Etikett: självironi

På frågan om jag tror freden kommer …

Den lille pojken, ännu fylld av hopp och nyfikenhet, frågade mig:

”Tror du att det blir fred någon gång?”

Jag funderade på vansinnet i Irak, Syrien, Afghanistan, Nigeria, Ukraina, Egypten, Libyen, Mali, Somalia, Kenya, Kongo, Jemen, Pakistan, Nordkorea, knarkkrigens Mexiko, det polisbrutala USA, massmördandet i Mellanamerika, flyktingkatastroferna i Medelhavet och i Sydostasien och så (inget) vidare ända ned till gatugängens krig i Göteborg. Jag öppnade munnen för att säga något, men så tänkte jag till. Det måste gå. Kan människan bli så vansinnig, då måste den också kunna gå åt andra hållet. Krig tar slut. Folk inser till slut. Väl?

Sen tänkte jag på hur jag själv retar upp mig över de som slänger plåtbord i förpackningsinsamlingen och ställer spisar utanför miljöhus.

Mitt återkommande förbannande av idioter som kastar ciggfimpar där barn leker.

Att jag konstant dömer ut folk som fullständigt värdelösa efter en tweet.

Den illvilliga önskan jag när att cyklister som kör som idioter ska plöja ned i en djup grop.

Min inställning att allt från fotbollsförbund till politiker, från ouppmärksamma expediter till folk som inte lämnar plats på spårvagnen när min dotter vill sitta bör dra dit pepparn bara växer om Satan odlar den i sin köksträdgård.

Hur jag ofta drömmer om att bli en osynlig superhjälte så att jag kan lägga fälleben för folk.

Min aversion mot bondjävlar, stockholmsjävlar, skånejönsar, lappjävlar och alla dessa satans förbannade goa gubbar som förstör den här stans rykte.

För att inte tala om gubbjävlar, kärringjävlar, kapitalistsvin, kommunistjävlar, miljötomtar, ungjävlar, pensionärsrussin, foliehattar, klapphattar och alla dessa offerkoftor.

Eller de extremt störiga kappvändare, bloggidioter, besserwissrar, messerschmittar, vegantöntar, kötthuvuden, feminister, jämställdister, vänsterdårar, högeridioter, GT-journalister, svenskar, invandrare, finnar, norrmän, jänkare, ryssar, tjockisar, hurtbullar, Facebook-aktivister, slacktivister, jag-hoppar-på-allt-reaktionärer och LCHF-jihadister som finns överallt.

Och framförallt den överskattade och oroliga svenska humoreliten.

Jag tittade på pojken och svarade:

”Möjligen om jag försvinner från Jordens yta.”

När skämskudden brann

Hur jag än vred och vände på den var inte skämskudden bekväm. Jag vet inte om jag använt den fel, för mycket eller om det bara var ett dåligt köp, men jag var tvungen att göra mig av med den.

Jag reste mig ur soffan och trampade på något, böjde mig ned och hittade en tanke som helt i onödan hade hamnat utanför boxen. Med en suck plockade jag upp den, ytterligare för många liknande grejer och en massa röda trådar som inte ledde någonstans.

Det var lika bra att städa rejält, tänkte jag och proppade ned allt i skämskuddens örngott. Där hamnade också en del idéer som inte brydde sig om de gick att utföras och plötsligt insåg jag att det var dags att kasta alla buzzwords som jag skrivit med mina kylskåpsmagneter. Klockrena koncept som var unika, benchmark och det nya svarta åkte också ned i örngottet utan snack.

Sen tittade jag på alla inbjudningar till allt mellan himmel och protest mot elpriserna, insåg att jag sagt nej tack till allihop och kastade ned dem. Samma väg gick alla statusar jag aldrig läst, oavsett om någon tyckte att mitt beslut var värt att gilla eller ej. Plötsligt stack jag mig på en av de där taggarna av mig som jag pillat bort från skitfåniga bilder. Hejdå med taggarna.

Hashtaggar utan affektionsvärde, vad ska man med sådana till? Ingen aning, örngottet nästa. Handboken i nettikett rönte samma öde. Synd att slänga en oläst bok – men för en gångs skull så var det jag som vände ryggen åt en bok och inte tvärtom och då finns det ingen vettig fortsättning på relationen.

Klådan i håret dök upp utan förvarning och jag slet fram avföljningskammen, fick bort lite irriterande löss samt några kvarglömda megafoner och lät allt hamna i örngottet som oansenliga flagor.

De där goda råden från coacher och vet-bättre-människor som jag använt som dörrmatta såg rätt anfrätta ut. Vid en närmare titt på dem insåg jag att kvaliteten var lika tveksam och dunkel, oavsett om de var inhämtade från fina gatan eller ett provisoriskt coffice. Äh, ned bland allt annat skräp med dem också.

Jag klippte av kopplingarna till kontakter jag inte använde, visste varför de fanns eller förstod mig på och slängde renset i örngottet.

Och ett gäng egensnickrade, men aldrig publicerade tweets överlevde inte heller rensningen (Varför? De hade dock-kläder, ju).

Till slut hällde jag på ett gäng rätt tradiga, introverta och enkelriktade flöden från min RSS-läsare som fyllning i örngottet. De stelnade snabbt och hindrade allt annat från att nå ut. Så knöt jag ihop paketet och drog till skogs.

Jag kopplade ned och av, dränkte skämskudden och allt runt den i tändvätska och fjuttade på brasan. En del av de som hamnat där var lite explosiva, men när jag vände ryggen till så var det som om deras veke slaknade och det blev bara några små och ilskna småpuffar som först fortplantade sig, men snart självdog.

Brasan brann kraftigt och värmen spred sig. Jag tvingades ta av mig dagens outfit och tänkte: ”vad fan det är gissningsvis vår”. Därefter hamnade outfitten i elden.

Utan skydd stod jag där, men sträckte mig ivrigt mot elden som förtärde, men på så sätt gjorde plats för nytt och egensinnigt liv.

Jag lät värmen tina mig och kände allt annat än … ja, ni vet – den känslan. Mina visslingar blandades med brasans sprakande och motverkade effektivt den där tystnaden som uppstår alldeles för ofta. Allt kändes helt normalt. Med det menar jag att jag visste att det skulle hända en massa konstigheter som aldrig på det där tröttsamma sättet skulle konstateras vara raka motsatsen.

Jag log, lämnade askan att tyna bort och gick rätt in i en ny historia fylld med exakt vad jag ville.

Jesus som sociala medier-frälsare

Han är tillbaka på vår lilla planet, Jesus himself. Men, eftersom allt vad snickare och timmermän ligger lite skrynkligt till, tack vare program som Fuskbyggarna och Byggfällan (och skjutjärnsreportrar som Martin Timell och Renée Nyberg), har Jesus skaffat sig en helt ny karriär.  ”Det är svårt att få folk att tro att ditt snack om himlen är sant om de egentligen tror att du överfakturerar och levererar ruttna 2-tum-4-reglar”, som han själv uttryckte saken.

”Först tänkte jag mig ett jobb som coach, där kan vilken typ som helst få följeslagare, men så kom jag på det”, sa Jesus strax därpå när vi drack o’boy med vispgrädde och åt mackor med prickig korv på Olskrokens bästa kafé. ”Jag är numera sociala medier-guru.”

”Briljant”, sa jag och slogs omedelbart av hur strålande bra idén var, eller så var det hans gloria som bländade mig.

”På Facebook kan man bara trycka på gilla så är man garanterad en plats i himlen och om man RT:ar något av det jag säger på twitter, då är man på god väg.”

”Har du tolv lärjungar än?”

Jesus skrattade. ”Jag har 3890 vänner på fejjan och 2198 följeslagare på twitter, även om jag tror att de som jag följer tillbaka och som skickar automatgenererade privata meddelanden kan behöva lite skärseld innan de får vingar.”

Han viftade förstrött med handen över chokladen och vips hade han lite extra vispgrädde i drycken. ”Jag måste säga att det här med twitter slår att vandra runt i Galiléen. Man fick sand i skorna, red på en åsna och i två tusen år har mina ord vantolkats, tack vare klåpare till copywriters och skriftställare plus en allt annat än helig kyrkas maktfullkomliga omskrivningar. Nu har jag kontroll över det hela och kan samtidigt sitta på ett fik med wifi hela tiden. Jag smäller till med något klokt och fint – och pang, några hundra retweetar. Job done. I am going on break. Dessutom är dödsstraffet avskaffat i Sverige. Inget kors för mig, det värsta som kan hända är Kumla.”

Precis då kom några typer som ville för mycket fram till vårt bord. ”Är det du som är @JesusKristus? Vi har följt dig sedan din tredje tweet. Säg mig, hur ska vi komma till himlen?”

Jesus log, leendet var lika milt som för 2000 år sedan, och pekade på ett annat bord. Där satt tre unga tjejer och uppdaterade sina Facebookstatusar, samtidigt som de kommenterade några väl explicita bilder från ett skumparty. ”Om ni inte omfamnar även dessa flickor kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som dessa flickor är störst i himmelriket.”

Twittrarna tittade förfärat på flickorna och sen på Jesus. ”Men, de sitter ju och kastar får och fyller nätet med en massa ❤ och kedjebrev …”

”Guds lamm är fött att lida, genom lidandet blir allt trocaderosött och inför Gud är vi alla lika, din gärning i livet bedöms inte med din egen uppfattade kvalitet och relevans som måttstock.”

Twittrarna skakade på huvudena som en person och sa med en röst: ”Men, de skriver meningslösheter om vad de åt till middag när det händer stora saker i världen, viktiga saker.”

Jesus bredde ut sina händer, ytterst bibliskt och sa med överseende röst: ”Hur kommer det sig att du ser den banala statusen på din systers Facebook, men inte den meningslösa melodifestivaltweeten i ditt flöde?”

”De särskriver och …”

Jesus hyssjade dem. ”En människa kan särskriva ord och det kan göra oss matta, men hon har, liksom du som kan uttrycka dig bättre tekniskt, två hjärthalvor – och de är lika sammansatta och vackra som dina.”

”Jag tror att jag avföljer dig och börjar retweeta någon kvasikändis”, sa den ene twittraren. Den andre pekade på den första och sa bara ”+1000 RT”. Sen gick de.

Jag tittade på Jesus. Han såg inte direkt bekymrad ut. ”Ingen är bättre än sin nästa, men om man tror det kan man gott få vandra i radioskuggans dal och känna sig lite förmer när man gnäller på SJ istället för att klicka gilla när någon visar bilder på sitt nyfödda barn.”

”Amen”, sa jag. ”Kan du förresten lära mig det där tricket med att fylla på vispgrädden utan att betala extra?”

”Visst”, sa Jesus. ”Fast, du kommer väl inte att använda det för att fylla på skålen med ostbågar när du börjar att äta dem igen?”

”Absolut inte”, ljög jag.

 

 

Twitter vs. Facebook

Krigstrummorna ljöd. Det skulle avgöras vad som var mest rätt. Twitter eller Facebook? Facebookhären var så mycket större, men odisciplinerad. Twitter Marine Corps mer som en elitstyrka, åtminstone i sina egna ögon.

De ledande i Twitterarmén blåste till strid, men sket i sina följare. Istället höll de envist andra elitister om ryggen och vice versa, vilket fick dem att trassla in sig och övergå i meningslösa och löjliga gräl om futtigheter. Flera meniga försökte ta kontakt, men bevärdigades inte några vettiga svar.

Några kända ansikten gjorde sig redo för strid, men använde kriget som en megafon och till slut följde armén dem inte längre. Några ståuppare bevisade att de inte kunde leverera någon som helst slagkraft och lämnades till sitt öde.

Ett antal wow-typer twittrade självklarheter och fick närmast Jesusstatus från grupper som följde dem i oändliga cirkelargument om hur lätt det är att förändra världen, istället för att … tja, förändra världen genom att göra något. Deras framryckning var obefintlig.

I en särskilt sumpig del av slagfältet stod en poet och några andra mobbande typer och grät floder så fort de fick igen med samma mynt. De kom ingenvart, men spred en stinkande osämja och splittring.

Andra fastnade i diskussioner om vilken hashtag som passade bäst till slaget, vilket fick kommunikationen att totalt bryta samman och omöjliggjorde en offensiv som blev något annat än en massa pilar åt olika håll.

”Vi är i alla fall viktigare än Facebookare”, raljerades en person som dagen innan skrivit 434 meddelanden om en hjärndöd konferens och nu gnällde på en kille som skickat fem tweets om fotboll.

En slug taktiker försökte få armén att sluta gowalla sina positioner, eftersom det röjde dem, men twittrade för döva smartphones.

På andra sidan avancerade en falang från FB och kastade får, men framstöten fastnade på grund av ett fruktlöst jordbrukande som övergick i zombiejakter och sjukligt mycket annat.

Grupper i Facebookarmén stirrade snett på varandra och internboxet närmade sig. Det var vänster mot höger, nationella mot antirasister, syntare mot hårdrockare. Nästan alla hörde till särskrivna stammar som körde igång och glömdes bort efter några tummar upp.

En totalt felriktad tropp med unga flickor plutade med munnarna och tryckte upp sina bröst för att synas men fick aldrig det erkännande som deras inre förtjänade. De lierade sig med brådmogna ynglingar som visade för många och dåliga tatueringar, men det utvecklade inte arméns kvaliteter ett dugg.

Generaler med tusentals vänner försökte samla sina allierade till attacker, men det visade sig att de knappt visste vilka vännerna var och lojaliteten var skrämmande låg.

Någonstans i ingenmansland sprang femtekolonnarna och krigsskadade omkring och postade samma statusar överallt, märkligt nog var de alltid helt ointressanta.

Jag stod på en höjd och tittade på. I vissa twitterpuritaners ögon var jag en sociala medier-brottsling, i en del applikationsfreaks på Facebooks ögon en jävla tråkmåns. Full av funderingar över hur socialt sociala medier egentligen är visste jag inte vilken sida jag skulle välja. Om någon? Egentligen ville jag titta in på bägge sidor när jag önskade, byta ord med folk som berikar samt följa och avfölja som jag vill utan att folk jiddrar om netikett.

Fast framförallt ville jag leva livet i en värld där folks leenden syns i deras ansikten och inte förklaras av smileys. Där jag inte behöver gnälla om varje sekundförsening på tåg som vore den tredje världskriget. Där jag kan hylla The Fair Tailor utan att behöva debattera med cyniker. Jag vill helt enkelt leva i en värld som jag ger färg i den här bloggen och som reflekteras i mina varma ögon när jag möter just dig.

Jag bestämde mig samtidigt som arméerna körde fast i gyttjan och började gräva skyttegravar. Och, jag tog fram min iPhone, tittade på twitterikonen och sen Facebooksymbolen. Jag gjorde mitt val och tryckte på … telefonluren.

”Hallå”, sa X.

”En öl”, sa jag.

”Jag är på väg”, sa X.

”Jag är”, sa jag.

… och gjorde precis som jag ville även fortsättningsvis.

Det sjätte vansinnet

”I see cred people”

Jag tittade förvånat på killen. Det var parveln från filmen Det sjätte sinnet. Han stod liten, ensam och småfrusen på Olskrokstorget.

”Jag ser alla som tror de är förmer än andra och som kräver en respekt de inte har förtjänat”, sa han och pekade på en man. ”Se där, han är en elitist som tror att han är bättre för att han ligger steget före i sociala medier och kan raljera över analoga hjon i skydd av sin datorskärm.”

Pojken pekade på en skugglik figur längre bort. ”Och där, en kille som tycker han är lite häftigare för att han inte är med på Facebook utan lever i verkligheten och hävdar att alla som kallar en digital vän för vän är korkade.”

Lillkillen pekade ut en reklamare som menade att han var något extra, fast hans mesta kreativitet ödslades på att i forum vara anonym och hugga verbala knivar i varenda rygg han såg. Vid spårvagnshållplatsen stod en journalist som satte sig själv på en piedestal men bar smutsiga byxor och solkig själ sen han krupit i buskarna utanför en stjärnas hus i jakt på snaskigheter. En skrytsam och von oben-aktig läkare som svurit att rädda liv, men vägrade att väckas under jouren om det inte var någon smaskig skottskada, pinnade förbi.

”Vad ledsamt”, sa jag. ”Jag ser hellre den vanliga människan och hur den vill det bästa.”

”Hur”, sa pojken.

Jag tog fram mina se-klart-ögondroppar och droppade i hans små ögon. Han blinkade några gånger och såg världen i ett annat ljus, det var uppenbart.

Jag pekade på en alkis som reste sig. ”Jag anar en liten glimt av lust hos honom, en vilja att lämna flera decenniers skit bakom sig och ge sina barn några fina år att minnas.”

Pojken log. ”Titta på den där ensamstående mamman. Hon använder sina sista pengar till en dag på Ikea. Det är pannkakor i kafeterian och hennes döttrar är nöjda att få leka i bollhavet. Hon är världens bästa mamma.”

Jag skrattade till. ”Och där, en flicka som just ska fika med en nyinflyttad hon mötte på twitter. Hon kommer snart att analogisera det digitala och göra det socialt på ett nytt plan.”

Pojken tittade sig storögt omkring. Han såg den trötta flickan som ändå bar sina skolböcker och maten till sin katt med övertygelse. En farmor drog en dramaten med hallonsaft, kex och kärlek. Han såg förtjust hur den nysvenske frukthandlaren handtextade en skylt och lockade med billig svenska äpple. En utarbetad lärare som just skulle jobba några extra timmar bara för att barnen behövde henne fick oss att le varmt. Klädd i röd topp eskorterade en personlig assistent en kvinna till en solig dag vid havet. Den 84-årige mannen tittade noga och höll sin käpp som skydd mot bilarna när hans fru sedan 1950 korsade vägen. En bakfull kille gav bort sin bärkasse med pantburkar till två femåringar som tyckte att de nu blev rikast i världen.

”Det är vackert”, sa pojken. ”Tack.”

Sen tystnade han och såg förvånad ut. ”Nu ser jag att den sociala medier-frälste ska hålla en gratisföreläsning i förorten. Och Facebookhataren är en nattvandrande farsa som bjuder på choklad och en klapp på axeln.  Reklamaren har handmålat inbjudningskort till sin dotters födelsedagskalas och köpt tio kilo smågodis. Journalisten är på väg till ett hem för att besöka sin döende mor och läsa ur hennes favoritbok. Lustigt, läkaren ska visst jobba som volontär på ett motionslopp för ungdomar med psykiska funktionshinder ikväll.”

”Alla är mänskliga”, sa jag.

Killen fick behålla ögondropparna. Jag kände mig jävligt bra. På ett ocreddigt sätt, förstås.