Det gryr den här morgonen. Jag har medvetet struntat i att fälla ned rullgardinen. Över takåsarna ser jag en hastigt målad röd rand, blekt röd, men ändå röd. Det är soligt ute i dag.

Det är inte i går.

I går var värdelös på alla sätt och vis. Fast, egentligen började det redan i förrgår. Jag gick av vagnen när det var sent och insåg att p-automaten hade jobbat färdigt för kvällen, vinden som blåste längs min gata gjorde det för ingen publik och gatlyktorna stirrade dystert ned i marken, sorgsna över att ingen sökte deras ljus. Det var tomt på gatan. Ja, om man nu inte räknar med mig. Fast, just då var jag tom.

Ironiskt nog kom den känslan smygande bara några dagar efter att jag känt mig så klar, men jag visste så väl varför.

Efterdyningarna av att ta det där jobbiga, men nödvändiga, steget slog mig plötsligt betydligt hårdare än efterdyningar brukar göra. Och när det händer, då vill jag att allt ska hända, då är jag otåligheten själv som längtar vidare.

Jag hade suttit med varmt huvud på restaurangen, känt en annalkande feber, och flytt fältet alldeles för tidigt egentligen. När jag så gick där, på min egen lyckliga gata, var det som om saltstoder från förlorade år stod utplacerade för att få mig att vackla.

Det gjorde jag inte.

Däremot vaknade jag i min halvfulla dubbelsäng i går och behövde den närhet som inte finns, som aldrig en självsam lycka kan skapa på egen hand. Oavsett hur många leenden jag ler, hur många lyckliga sekunder det går på en minut – den närheten skapas inte av det. Den kan bara hon skapa, hon vars konturer inte smeker mina lakan och låter dem formas efter henne, hon som jag aldrig kysst eller tagit i hand vetandes att det här är och förblir.

Jag hade behövt henne för att veta att det jag lämnat, det jag klippt av och det jag försakat inte skulle kunna locka tillbaka mig i brist på annat. Jag behövde någon att fira min lycka med. Inte som ett substitut, hon skulle aldrig vara annat än allt. Men, hon skulle kunna få mig att stilla hjärtat, samtidigt som hon skulle få mig att explodera våldsamt så ofta kroppen tillät. Hon är den enda kanal min lycka inte fått rinna in i och den enda kanal jag verkligen längtar. Allt annat är fantastiskt.

Jag behövde hennes mjuka famn att viska glädjen och tron till, så att mina ord kunde drunkna och stanna där. Istället hade jag bara min lyckliga, men just bara min, ekodal där ordet lycklig ekade, ekade och ekade (avtagande). Jag kan upprepa det, och gör det, men hennes hjärta hade låtit mig viska det och sen spara rösten till andra ord, våra ord.

Gårdagen förblödde, kan man säga. Jag hade behövt berätta för henne, hon som alltid är, om det jag gjort – känt hennes sunnanvind viska bort det vemod som kommer, även när jag dödar saker som är döda sedan länge. Det var bara jag och det var en dag när min lycka blev min egen huvudvärk. Jag föll, landade i en mjuk visshet att det var ett fall uppåt, men hade så behövt röra vid henne istället.

I dag är en soligare dag. Sommaren gör sig enligt väderfolket redo för en sista suck, bokmässan var fylld av skönhet och lycka i varje monter, jag vandrade längs en av mina bästa vägar hem och otåligheten försvann.

Längtan är inte mindre, men mer balanserad igen. Det är en bättre dag och i morgon blir ännu bättre. Det ser jag till. Jag och bara jag.

Jag har dock gärna fel om den sista delen av detta inlägg om vi flyttar fram det i tiden aldrig så få dagar.