem på stan”.

När de gått visste jag att jag vunnit över mig själv, inte över dem. Det var aldrig ett krig. Vi var lika vilse allihop, jag bara råkade vakna och tog mig hem till mig själv. Jag blev den fågel Fenix som jag hade känt där mot slutet och som – oerhört tydligt – störde de andra när jag påpekade det.

Jag försökte döda smärtan där. Så dumt. Jag använde mitt ordlekande, min talang för det vackra skrivandet och blev en charlatan utan innehåll. Under de åren, nästan två hela år, skrev jag inte ett sant ord i mina böcker. Så slösaktigt.

Och, jag förstod inte ett jävla dugg under tiden. Det var först dagen efter jag slutligen lämnade skiten som jag förstod när min chef sa att jag över natt förvandlades till en varm man. Jag var chockad. Allt jag trodde jag varit – jag hade varit motsatsen. Mer förstående? Pröva mer fördömande, kall och frånvänd. I två år hade jag, utan att fatta det, försökt förlora alla mina vänner. Alla finns kvar idag, kan vänner få bättre betyg?

Samma tvivel som då finns i år. Men, även om inget har hänt är allt förändrat. Jag är singel, men som jag brukar säga – aldrig grus. Okej, ibland är stenarna små och vassa, det ska erkännas. Ändå, jag kan aldrig dö igen. Inte på det sättet. Det finns för mycket jag för att kvävas.

Är jag frisk? Nej, det blir jag inte. Så sent som i januari föreslog en kompis, också ex-medlem, att vi skulle fika med en tredje ex-medlem. Direkt gick larmet i skallen – tänk om de fortfarande är med och bara vill kolla av mig? Jag slog bort tankarna, men insåg att de där åren är en psykisk cancer som aldrig kan dö helt och hållet. Sju år senare och jag blir nojig? Jösses.

Jag kan aldrig bli helt frisk. Det här är inlägget är däremot en vitaminkur och hela mitt liv är en bromsmedicin; mamma, pappa, sju syskon (jag är nummer fyra, så vet ni det), syskonbarn, ingifta, vänner, min agent, skrivandet, jobbet, kollegor, gräsänder, ormvråkar, jippiestunder, hoppa-i-brunnen-dagar och så vidare.

Allt är bättre nu än då. Även smärtan. Jag lever. Det gjorde jag inte för nio år sedan. Då fanns jag inte alls.

Det tog två år att skriva det här. Äntligen är det gjort.