Etikett: shopping

Min sorgsna plånbok

Det hördes tårar från min jackficka när jag gick igenom Nordstan i morse. Jag tog fram en nött, välanvänd plånbok. Dess läder alldeles plaskvått.

”Vad är det?”

”Jag missade Fars dags-rean”, kved den lilla svarta.

”Du missade inget egentligen.”

”Och Singles Day. Var den bra?”

”Jag vet inte. Jag är gift numera. Och har barn.”

”Det var länge sedan vi var på puben tillsammans. Jag saknar den tiden.”

Jag log snett och viskade ömt. ”Du räckte alltid precis på den tiden. Du gav allt och vaknade lika tom som jag gjorde i min tvåa med auberginefärgat kök.”

Plånboken torkade tårarna. ”Jag har väl inte missat Black Friday?”

”Det är en hel vecka numera, men nej. Fast, varför ska jag egentligen shoppa något jag inte behöver till en så hög rabattsats att jag på riktigt ifrågasätter om deras ordinarie priser borde anmälas för ocker?”

”För min skull. Jag känner mig otränad”, sa plånboken.

Jag ville inte svara. Ville inte slå undan dess hopp.

”Cyber Monday, då?”

”Räcker det inte med julhandeln? Eller mellandagsrean som börjar runt lucia?”

”Det är som konstgjord andning, placebo. Jag vill vara fri och vild som förr.”

”Jag slängde bort tusenlapparna då. Till vilken nytta? Minnesluckor vi minns från krogar som inte längre finns? Hemfärder i taxibilar som borde veta bättre än att vara ute så dags.”

”Får jag drömma då?” Plånboken vädjade verkligen.

Jag satte mig på huk och lade plånboken på ena låret. Sedan öppnade jag Wish-appen och lät plånboken storögt titta på några tusen onödigheter med mängder av splashar och fyndsymboler. Plötsligt glittrade dess ögon ikapp med julskyltningen i Nordstan.

Jag såg knappt den hemlöse som rotade i soptunnan eller tiggarna som gjorde sig redo för morgonskiftet. För en stund var jag en falsk bokstavstroende i mammons tempel.

Akademiker ska vara kopplade

Jag brukar binda mina husdjur, två tama akademiker, utanför ICA för shoppingfridens skull. I dag beslöt jag dock för att ta med dem in, givet väderleken.

”Vad är det för ras”, frågade en äldre dam.

”Rufus, det är han till vänster, är en sträv besserwisser. Lydia är en språklig rottweiler.”

Lyckligtvis kom jag ihåg att ha dem i korta koppel, men det blev ändå rätt snabbt ohållbart.

”Den här skinkan har aldrig varit i närheten av enris. Köper man den där kycklingen är man idiot, det är bara vatten. Färskpressad juice? Jo, för ett år sen”, gläfste Rufus och skrämde slag på slentrianshoppare.

Lydia kröp omkring och bet en anställd i vaden. Jag drog i kopplet, bad om ursäkt och sa att hon blev aggressiv när någon särskrev fläskkotlett.

”Man måste vara pantad arbetarklass för att köpa chips. Hej, Reine, har du koll på kilopriset? Det är i paritet med din vikt”, hetsade Rufus. På med munkorgen, kände jag.

Samtidigt hade Lydia tryckt upp en praktikant mot frysdidsken och tuggade fradga. Jag ryckte i kopplet och log.

”Hon menar väl, men hon flippar ut när ni säljer ört kryddad lax filé för 39 kr/frp och har jämförelsepriset i kilo.”

Ett ilsket morrande från kryddhyllan fick mig att vända mig. Där stod en man och höll en kopplad, korpulent man kort. Den lille tjocke hade nosen i höjd med hyllkanten och läste högt: 12,90, 12,90, 15,60.

Ägaren log förläget mot mig och nickade mot sin akademiker:

”Matematisk schnauzer, han vägrar att gå hem innan han kollat alla jämförelsepriser och gjort en överslagsräkning av butikens totala varuvärde.”

Vi stod tysta, så tysta som bara trötta akademikerägare kan vara.

”Jag har hört att den där rasen bibliotekariepudel är rätt timid och lugn”, sa han till sist.

”Har du sett hur de beter sig i en bokhandel”, sa jag.

Jag avbröts av att Lydia slet sig och rusade bort mot praktikanten igen. Jag såg bara skylten i dennes hand: 4-verkeri. Nu har vi fått in 3-pack. Köp 2 betala för 1.

Katastrofen var oundviklig.

Voff betyder sluta

Den lilla hunden utanför butiken i Olskroken är mån om hushållskassan. Den skäller, uppmanar och gormar allt den kan för att stoppa vansinnet som pågår.

Jag hör, bortom det uppenbara voffandet, en artikulerad och balanserad oro för att någon just förköper sig.

Sluta. Du har redan 40 par trosor. Behöver du verkligen tre par strumpbyxor till? Den där behån – är det ett bra val? Jag kommer att tugga sönder allt tills du fattar att du är snett ute.

Tyvärr hör bara tanten voffandet och försöker hyscha sin fyrbenta konsumtionsrådgivare. Döv för det hon borde höra fyller hon sin korg. Utanför ylar en liten olycklig terrier som insett att tre för två bara är ett bländverk.

Vi borde lyssna mer på hundar. De är inte obscena shoppare.

Elefanter ska inte packa ägg

ICA vid Munkebäck har allt som oftast inhyrda ungar som hjälper till att packa maten. Det är lirare från min gamla klubb Qviding. Nu har de dock sommarlov och deras jobb har tagits över av en hjord elefanter.

Låt mig direkt säga att det här inte gick bra. Först stoppade elefanterna in purjolöken och äpplena i munnen, sen packade den min påse med äggen underst. Dessutom blev påsen väl full och istället för att ta ytterligare en påse, tryckte elefanten helt sonika till och – kras.

”Äggen”, sa jag när jag fick en kletigt droppande påse levererad via snabel. Men, eftersom elefanter väger rätt mycket och har ett visst rykte betalade jag gladeligen 20 spänn för hjälpen.

Samtidigt hade ungelefanterna fått syn på en man som köpte en bricka folköl. De kastade i sig ölen, som tydligen tog rätt bra, och sen blev det vilda trumpetstötar och en rusning som förvandlade butiken till kaffeved rätt omgående.

Butikschefen såg bedrövat på. ”Jag visste att vi skulle tagit schimpanserna istället. Vem fan rekommenderade elefanterna?”

I samma ögonblick började en av kassörskorna att vissla och försökte obemärkt att smita.

Jag klappade butiksägaren på axeln, sa ”Heja Qviding”, och gick hemåt.

Från man till karl

Det har hänt, det sorgliga. Jag är ingen man längre, jag är en karl.

Jag skulle shoppa med miss T. Klart jag hänger med, jag är en annorlunda man, jag gillar shopping. Hon verkade skeptisk, men gick med på att försöka, trots allt.

Vad jag inte förstod var att provhytter och butiker dubblade hennes energi, medan mina depåer tog slut efter fyra timmars springande på Sisters, Lindex, MQ, Åhléns, Clas Ohlson (?), Hemtex och Duka.

När hon bara skulle prova en sak på Boomerang satte jag mig på en bänk och började förstrött bläddra i en katalog med dyra friluftskläder. Irriterad över mängden korrekturfel bytte jag till Teknikmagasinet. Då kom en skamsen expedit fram och sa: Hon behöver dig.

Jag tittade upp. Tittade på damen. Tittade mot provhytten. Såg en väldigt förmanande blick. Tittade på expediten. Tittade på Teknikmagasinetbroschyren. Expediten tittade på den. Jag tittade på henne. Ridå. Jag var reducerad till karlen som följer med. Jäpp, jag var ännu ett av de bihang som kvinnor släpar på när de handlar.

Från metrosexuell till killen som skamset köper underkläder innan jul och tror att frugan har B-kupa, för den är mest tuttformad – förvandlingen tog en nanosekund.

Tur att jag ska åka på shoppingretreat till London snart. Det är ohyggligt välbehövligt efter det här. Hur ska jag kunna hitta lycka och harmoni med en dam om jag så här lätt förvandlas till …en karl?

Jag och rapparna shoppar

Jag var ute och shoppade på lunchen idag, skulle betala och sträckte fram kortet.

– Vi tar inte kort, sa kassörskan.

Jag knäppte med fingrarna och plötsligt stod Just D vid disken.

– Hur e d möjligt, man frågar sig gång på gång, sjöng de.

Jag slog ut med armarna i en kom-igen-gest. Kassörskan bara ryckte på axlarna.

– Vi tar inte kort.

Jag knäppte med fingrarna och Just D frågade samma fråga igen.

– Herregud, ta bara chipsen, sa kärringen.

Sen satt vi i Brunnsparken och delade broderligt. Fast, jag tror att Wille åt mer än oss andra. Lite sjabbigt.

Nästa gång jag ska på krogen ska jag ha annat sällskap. Så fort en rugguggla frågar om jag vill kolla på hennes etsningar ska jag knäppa med fingrarna – då kommer Orup att störta fram och sjunga: Jag blir hellre jagad av vargar.

Det här är genialiskt. Svensk popelit har förbättrat mitt liv.