”Smakade jag gott?”
Frågan fick mig att rycka till. Jag trodde nämligen att jag var den ende gästen på den ganska sorgsna restaurang i Lund där jag just hade sagt ”väldigt gott” till ägaren av rent medlidande. I ärlighetens namn hade souvlakin och tillbehören varit lika trista som inredningen, men han såg så snäll ut att jag inte kunde med att säga som det var.
Mittemot mig satt en grisängel och tittade på mig. Julskinkan satt rejält på stolen, bakbenen hängde ut från samma stol och frambenen låg på bordet.
”Nå, hur smakade jag?”
”Eh, är det du som blev till den här souvlakin?”
Grisen nickade och tittade nyfiket på mig. Jag skakade på huvudet. ”Förlåt, men det var inget vidare, inget vidare alls.”
”Jag hade förtjänat en bättre död”, sa grisen. ”En gång var jag en lyckligt bökande gris, förstår du. En galt som fick suggorna att gå rakt på sak, om du hajar.”
Så sträckte han fram högerklöven. ”Julius”, sa han. Jag fattade den och sa att jag hette Andreas.
”Helst hade jag levt till lite närmare jul”, sa Julius. ”Det hade varit fint att få se glada barn tindra när de ätit upp mig, nu blev det en sylta av fel sort för mig. Grisarnas motsvarighet till att vara firad stjärna som slutar sina dagar på en Finlandsfärja och kör företagsgig i avfolkningsbygder, så kan man sammanfatta det. Kanske fick jag mot straff för mitt obekymrade leverne.”
”Just nu önskar jag att var vegetarian”, sa jag. ”Du förtjänade inte det här, inte att reduceras till ett smaklöst huvudnummer i en 77-kronorsrevy.”
”Äh”, sa grisen. ”Hade situationen varit den omvända hade jag smaskat i mig dig utan pardon. Dessutom är inte grönsakerna själlösa, de bor också i mathimlen. Gurkan du åt hette Bengt, tomaterna känner jag som tvillingarna Sten och Sture, fefferonin hette Claire, oliverna var syskonen Kallberg och pommes fritesen en frireligiös familj från Skåne, Jönssons, tror jag bestämt. Sedan var det lite vitlök i tzatzikin, tror det var en deprimerad klyfta, Charles någonting, som skar sig själv i bitar och dränkte sig i yoghurt. Claire, vilken diva hon var, hon ville bli pricken över i:et på en fransk restaurang, om hon bara visste.”
”Du tar det bra”, sa jag. ”Och, verkar inte hata mig.”
”Jag fick ett gott liv, jag slapp att misskötas och misshandlas. Slakten gick också fint. Jag är nöjd och i himlen får man böka hur mycket vill.”
”Jag ska på konsert nu”, sa jag och tog på mig jackan.
”Ah, du ska träffa Rolf och Konrad”, sa grisen.
Jag såg förbryllat på honom. ”Malten och humlen i den där billiga, fast dyra ölen i plastmugg du köper sen.”
… och så var han borta. Kocken tittade på mig och önskade en beställning till.
”Det går inte”, sa jag. ”Jag kan inte äta flera namn i kväll.”
Långt efter att jag gått tittade han på mig med bekymrad min och skakade på huvudet.
Word up, Anjo 