Etikett: semester

Kroatien – ormar, mat, värme och mycket mer

”Turbinen”, flämtar flickan från Brasilien när Croatian Airlines bjuder på ett propellerplan på sträckan München-Split. Flera passagerare ser rätt bestörta ut, men snart byts suckarna mot hänförda ljud när vi stiger över alptopparna. Österrike har veckat pannan för att fråga sig hur landet kan bli allra vackrast och sen skapat svaret i bergsmassiven och pyttedalarna långt nedanför dessa. Splits flygplats säger hej och bjuder på 30 grader när vi landat. Hotellvärden säger också hej och bjuder på rödvin. Det är en bra första dag.

Göteborgsväder – vad händer?

Bara 200 meter från vår säng öppnar sig det blå. Strandpromenaden kantas av palmer och serveringar. Folk njuter på bänkarna och tittar bort mot ön Brac. Ett gammalt palats dominerar city och släpper in oss i ett myller av gränder, vrår, vinklar och skådespelare i romerska uniformer. En manskör sjunger i ett cirkelformat torn och turistskyltar blandas med gamla sneda och vinda fönster som berikats med hypermoderna AC-anläggningar. Det är brokigt, det är mysigt.

Vi bestiger Marjan (nåja, nästan 200 meter) för att se staden från ovan och plötsligt regnar det. Efter att ha flytt Göteborgs regnigaste sommar står vi nu under ett träd där de så muntra cikadorna tystnat och fällt upp sina paraplyer. I takt med kvällen kommer värmen och molnfriheten. Vi noterar hur en dams lila hår så utsökt matchar mannens lila tröja och upptäcker knappt tjejen som kamouflerat sig i zebrarandig dress och lika zebrarandigt telefonfodral.

Hur många parasoll finns det i Trogir?

Med taxibåt tar vi oss till Trogir. Ryssarna ombord vägrar sluta leka med ratten, vilket får den största båtsman jag sett (inklusive Tjorven) att bli lätt gramse. Den lilla staden är som Split; gammalt möter nytt i labyrinter och gränder, om än mer turistiskt och krims-kramsigt. Ibland undrar jag om inte tyranner och extremister istället för bokbål och sprängande av gamla kulturskatter borde förinta alla souvenirer som fyller butiker och marknader. Det är inte direkt stekhett i Trogir, såvida du inte steker vid 33 grader. Vi äter gelato i en skugga som lånat värme från solen, tittar på för stora yachter och åker hem.

Restaurang Sperun är rekommenderad och för samma pris som en kladdig nachotallrik på _______ (fyll i valfritt sunkhak på linjen) får vi grillad tonfisk för ett helt kompani.

Dom kallar oss badjävlar!

Vi tar färjan till Brac och behöver nästan beställa vatten för att motverka svimningstendenserna när vi ser hur priset på vatten skuttat upp. En exponentiell prisskala används tydligen i Kroatien. Varje säte på färjan är fyllt av badlust.

Jag är en bad-Bambi på den steniga stranden och visar prov på hiskelig balans. Teresia kliver ur havet som en Bondbrud, min ljuvliga och godhjärtade siren.

Himlen över Supetar är lika oskyldigt blå som i en Ted Gärdestad-sång, solen hittar inget gömställe och värmer ett hav som är klart-klarblått-blått-blågrönt-grönt-turkost. Timmarna staplas på hög och går utan att åstadkomma mer än ett totalt lugn (helt okej jobbat).

Vi omringas, osannolikt nog, av skåningar, varav en besserwisser som vet att det är enkelt att segla, det enda som kan hända är att det går långsammare om man inte kan. Låter bra, då kanske Uffe Brunnberg et als idé om mer sjöfylla ändå är befogat, helt ofarligt är det alltså.

På färjan hem brister ett gäng äldre kroatiska män ut i en vacker stämsång och hela däcket applåderas deras klapa.

Vi avslutar kvällen i en vacker palatsgränd, precis som i filmen (Lady och Lufsen). Tvättlinorna hänger mellan husen, en gitarrist spelar i hörnet, pastan och musslorna är underbara. Palatset doftar sommar och lavendel. Det är en härlig dag – och vi upprepar den dagen efter.

Färjan dag två är som ett mini-FN. Men, där finns inga baktankar, bara badtankar. Ingen har veto, alla har en röst – precis som det borde vara. På soldäckets tak landar trutarna. Det är som en skuggteater och skådisarna bär brandgula clownskor där de går fram och tillbaka över scenen.

Vi byter strand. Cikadorna behåller sin repertoar. Och vi skrattar glatt när vi passerar två skalliga män som ligger bredvid varandra på två identiska handdukar omgivna av två identiska Hello Kitty-handdukar.

Däremot förstår vi inte alls var det gick fel när killarna på färjan köpte sina t-shirtar med texterna Amateur Pornstar och Hello Titty. Vi funderar på att fråga deras lagom roade flickvänner, men låter bli. Det är trots allt 34 grader varmt.

En bilfärd ut på landet

Vi tar kustvägen norrut. Det stora blå är vår kompass, eftersom vi stängt av en GPS som vill att vi tar raka vägen. Längs vägarna står försäljare och kränger juicer, vitlökshalsband, meloner och – lite makabert – helgrillad gris direkt från spettet.

Zadar bjuder på fler gränder, men också den bästa pastan vi ätit hittills och en väldigt skön atmosfär. Det är tillbakalutat och lika mycket lutar jag mig bakåt när jag häpnar på motorvägen mellan storslagna berg. Vi åker upp, upp, upp och sen tar tunnlarna oss ned, ned, ned. Ett nytt Kroatien öppnar sig. Hej då, blått. Adjö, karga massiv. Hej, gröndraperade berg och dalar. Vi är på väg mot Plitvice och hamnar i Jugoslavien. Hotellet är från förr, teven är en 16-tummare som är väldigt tjock och det är enorma ytor, men omgivningarna lovar en dag utöver det vanliga.

Världens vackraste trappmaskin

Rubriken säger det mesta – Plitvice är en makalös upplevelse. Sjöar, skogar, berg, stigar, gångar, broar, grottor, utsiktsplatser i all oändlighet – och i väldigt kuperad terräng. Vi är ute och går i sju timmar, men ser förmodligen bara en bråkdel. Till och med min kamera häpnar och ursäktar att den inte kan bära alla dessa intryck.

Jag försöker fånga den exakta färgen i sjön, men det går inte – och det är nog lika bra, den ska vara fri.

Små vattenfall, sen större, fler broar över sjöar. Mitt leende växer, Teresia ler. Vilken underbar stund det är. Det gröna blir grönare, det blåa allt blåare. Magin skymtar mellan löv och i varje löv för den delen. Solvärmen är promenadvänlig. Skogens vita klippor bryter trenden, träd med otroligt knotiga rötter får växa (och falla) fritt. Solen och skuggorna leker ta fatt och den brusande sången från ännu ett vattenfall kallar.

Jag läste någonstans att kriget började här, men det går inte att förstå. Krig i allmänhet är oförklarliga, men här? Vem kan släcka en människas liv omgiven av detta? Det går inte att förstå.

Kanske är det så att det var Gud som barn som skapade Plitvice och valde sjöarnas färg, en helt annan kulör än det skulle vara egentligen. Det är lekfullt, det är naturligt, det är naivt i ordets rätta bemärkelse.

Sjöarna är trolska, vatten är klart, men ger sig själv en turkos hinna, mot kanterna av vattendragen är den ofta ofokuserad som om sjön inte orkade bry sig om att vara perfekt – men just därför blir osannolikt vacker.

Vi tar färjan när åskan kommer och eltåget nedför alldeles för smala vägar. Vi avslutar kvällen med att äta på restaurangen vars engelska meny heter bill of fare och lockar med sucking pig roasted on the spit.

En första smak av Istrien

Det passar bra med slingrande vägar när man är opasslig. Jag njuter inte fullt av färden den här måndagen, men det är ändå en skön avkoppling på den kroatiska landsbygden och vädret blir bara bättre och bättre. Det är som om varje byte av landskap ökar det blåa ovanför oss. Rijeka förtjänar ett besök, men vi hinner inte allt. Inget P sätter p för bilfärden i Rovinj och vi checkar in på Dream, där rummet är en dröm, men doften i badrummet mer andas mardröm.

Lunchen, den första i Kroatiens gastronomiska centrum enligt många, är den äckligaste tortellinin vi ätit, men sen äter vi på Dream och såväl carpaccion som filén/havsabborren med tryffel- och champinjonsås ursäktar allt.

Rovinj är en härlig stad. Mängder av sköna hus, gränder, vinklar, färger, fönsterluckor och charm. Det är nästan så att jag vill stå på pass med kameran vid varje balkong och vänta på den tjocka tanten som när som helst kommer ut och drar igång en aria.

Dagen är annars en jakt på parkeringspengar. Det här med att ta kort eller sedlar i automaterna är inget som slagit i Kroatien direkt.

En jävla orm i paradiset!!!

Jules Verne hittade mycket inspiration i Pazin, särskilt i Pazinklyftan. Det är en vacker skogspromenad, men samtidigt en bluff. Det han såg och förundrades över är avstängt. Det enda som höjer pulsen är en orm som ringlar över vägen. Antagligen är det en kroatisk huggormskobra och plötsligt känns den kilometer som återstår till säker mark ruskigt lång. Nej, men ska vi inte den där smala stigen med tät undervegetation runt och vad är det som prasslar? Är det svett som rinner längs nacken eller är det en orm som tänker bita mig i skrevet?

Vi får vår överdos av små städer den här dagen. Pazin, Porec (som i och för sig är schyst) och Vrsar betas av snabbt och varmt. Limskafjorden ska vara något extra. Efter Plitvice är den en gäspning.

Monte – nu snackar vi mat!

Vi bokade redan i april och i kväll är det dags. Underbart beläget, innanför de gamla stadsmurarna, ligger Monte. Vi får en egen liten balkong där träden bokstavligt talat vuxit in. Det är blommor och äpplen som garnerar utsikten över taken och mot havet.

Allt är härligt. Det börjar med att en handduk kommer in på ett fat, fast den är en liten propp och växer till en handduk när kyparen häller vatten på det. Snyggt. Vi fastnar för deras avsmakningsmeny, men innan dess blir det en rad amuse som i sig är värt priset. Uppläggningen, fantasin, smakerna, färgerna och atmosfären – allt är perfekt den här kvällen. När natten faller är det tyst, med undantag för en skock trutar, lätt upplysta underifrån, som behöver prata ut. Vi besegras av varje rätt och det här hamnade på tallriken innan vi mätta rullade hem längs de hala och livliga gränderna vid midnatt:

  • Filoplattor med oliver och örter
  • Gurka toppad med pepparrotskräm och rom – sköljs ned med algsoppa.
  • Hackad, färsk svamp
  • Olivolja, tre sorters bröd och rökt smör
  • Hemmagjord yoghurt med sallad på aubergine och soltorkade tomater samt oreganoskum
  • Tonfisktartar med små pilgrimsmusslor, rökt creme fraiche, rädisa och kapris
  • Havskräfta med rödbetsrisotto, spenat och saffran
  • Havsabborre, kungsräka och bläckfisk med en skaldjurs- och morotskola
  • Spädgris, tillagad i 24 timmar, med paprikakräm, honung och örter från Istrien samt blomkål
  • Fördessert
  • Fänkålsglass med chokladkaka, lock av vit choklad samt het chokladsås.
  • Tre sorters getostar samt honungsdränkta fikon och mandlar
  • Chokladbricka.
  • Krotiskt bubbel
  • Fantastiska kroatiska viner.

Tom Jones är på väg

Det vi fastnar för i Pula är förstås den romerska amfiteatern. Resten av staden är inte lika charmig. Romarna kunde verkligen bygga och det är en mäktig syn att vandra bland bänkar och tänka sig 2000 år tillbaka i tiden.

Just nu bygger de en scen för sommarens konserter, bland annat ska Tom Jones få lite fler trosor kastade på sig (om det fortfarande är grejen).

Vi passerar en för liten triumfbåge, inser att indianer med panflöjt även lirar live i Pula (Hello med Lionel Ritchie), ser en marknad där getingarna slåss om att få provsmaka honung och inser att vi är mätta. Det är lagom nu.

Det sista badet i Rovinj sker på en usel strand, mitt i ett hotellghetto som är så dött och fult att det inte direkt behövs någon torka för att gräset vid stranden ska dö – tristessen räcker. Turistinformationen kallade det a very nice beach och bevisar en något knagglig engelska.

Jag kör bil – kors i växellådan

Ska du köra bil? Ja, så sa ett syskon innan resan. Jag kör sällan, men rattar faktiskt den här dagen längs ändlösa motorvägar söderut. Det är 50 mil på vägarna som hägrar innan Split. Ibland vackert, men ofta som man tänker sig att det är att köra genom amerikanska ödemarken. Det står dock inga seriemördare eller skumma liftare längs vägarna. Vi träffar på ett gäng Hajdukfans på väg mot match och inser att bensinmacksmackor smakar illa även i södra Europa.

Åh, den gamla slagdängan

En sak om radio och tv. Att titta på kroatisk tv, särskilt reklamen är lite som det här:

Och om vi säger så här – de mest aktuella låtarna vi hör på radion är Hootie and the Blowfish, Dire Straits och Bobby McFerrin. Jösses!

Vi kommer fram till Split, tar en sista natt på samma hotell, upptäcker bästa badet under resan – Bacvice mitt i centrala Split – och gör oss redo för hemfärd. Den var så jäkla strulig att jag stryker den delen, men vi kom hem och Teresia sammanfattade det bäst, tror jag:

”Det har varit en perfekt resa, men det bästa är att få åka hem med dig.”

 

 

 

 

Det gråtande ordet naiv

Det var semesterns första skälvande timme. Jag hade förberett en skön viloplats för alla de skall och måsten jag hade adopterat. I fyra veckor skulle de få sova ut, återhämta sig och bara må gott. Vart och ett av dem hade fått en alldeles egen liten säng i min garderob. Långt bort från alla skränande deadlines, abrupta kursändringar och illa underbyggda förhastningssprickor som skapas i en ordmänniskas liv för att han tillåter det.

När jag burit in dem, bäddat ned dem och satt deras små väckarklockor på mitten av augusti, eller något liknande, hörde jag snyftningar från ett oansenligt hörn av garderoben. Jag hämtade en ficklampa och lös upp hörnet. Där satt ordet naiv och kurade.

”Hur är det fatt?”

”Jag är missförstådd, bespottad och mycket mer”, sa det lilla ordet.

Semesterlugn som jag var satte jag mig ned bredvid det och frågade om dess berättelse.

”Från början kommer jag från det latinska ordet nativus, vilket enligt svenska och engelska etymologiska ordböcker betyder medfödd, naturlig, äkta och sådant. Men, ändå använder folk mig som ett nedsättande ord. Folk som är naiva ses som halvidioter, lite korkade, oerfarna och knappt kapabla att fatta beslut, lite som småungar.”

”Min syn på dig är nog mer lik din”, sa jag.

Naiv tittade på mig och tackade, men sa i nästa andetag att en person inte räcker. Det handlade om att förändra allas syn.

”Å andra sidan, om alla var naiva i betydelsen barnslig, eller kanske ännu bättre som barn och tog till sig den innebörden, då hade det inte varit så illa, kanske?”

Det lilla ordet skakade på huvudet. ”Men, nu ser världen inte ut så. Naiv är den som är lite dum, inte den som är naturlig och vågar se på världen med oförstörda ögon och skulle folk trots allt tro på att den som är naiv ser världen med oförstörda ögon, då skulle de bara säga: vänta och se, snart ger han upp också.”

”Nu är du lite väl negativ, tycker jag.”

”Kanske”, sa Naiv. ”Å andra sidan har jag stått ut så länge nu. Och jag ser ord efter ord som känt sig lite utanför få nya, fina kläder och glömma bort mig. Jag vill betyda något annat, eller hyllas för den jag är.”

”Vilka ord pratar du om”, sa jag.

”Surdeg och Korvstoppning. Efter att i decennier ha varit lika med tråkigheter är de plötsligt heta som tusan, åtminstone i vissa delar av Sverige. Surdegen skickade ett vykort häromsistens, den bor visst på hotell numera. Och korvstoppning är så trendigt att det ordet aldrig hör av sig längre. Jag är nästan helt ensam.”

”Nästan?”

”Jag umgås en del med Långbänk, men han dricker för mycket och rabblar jämt saker som att nästa gång är det hans tur, han tror att slow food och långkok är hans biljett till de fina salongerna.”

”Du borde inte längta efter andras lycka och vilja vara någon annan, det känns inte naivt alls, mer avundsjukt.

Naiv rynkade på näsan. ”Inte för att klanka på någon, men Avundsjuka stinker. Han duschar aldrig, jag svär. Jag är inte sån.”

”Gaska upp dig nu.”

”Det är svårt”, sa Naiv. Jag har så mycket att ge, men används så fel.

Jag slöt mina armar runt ordet och viskade, knappt hörbart, att det räckte med ordet Naiv just nu. Strunta i alla andra ord. Naiv lugnade sig, blev sitt rätta jag och långsamt kände jag hur det kröp in i mitt hjärta och gjorde sig väldigt hemma där.

”Har du plats för oss nu”, sa ett insomnande Måste från sin säng i ett annat hörn.

”Så är det nog”, sa jag.

”Det finns inga monster under sängen, va?” Det lilla måstet lät lite orolig.

”Det enda monster som finns här är du och dina glädjelösa polare. Sov nu. Länge.”

Jag stängde dörren och gick ut på gården. Naivt målade jag den dittills grå semesterhimlen klarblå, lade till ett par små puffiga moln, mest som dekoration – de hade inget att göra där alls – och avslutade med en stor leende sol. Semestern fortskred.

 

Att jobba är precis som att ha semester

Att jobba är precis som att ha semester, möjligen med undantag för att man går upp mycket tidigare på morgonen.

Och att man äter lunch när man knappt skulle ha sköljt av frukostporslinet.

Och att man istället för picknickkorg packar jobbväskan.

Och att man funderar på matlåda istället för grillskiva.

Och att man dricker automatkaffe istället för pressokaffe på balkongen.

Och att man istället för en blivande kioskvältare till roman skriver reklam för toapapper, bildäck, hemelektronik och likriktare hela dagarna.

Och att man går hem vid femsnåret istället för att gå åt andra hållet i jakt efter en fin plats på uteserveringen.

Och att man längtar till helgen istället för att tycka att varje dag är lite lördag.

Men, bortsett från det så är det exakt samma sak, tycker jag. Dessutom är det bara ungefär 28-30 miljoner hjärtslag till nästa semester.

29 999 999, 29 999 998 … skit, nu blev jag stressad över mängden och känner hur pulsen ökar – tror bestämt att semestern nu är några miljoner slag ytterligare bort.

Nåja, det är rätt kul att vara tillbaka, så jag kan överleva några hjärtslag till på kontoret. Jag har jobbat i exakt två år på byrån och för att fira det så anordnar de en kräftskiva för hela firman på fredag. Officiellt är det en kick-off och så vidare, men naturligtvis är det egentligen för min skull. Fint av dem. Ah, lugnet återvänder känner jag.

… 29 999 993, 29 999 992 …

Semester, semester, semester

Jag ska inte jobba på över en månad. Jag har aldrig behövt eller längtat efter semester mer än i år.

Sommaren har ofta varit en jobbig tid för mig, att se så många förälskade par när jag själv alltid famlat i singeldimman. Förbluffad och förbryllad över hur svårt det har varit för mig, när det tycks mig så enkelt för alla andra.

Många år har jag velat fly allt och aktiverat mig dygnet runt, men istället gjort ingenting, låtit de lediga dagarna minska i antal samtidigt som stressen och sorgen över att jag lät det ske accelererade. Det blev en ganska så ond cirkel, eller snarare en ond triangel där jag svalde Pythagoras sats och ändå inte fick min triangel att bli något som ens kan liknas vid en vettig summa eller en treenighet där jag fann förståelse.

Jag har ofta valt en kortare ledighet – ljugit för mig själv om hur bra det är att spara dagar till vintern – och sen aldrig kommit ned i varv, slappnat av och hämtat kraft. I stället har jag kommit tillbaka halvfärdig och vridit upp takten minst en vecka för tidigt. Tröttheten och fundersamheten som gnagde i mig under somrarna fick följa med, gavs nytt syre och missfärgade sensommaren till höst i mig alldeles för tidigt.

Så, i år … tvärtom. Jag är ledig i över en kalendermånad. Det var ett måste och ett efterlängtat sådant.

Världen har snurrat otroligt fort sedan 19 april när proppen gick ur. Jag har hällt ur mig svärta, druckit ljus, hyvlat bort mögel och rest byggnadsställningar kring en putsad fasad som nu rivs undan i rask takt. Jag har blottat den jag alltid har varit, men alltid har önskat gömma för alla – inte minst för mig själv.

Det är en märklig känsla att inte ha en osynlig ovän som hela tiden vrider bort mitt huvud när jag vill se någon i ögonen och verkligen prata med personen.

Det är nästan lite upphetsande att inte gå omkring och tänka på vad som skulle ske om jag såg några medlemmar i sekten – jag inser plötsligt att jag inte kan se dem, det var aldrig jag som var där egentligen.

Det är oerhört befriande att älska sig själv igen, för första gången på jag vet inte hur många år (förmodligen fler än de nio, mörkret fanns där och lurpassade redan innan tiden i sekten).

Det är fantastiskt att efter alla dessa år som en god lyssnare även kunna höra och acceptera vad som sägs när någon ger mig komplimanger. Förr ville jag prompt skämta bort dem som påhitt.

Ärligt talat, våren har dränerat mig. Jag har jobbat hårt, kanske för hårt, och slitit ut mig där – och det samtidigt som hjärnan, själen och hjärtat har legat i förhandlingar om hur fan de ska agera nu när alla tre äntligen får ta sin rättmätiga plats. Dessa möten har skett i god ordning och i total samstämmighet, men det har varit ett ansträngande toppmöte.

Nu väntar en månad utan tankar på jobbet. Från och med igår är jag inte copywritern Andreas. Jag är bara Anjo och jag ska skörda allt det jag förtjänat. Det blir vänner, vin, sång, musik, dans (nåja), skrivande, ritande, målande, skratt, promenader, träning, god mat, resor, hemkomster (hela tiden på något sätt), gräsandsbeundran och total nyfikenhet.

Det blir mindre av det som försenar mig på alla sätt och vis. Senaste veckorna har jag fastnat i debatter på twitter om huruvida IFKs fans har rätt att hoppa eller ej och även tjatat om huruvida vi är medgångare eller ej. Jag kände igår, nästan samtidigt som fabriksvisslan ljöd: det där är så passé. Jag erkände till och med att jag inte vill delta i diskussioner om fotboll. Det är och förblir en stor del av mitt liv, men jag vill nöja mig med att skrika kom igen gubba’ från läktarna och sparka snett i korpen ibland. Jag har för mycket att göra som jag älskar för att grotta ned mig i debattlabyrinter om ett ämne där jag var en brinnande agitator, men nu är blott en lätt blasé lobbyist. Jag vill vara social i verkligheten istället för vid tangentbordet, dessutom.

Jag vill gå till Saluhallen och sen laga god mat. Jag vill måla den där helsjuka tavlan jag skissat på. Jag kan inte låta bli att skriva nu när jag bestämmer över mig själv äntligen. Musiken vinner mer mark också. Det lockar att åka kors och tvärs i världen för två timmars konsert snarare än att lägga allt krut på fotboll. Jag tror det är naturligt. Jag älskar fotbollen, men samtidigt är den delvis knuten till mina mörkaste år, så en viss distans är nödvändig för att kärleken ska bestå.

Och, jag känner att jag glider bort från mer av saker och personer som jag på något sätt blåst liv i som en slags placebo. Jag väljer, allt mer tydligt, en annan väg och upptäcker att världen är så mycket mer än en återvändsgränd.

Bara den senaste veckan har jag mött ett halvdussin fantastiska själar som får mig att titta ut över husen i min stad och inse att istället för en massa frågetecken bor det utropstecken i så många fönster.

Det är dessa möten som lockar så. Jag träffar mer och mer av mig själv varje dag och upplever gång på gång fantastiska skratt och gester hos andra. I tisdags satt jag med M som kan få gråstenar att skratta och tycker att jag är genuint härlig. Idag väntar den ständigt lika trevlige D på att skåla in semestern.

Sen blir det en massa mer och det känns fantastiskt. Jag har tid för mig själv 24 timmar om dygnet nu och dessutom utrymme för alla möjliga och omöjliga vänner, gamla som nya. Och det kliar i fingrarna för att skriva som en galning mellan varven – både här och i boken.

Det är en hoppfull tid. Det är min första riktiga semesterdag – och jag har redan varit och handlat med tröjan vänd ut-och-in.

Skål!

Stillheten

Vad har hänt sedan jag var här sist? Jo, träden som var helt omgivna av larver och fått sina löv uppätna i en slags silverfärgad död är gröna igen. Små, spruckna nätrester, en skrafferad effekt på stammarna, är allt som minner om det.

Mannen som var gammal redan när hans fru dog för över 20 år sedan är fortfarande vital och plockar röda vinbär. Jag plockar med mig tidningen och går längs grusvägen mot mina föräldrars hus.

Ängarna är fyllda av rundbalar. Det är som om någon hällt ut gigantiska sockerbitar (är det du, Gud?), eller kanske ofärdiga yatzy-tärningar. Undrar vad den semesterflyktade bonden gör om jag i natt målar prickar på hans balar?

Tittut, mellan syrener och små träd. En röd tillflyktsort med vita fönster (målning påbjuden i sommar).

Några knastrande steg till och jag är framme. Snart är det rabarberpaj med glass, samtidigt som ett rådjur vandrar omkring och äter det den gillar bäst i skogsbrynet.

Tre katter. En drar direkt. En ligger och sover på verandan och Sanna är precis som vanligt.

Jag är så långt man kan komma från en stressig karriär och jakten på allt. Det är stillhet. Det är fantastiskt.

Skrivarmiljö …

Hållplats 26

Jag hoppas att serveringen är bättre än skyltarna:

C ffe Latte
hoklad
Färsk ressad juice

Lite längre bort säljer de kebab, falafel och pommes.

Jag sitter vid hållplats 26 i en stendöd bussterminal, precis på andra sidan gränsen. Utanför dörrarna härskar göteborgskan, här är det trollhättemål och boråsiska som gäller.

När bussen åker är jag den ende passageraren. Jag hoppas att chauffören inte är en f.d. långradarkille som bytte jobb för att träffa folk. Vi åker runt Nordstan på den fulaste sidan och skär igenom ett Göteborg som inte är vaket, inte ens Gothia Cup har sparkat igång. Två till hoppar på vid Korsvägen. Hurra. Det här började att kännas som Twilight Zone.

Längs motorvägen tävlar billboards om att ha den mest innehållslösa texten med ordet läget som viktigast ingrediens. Det blir oavgjort – 0-0.

Jag går av och förbi affären där jag blev kär när jag var 14 år. Vi gick i samma gymnasium ett tag, jag och hon. Som bortkommen parvel berättade jag aldrig, men jag hade hennes skåpsnummer – 907 – som kod på min portfölj. Både väskan och folks utseende var rätt anskrämliga idéer med 20 år på nacken, så jag tittar aldrig tillbaka. Nu var hon inte en av dem med typiskt 80-talsutseende, men ändå. Det där är en historia som hör lupindalensomrarna till.

Vägen till päronen. Sneda och vinda hus i rött, till vänster rostiga plåttak, till höger ett gult hus där inget händer, nedanför en damm där jag ser hägrar ibland och om jag vänder blicken uppåt en ås som jag trodde var ett berg .

Slit, slipning, skrapning. Vänta nu, brukar det inte vara andra ord på s som dominerar semestern – typ sol, sprit och sex? Nåväl, hallonen är mogna, ormvråken hälsar mig välkommen och det enda som stör stillheten är svalors luftkonster.

Det är rätt harmoniskt här.