”Det här landet är på väg rätt ned i ett bottenlöst träsk”, sa jag. Vi satt och drack kaffe, svart och slätt, jag och byråkraten. ”Det är nästan som om det var en slags komplott.”

Han hostade till och spillde kaffe över hela sig. ”Hörru, Anjo. Jag glömde nästan, det är en ny influensa på gång, här får du ett piller som skyddar dig.”

Jag tackade, tog pillret och stoppade det i munnen.

”Allt okej?” Han tittade på mig.

Jag log. ”Det är så avslappnande, nästan som om jag domnade bort lite. Vad är det i pillret?”

Byråkraten tittade på mig. ”Pacificeringsvaccin. Vi kan inte ha medborgare som ser samband som du hotade att göra.”

Jag fnittrade. ”Vad menar du?”

”Nu kan jag säga det, nu är du säker. Allt ÄR en komplott, Anjo. Allt i det här landet är styrt av oss. Allt görs för att svensken bara ska fortsätta i ekorrhjulet och avundsjukt se på omvärlden. Oförändring är det enda beständiga om vi får styra.”

Jag tittade fånigt och tomt på honom.

”Tänk om folket hade tänkt och utvecklats, hade byråkratin då funnits kvar? Hade man accepterat långbänkar och statliga utredningar som utreder andra utredningar och lämnar förslag som sedan bordläggs i små lådor fastsatta på undersidan av långbänkarna?”

”Pressen är ju er i hasorna?”

”Bitch, please … Tidningarna skriver om bantning, kändisar och skit. De lägger mer tid på att sätta ihop ordpar med chockerande ingredienser än att granska oss. Det var länge sedan vi pacificerade dem.”

”Teve och radio då?”

”SVT och SR är anställda av oss, TV4 tittar sig i sin egen reklamnavel och funderar på om man kan bryta reklamen för reklam eller sälja reklamutrymme i andra reklamfilmer. Trean och femman är ambitionslösa och skulle någon där få tanken att kolla oss så skvätter vi en programidé à la dvärgar som är fångade i långa människors kroppar och bara kan få stånd om de tittar på sig själva i bakvända förstoringsglas – pang, så slipper vi dem i några år.”

”Men, kungen vet väl vad ni gör, han är ju kung?”

”Den familjen är ett hologram, trodde du att de fanns på riktigt? De är bara avledande manövrar, Anjo.”

”Är alla politiker med på det här?”

”Om du visste vad ett berikat mineralvatten i Rosenbad kan göra 349 människor lättstyrda. Politikerna är marionetter och de följer våra manus. Skulle vi ge Reinfeldt Löfvens material och vice versa hade de inte märkt något och inte gemene man heller.”

Jag skrattade och klappade händerna. ”Vad kul. Är alla i landet med i den här kuliga leken?”

Han nickade och log. ”Börjar folk sticka upp så försenar vi tågen och kollektivtrafiken. Tänk hur många miljoner timmar som folk svär över tåg. Du förstår vilken utveckling som hade kunnat ske av landet om den energin lades på något konstruktivt. Det kan vi inte tillåta. Inte nog med att folk hade kommit i tid, de hade dessutom haft kraft kvar att vilja något. Skrämmande.”

”Fast alla åker inte tåg …”

”Alla köper pizza och har du tänkt på hur de alltid tar tio minuter att baka? Då har vi låst folk i tio minuter, fast en pizza tar 1,84 minuter att dressa och 4,23 minuter i ugnen, inklusive nedpackning. Hade folk handlat pizza på korrekt tid hade enormt mycket tid frigjorts för kritiskt tänkande. Nu får vi en dubbel fullträff, folk sitter tomma och bara väntar, sen äter de pizza och blir helt kaputt efter det. Och när de vaknar till? Är det då staten de vill utveckla? Nej, då är det träning och bantning. Perfekt för vårt sätt att styra landet om du frågar mig. Subversiva meddelanden i musiken på gym och lugnande medel i alla proteindrycker, vi har koll på det här.”

”Är inte utveckling bra?”

Han log. ”Anjo, vill vi förändras? Vad skulle hända om det lades full kraft på att jobba optimalt i stat och kommun? Tänk om man koordinerade resurserna så att de kunde fördelas på rätt sätt? Vad skulle hände om tjänstemän konkretiserade istället för att komplicera? Hur tror du att samhället skulle se ut om alla tog den raka vägen istället för att försena bygget så länge som möjligt?”

”Hade det inte blivit bättre?”

”Kanske i en naiv pastellkritevärld, Anjo. Men, inte i verkligheten. Hur skulle det se ut om folk plötsligt förstod hur vansinnigt bakvänt samhället är på många ställen och förändrade det till vad det kunde vara givet förutsättningarna?”

Jag ryckte på axlarna. ”Det låter fortfarande som bra, men vad vet jag?”

”Folk vet inget annat, Anjo. Hur kan vi, vi som förstått konsekvenserna av ett fungerande samhälle, tillåta alla att leva i en tillvaro där eftertanke råder? Där det viktiga är det stora, inte ens egen lilla position. Det hade kullkastat den svenska folksjälen. Svenskarna är ett köande, gnällande och suckande folk. Vad hade hänt om folk plötsligt uppskattade februari för att vägarna var sandade? Att de visste att samhället tog hand om de utslagna på bästa sätt istället för att spela det-är-inte-vårt-ansvar-pingis mellan olika instanser? Tänk om det fanns färre utredningar och fler resultat? Svensken hade inte klarat det. Allt hade förstörts, folk hade blivit … det här är skitjobbigt att erkänna, men alla hade blivit lyckliga, mer öppna och tillfreds med livet. Vi hade fått tid att leva och du vet hur ansatt pensionssystemet är. Folk hade levt längre, varit piggare och det hade blivit dyrt. Visserligen hade vi haft en bra resursfördelning och folk hade mått bättre, men det är oväsentligt. Allt hade ruckats på, hundratals år av byråkrati och bromsklossar hade förintats i ett nafs. Den risken kan vi inte ta.”

”Fruktansvärt scenario”, sa jag.

”Eller hur”, sa han och drack upp kaffet. ”Jag är glad att jag hann stoppa dig innan du hann förstå det här. Nu kan du fortsätta gnälla på priset på smör, sucka över SJ, snubbla i potthål på gator och leva som svenskar i alla tider har gjort. Istället för att fokusera på hur grymt allt kunde bli om alla drog åt samma håll kan du twittra om petitesser och gå med i facebookgrupper som vi styr. Det är vår kontroll som gjort det här landet till det strömlinjeformade Svenssonsamhälle det är och det tänker vi bevara. Och om fem minuter har du glömt vårt samtal och kan leva lyckligt ovetande i 79,8 år i snitt. Vi har blivit rätt bra på det vi gör, numera räcker det att visa en kvinna med hår under armarna, så glömmer folket allt i en vecka och hänger sig åt henne. Sånt gör vårt jobb lättare. Vi älskar när folket är fogligt. Alla passar in, ingen får sticka ut. Det är perfekt. Vi gillar det.”

”Vilka är vi?”

”Vi är de”, sa han. ”Mer behöver du inte veta. Vi är Sveriges beskyddare. Vi har stoppat landet från att falla sönder i en slags utvecklande anarki och optimering sedan 1880-talet.”

Jag spottade ut pillret som jag hade haft i kindpåsen och log. Han bleknade betänkligt.

”Fan också.”

”Då ska vi se”, sa jag. ”Om vi skulle ta och snacka lite om hur ni förstoppar sjuk-, psyk- och äldrevård, barnomsorg, skolan och …”