Sagan om den pilska mördarsnigeln

En dag var lyckan gjord för den kärlekskranka mördarsnigeln Boris. Han fann sin drömkvinna; en frodig och pulserande dam.

Äntligen skulle han få sprida sitt vildslem så att hans familj, även långt efter att hans spår ej var mer, kunde fortsätta att länsa svenska trädgårdar.

Tyvärr var Boris otroligt närsynt och insåg inte att han han var på väg att befrukta en påse ketchup från McDonald’s. Det innebar att avkommorna var ödesbestämda att bli kannibalistiska ketchupsniglar som bara ville mumsa på soltorkade tomater.

Då dylika tomater är ytterst ovanliga på Olskrokens gator innebar det att Boris drömmar om en ärorik familjeslemlinje inom kort skulle sluta med några förtvinade rester av sniglar.

Hans vibrerande lust var en nitlott i fortplantningens lotteri och skulle snart reduceras till uttorkade streck som inte ens allätande, bakfulla och betongmagade duvor tittade åt ens vid perioder av långvarig svält.

Men, om detta var Boris lyckligt ovetande när han sjöng en serenad för sin flicka och lägrade henne tidigt en solig torsdag i augusti.

Erotik med avbrott

Jag somnade tidigt igår och snart förlorade jag mig i en vacker, vacker dröm.

Det var sommarnatt och vi gick längs en grusväg. Våra nakna fötter balanserade på den lilla grässträngen i mitten. Hon log, förde mig in på en äng där vi smög fram för att inte väcka timotejen som sov sött. Filten breddes ut, hon tog min hand och vi lade oss ned. Hennes korta klänning gled upp och berättade …

Den här drömmen sponsras av din mage – den sorgligt outnyttjade fibersäcken strax under bröstkorgen – samt de slarvigt vaxade hårstråna i ditt ännu inte gråsprängda hår.

Det väl SVT-inspirerade och torra sponsoravbrottet fick mig att rycka till, men jag stannade ändå kvar i sömnens värld. Drömmen fortsatte.

… en saga samtidigt som hennes ögon förtrollade mig. Det var nästan mörkt, men vi såg allt vi ville se. En första kyss, sen ytterligare en och sen hade bara en nördig matematiker brytt sig om att hålla räkningen. Tystnaden bröts bara av en flämtande iver när världens enklaste sak som att knäppa upp knappar i en skjorta och att dra ned dragkedjan i en klänning blir ett kåtfnissigt äventyr. Och så fanns bara tunna trosor, en behå och boxershorts i vägen. Hennes hand sökte sig mot …

Du vet väl att 30 minuters pulshöjande aktivitet om dagen håller dig i form. En promenad eller styrketräning går lika bra. En hälsning från ditt bättre jag.

Har du också svårt att få tiden att räcka till? Slappnar du av för sällan? Låt oss lösa dina problem. Knäpp bara ihop oss och lägg oss på din mage och lägg dig på soffan. Du kan inte kolla klockan, messen, mejlen och tweeten i din telefon. Du kan inte slå på teven och döda tid. Du kan bara njuta av nuet. Vi är dina händer – perfekta för stunder när du inte vill att något händer.

Du ser bra ut. Även utan glasögon. Men, kolla gärna upp din syn med jämna mellanrum. Dina ögon – vi är själens spegel.

Än en gång fick det, den här gången TV4-jobbiga reklamavbrottet mig nästan att vakna, men lusten att fortsätta drömmen förde mig tillbaka till den.

… mitt skrev, samtidigt som min träning i att lossa en behå med en hand lönade sig. Hon gled ur den, jag kysste hennes bröst och hon slet av mig boxershortsen. Hon kastade dem en bra bit bort – vilket kanske skulle leda till en pinsam jakt i gryningen, men vi brydde oss inte just nu – och jag fattade tag om hennes trosor och gemensamt krånglade vi henne ur dem. Inget stod emellan oss och det finaste. Mina läppar och tunga sökte sig längre ned och det blev allt varmare när jag varsamt lät dem följa den fina linjen mot en varm och fu …

RIIIIIIIIIIIIING-RIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING

Jag vaknade med ett ryck. Tittade på telefonen som surrade och betedde sig riktigt illa. Jag slog av väckarklockan och förbannade att jag av någon diffus anledning hade bett den att jobba även idag.

Fylld av längtan på fortsättningen tryckte jag ner huvudet i kudden och somnade.

Hon och jag tittade ut genom fönstret. Det ösregnade, ett förvisso vackert sommarregn, men ändå ösregn. Sommarängen slokade på andra sidan av den regndimmiga rutan. ”Jag måste åka nu”, sa hon för snabbt. ”Vi ses när vi ses.”

Med ett ryck vaknade jag. Väldigt otillfredsställd. Jag måste verkligen börja byta upp mig från reklamfinansierade drömmar till betalversionen. Hur ska jag annars komma igenom natten?

Åh, dessa pilska papperskorgar

Av någon anledning köpte jag en chokladkaka på väg till jobbet och mumsade glatt i mig den. När jag ätit färdigt skulle jag slänga pappret i en papperskorg och plötsligt började papperskorgen sjunga.

Give it to me, baby, aha-aha …

Jag såg mig omkring, men morgontrötta pendlare noterade inget, utan fortsatte läsa sina Metro eller bara titta tomt framför sig.

Papperskorgen slängde upp sitt lock på vid gavel. Lukten av bedagade rester från donken slog emot mig. ”Vill ha dig i mörkret hos mig”, ylade papperskorgen.

Trots att jag kände mig illa till mods, slängde jag ned pappret i det mörka gapet. Papperskorgen slängde igen locket och sa aaaah med en stämma som påminde om Al Green (fast i papperskorgstappning). När den började sjunga Let’s stay together blev jag riktigt rädd.

Samtidigt började resten av innerstadens papperskorgar att närma sig. Jag backade och fann mig snart stående pressad mot det gamla Posthuset. I en halvcirkel runt mig frustade och flåsade papperskorgar av alla möjliga slag.

En av dem, nedsprayad med anarkistsymboler, väste fram Iggys Gimme some skin, men överröstades av en duo från Kungshöjd som vrålade Samantha Fox-dängan Touch Me (I Want Your Body).

Av rädsla för att förlora mitt liv slängde jag in jackan i en korg. Det gick för den. Skjortan, byxorna, skorna och strumporna tillfredsställde halvdussinet andra sexgalningar. Fortfarande var jag dock föremålet för ett allt annat än kyskt intresse från alltför många papperskorgar.

Let me see you stripped down to the bone”, vrålade en särdeles burdus korg och skräckslagen fick han mina boxershorts.

En papperskorg lösgjorde sig och tog tydligt sikte på mina genitalier. ”Vi känner ju knappt varandra”, sa jag. ”Kan vi inte börja med en fika?”

Den började sjunga Eat it med Weird Al Yankovic och precis innan locket slog igen på ett för mig ytterligt smärtsamt sätt hann jag tänka: ”Gud vilket pinsamt sätt att dö på.”

Det är jag som är Anna

Jag erkände på Facebook tidigare idag, nu vill jag berätta här också. Det är alltså jag som är ”Anna” i Aftonbladets artikel om Sven-Otto Littorin. Däremot har han aldrig köpt sex av mig – han köpte kex. Men, vi tar det från början.

Jag träffade Sven-Otto 2006 när jag var kexsäljare. Vi träffades via en kexchatt. Han var väldigt mycket för Singoalla, jag förvisso expert och aficinado när det gäller Ballerinafamiljen, men både jordgubb och choklad är ju mysiga attribut, så …

Vi sågs den hösten. Han betalade 2000 spänn kontant och fick en jättelåda Singoalla och en bärkasse Ballerina. Sen satt vi i min säng och käkade kakor och åt mjölk. Vi rapade lite okynnigt och sen tjuvringde vi till Reinfeldt. Sven-Otto hade munnen full av kakor och sa, med verkligt lustig röst: ”Hej Reinfeldt, det är Carl Bildt. Fan, vad Sudan rockar.”

När vi lagt på skrattade vi så att kaksmulorna yrde över hela rummet.

Jag slutade sälja kex strax efter, men sparade såväl mejl, telefonnummer och förpackningar utifall jag fyra år senare skulle behöva dem.

Så hände något 2010. Än en gång fläktes Kikki Danielsson ut i media. En rultig kändis gjordes till åtlöje och samtidigt översvämmades landet av tränings- och hälsoböcker skrivna av mer eller mindre obskyra kändisar. Jag bestämde mig för att göra slag i saken och ringde Aftonbladet. Alla vet ju att boulevardpressen ej drivs av sensationslystnad och lust att sälja lösnummer, utan att där enkom jobbar journalister med den högsta moral i sinnet och med oskuldsfull etik i ådrorna.

Jag förklarade att jag ville berätta om att Kikki inte är den enda kändisen som frossar och så berättade jag. Journalisten kom hem och frågade om bevisen. Jag visade upp kaksmulorna som Littorin lämnat efter sig och som nu låg i en burk med hans namn.

”Graverande”, sa journalisten.

Sen visade jag ett mejl från en Peter och sa att det var en pseudonym för Sven-Otto.

”Vattentätt”, sa journalisten.

Till sist berättade jag att första meddelandet från Peter/Sven-Otto löd: Ligger i tvist om vem som ska ha störst del av kakan, så jag behöver lite kex vid sidan om.

”Vårdnadstvisten, fan, det här är helgjutet. Det är så solitt det kan bli”, sa journalisten.

Sen ville jag berätta att Mark Levengood brukade köpa finska pinnar, att Carl-Henric Svanberg alltid spillde ut mjölken när vi träffades, att Persbrandt brukade skalla sina Maryland Cookies och att Uffe Lundell ibland kräktes upp sitt frossande med orden: Ett uppspytt kex är också ett kex. Jag märkte dock att murveln tappat intresset. Det var Littorin som var målet.

I veckan exploderade allt – men Aftonbladet fick till det helt fel. Man hänvisade till sexköp och istället för det överenskomna smeknamnet ”Adonis” kallades jag ”Anna”. Det gjorde mig arg, jag trodde att kvällspressen var god och aldrig bredde på.

Givetvis ringde jag och skällde på dem. ”Ni gör något fult när ni förvanskar”. Journalisten skrattade till svar och sa syrligt: ”Crape diem, där har du vårt motto.”

Därför berättar jag den sanna historien här och nu. Vartenda ord är sant. Världsapromiss.

Till sist. Mitt vittnesmål är inte ett sätt att sänka Alliansen. Jag kan bekräfta att även Mona Sahlin ville genomföra kexköp med mig. Hon propsade dock på att byta kex mot toblerone och då sa jag nej. Lite heder har även en kexolo.

Feta slabbisar är friskare

Enligt färska rön ska tydligen sex öka cancerrisken, liksom GI, berättade min doktor. Jag var hos medicinmannen på den årliga charaden och det föranledde en fråga.

– Ursäkta, doktorn. Kan man få cancer i bilringarna?

– Nej, men för säkerhets skull kan du väl ta två såna här och ringa mig i morgon?

Sen sträckte han fram två påsar vickningschips.

Plötsligt föll allt på plats. Kvällen innan hade jag stått på Medborgarplatsen (life sucks) och funderat över varför RFSU istället för kondomer hade delat ut presentkort på McDonald’s-menyer. Nu förstod jag bättre texten på deras jackor: Kådisar skyddar inte mot cancer – ät mer ostbågar (och lukta gärna som en).

Allt det här var cancerbekämpning. Om män bara undviker GI minskar cancerrisken. Lysande. Kom sprit, kom snacks, kom pommes frites. Det i sin tur gör oss fetare och mindre benägna att locka kvinnor till herdestunder. Än mindre cancerrisk. Herregud, vilken ögonöppnare.

– Du, doktorn. Det här är Estrella. Går det lika bra med Olw?

Han skakade på huvudet.

– Placebo…