Fem sagor som inte borde tagit slut

Det var en gång en pojke som hette H. Han bodde i ett hus i utkanten av staden och var T:s bäste vän. Vi brukade spela fotboll ibland, på Östra Sjukhusets gräsplan. Det var en gammal plan, nötta mål som hade djupa gropar precis framför sig. Hade det regnat ville ingen vara målvakt givet pölarna. Jag minns hur H, snabb som vinden, brukade dribbla av hela motståndarlaget. Han kunde aldrig dribbla bort sorgen i sig. När han fördes till sista vilan spelades Tomas Andersson Wijs Oroshjärta.

Det var en gång en man som hette C. Vi träffades i Aten 1991. Han skrattade alltid mycket i bakgrunden när alla andra tokade sig. Han skrattade när Sluggo kastade ut bengaler i en grekisk jätterondell så att poliser kom körandes från alla håll. Och C skrattade  när vi lånade hans kryckor för att bygga vägspärrar en regnig kväll i Borlänge. Ingen fick passera utan att berätta en rolig historia. Han skrattade högre än alla bilarnas tutanden den kvällen. En dag slutade han skratta och bara gav sig av.

Det var en gång en glad typ som hette G. Han hade en gycklarmössa på huvudet och på en fullständigt dränkt utflykt till en cupmatch i Uddevalla, när det var mer snö i naturen än vykort kan innehålla, försvarade han julbockarnas rättigheter. Naturligtvis fanns en halmbock på resan. Naturligtvis skrattade G sig fördärvad. En mycket varmare dag, långt senare, berättade Jaren att G var borta. En dag när våren borde kyssa dig och världen grönskade, var världen svartvit och oförståelig. Kvar fanns bara sorgen i hans vänners ögon och ett fladdrande lakan på hemmamatcherna: Alla änglar kommer till himlen.

Det var en gång en klasskamrat som hette M. Han spelade mycket pingis och var en rätt rolig liten kille. Han fantiserade rätt friskt, misstänkte vi andra. Eller, så såg han faktiskt hur grannarna låg med varandra när han stod på sin balkong och tittade in i olika lägenheter med sin kikare. Han sa mycket, men var rätt tyst egentligen. Sista gången jag såg honom kom han cyklande mot mig. ”Jag är snabbare än dig”, var det enda han sa när han trampade förbi med oerhörd frenesi. Sån var han. Han åt dextrosol för att få extra energi så att han alltid vann. M ville alltid vinna, han kunde aldrig besegra sina demoner.

Det var en gång en glad jävel som kallades M, men hette C. Vi möttes när vi var taniga, han tanigare än jag. I en minibuss till Timrå och tillbaka utvecklade han fantastiska teorier, rökte mer än 15-åringar borde, och hade spontana utfall om hur kassa alla ställen vi åkte förbi var. Vi kände varandra i många år. Hans vägar var krokiga, ibland gick de helt galet, men så såg man honom komma körandes med sin väns barn i en vagn ibland. M var världens bästa barnvakt. Jag vet inte hur många påhitt och skratt han lockade till, men hans sista idé lämnade oss alla med ett hål där han borde funnits. Några dagar senare bad en av hans vänner mig att förklara varför, men det fanns inte ens därför.

Idag, 10 september, är det Suicidpreventionens världsdag. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män 15-44 år och den näst vanligaste för kvinnor i samma ålder. Fyra svenskar tar sitt liv – varje dag.

Jag upphör aldrig att sörja det faktum att så många varje år väljer att avsluta sina liv. Det är svårt att förstå när man som jag, trots att jag ibland sprungit i ett till synes ändlöst mörker, älskar livet.

Det är så lätt att bli arg, eller skuldbelägga sig själv, när någon väljer att gå. Självmord är för mig det största mysteriet, men jag förstår ändå att det inträffar för att många hjärtan inte ser någon annan utväg. Jag kan aldrig förstå det mörker de känner, ens om jag kanske vet en del av deras historia, men i och med att jag inte förstår kan jag inte heller känna ilska. Bara vanmakt och sorg över att det ska behöva bli så här.

Jag har förlorat vänner och bekanta genom självmord. Idag minns jag sagorna som var och skratten vi delade när världen fortfarande ljus var för dem.

Gör samma sak – och våga också se de som kanske inte ler som vi andra, men ännu finns kvar. Hör deras berättelser.

Kan klockan slå några slag längre innan nästa hjärta slutar slå – idag sker det var sjätte timme – så är det en välkommen försening som fler av oss får leva med.

Tystnad suddar inte bort döden

Jag läste en sorglig insändare i GP i veckan. Den var välskriven och viktig, men så otroligt sorglig.

Den handlade om en flicka som efter år av mobbning valde att ta sitt liv. Hon hängde sig på toaletten i skolan. Insändaren berättar om hur skolan lade locket på och valde att tiga om allt. När en pojke någon månad senare dog i en olycka var det plötsligt viktigt att dela sorgen och hedra med minnesstund och en dödsannons som avslutades med orden:

En bra och omtyckt skolkamrat har genom en tragisk olyckshändelse tagits ifrån oss. Vi kommer att sakna dig…

Och jag undrar igen… Var inte den ledsna lilla flickan också en kamrat? Mobbningen släckte hennes ljus, precis innan livet skulle byta spår och leda henne mot vuxenvärlden. Var hon inte värd att få en sista hälsning, eller var hon inte en omtyckt kamrat? Sa tystnaden att skolan inte gillade henne och bara ville sopa bort minnet?

Var det den gamla vanliga skammen inför ordet självmord som spökade? Jag kan förstå chocken och maktlösheten, men skolan måste agera och lära ut något viktigt här. Fula ord, blickar och våld dödar barn, de sliter sönder familjer och lämnar föräldrar, syskon, släkt och vänner med ett ok som stavas varför på axlarna. Att hålla käft legitimerar och förstärker.

Ibland kan vi inte hjälpa, ibland vill solen bara inte lysa på en del människor och de väljer att gå. Men, när det sker på grund av mobbning är det ett gigantiskt misslyckande. Kan vi sen inte ens minnas att den ledsna som inte orkade hade ett namn, ett hjärta, massor av drömmar och alla vackra kulörer som en palett kan rymma – då är vi tragiska.

Att bara hålla tyst när någon väljer att lämna oss hellre än att leva – det är den sista skymfen.

De ledsna är också värda sånger, tårar och att vi minns hur de – bortom tårar och sorg – hade världens vackraste leende. De var också amatörfilmade barn som blåste ut ljusen på sin födelsedagstårta. De var efterlängtade små knyten som en mor bar i nio månader. De var hopp, kärlek och älskade av många. Hur kan man inte se det och istället låtsas som ingenting?

När en stjärna slocknar på himlen blir inte världen ljusare, den blir kolsvart. Det kan vi inte ändra på. Tystnad suddar inte bort döden och hur hårt vi än blundar finns bilden av den som inte orkade kvar.

Det är skamligt att vi gömmer och skruvar på oss när någon väljer att göra slut på smärtan genom att ta sitt liv. Varför har vi så lätt att säga krya på dig till någon med brutet ben samtidigt som vi vägrar att krama  en stukad själ?

Jag undrar och blir lite bedrövad …