Det är jag som är Anna

Jag erkände på Facebook tidigare idag, nu vill jag berätta här också. Det är alltså jag som är ”Anna” i Aftonbladets artikel om Sven-Otto Littorin. Däremot har han aldrig köpt sex av mig – han köpte kex. Men, vi tar det från början.

Jag träffade Sven-Otto 2006 när jag var kexsäljare. Vi träffades via en kexchatt. Han var väldigt mycket för Singoalla, jag förvisso expert och aficinado när det gäller Ballerinafamiljen, men både jordgubb och choklad är ju mysiga attribut, så …

Vi sågs den hösten. Han betalade 2000 spänn kontant och fick en jättelåda Singoalla och en bärkasse Ballerina. Sen satt vi i min säng och käkade kakor och åt mjölk. Vi rapade lite okynnigt och sen tjuvringde vi till Reinfeldt. Sven-Otto hade munnen full av kakor och sa, med verkligt lustig röst: ”Hej Reinfeldt, det är Carl Bildt. Fan, vad Sudan rockar.”

När vi lagt på skrattade vi så att kaksmulorna yrde över hela rummet.

Jag slutade sälja kex strax efter, men sparade såväl mejl, telefonnummer och förpackningar utifall jag fyra år senare skulle behöva dem.

Så hände något 2010. Än en gång fläktes Kikki Danielsson ut i media. En rultig kändis gjordes till åtlöje och samtidigt översvämmades landet av tränings- och hälsoböcker skrivna av mer eller mindre obskyra kändisar. Jag bestämde mig för att göra slag i saken och ringde Aftonbladet. Alla vet ju att boulevardpressen ej drivs av sensationslystnad och lust att sälja lösnummer, utan att där enkom jobbar journalister med den högsta moral i sinnet och med oskuldsfull etik i ådrorna.

Jag förklarade att jag ville berätta om att Kikki inte är den enda kändisen som frossar och så berättade jag. Journalisten kom hem och frågade om bevisen. Jag visade upp kaksmulorna som Littorin lämnat efter sig och som nu låg i en burk med hans namn.

”Graverande”, sa journalisten.

Sen visade jag ett mejl från en Peter och sa att det var en pseudonym för Sven-Otto.

”Vattentätt”, sa journalisten.

Till sist berättade jag att första meddelandet från Peter/Sven-Otto löd: Ligger i tvist om vem som ska ha störst del av kakan, så jag behöver lite kex vid sidan om.

”Vårdnadstvisten, fan, det här är helgjutet. Det är så solitt det kan bli”, sa journalisten.

Sen ville jag berätta att Mark Levengood brukade köpa finska pinnar, att Carl-Henric Svanberg alltid spillde ut mjölken när vi träffades, att Persbrandt brukade skalla sina Maryland Cookies och att Uffe Lundell ibland kräktes upp sitt frossande med orden: Ett uppspytt kex är också ett kex. Jag märkte dock att murveln tappat intresset. Det var Littorin som var målet.

I veckan exploderade allt – men Aftonbladet fick till det helt fel. Man hänvisade till sexköp och istället för det överenskomna smeknamnet ”Adonis” kallades jag ”Anna”. Det gjorde mig arg, jag trodde att kvällspressen var god och aldrig bredde på.

Givetvis ringde jag och skällde på dem. ”Ni gör något fult när ni förvanskar”. Journalisten skrattade till svar och sa syrligt: ”Crape diem, där har du vårt motto.”

Därför berättar jag den sanna historien här och nu. Vartenda ord är sant. Världsapromiss.

Till sist. Mitt vittnesmål är inte ett sätt att sänka Alliansen. Jag kan bekräfta att även Mona Sahlin ville genomföra kexköp med mig. Hon propsade dock på att byta kex mot toblerone och då sa jag nej. Lite heder har även en kexolo.

Vitsgruvan

Om ni trodde att veckans skandal i Göteborg var chockerande, vänta bara till nästa bomb briserar. Den får Uppdrag Gransknings genomlysning av en kille som spelat fotboll i öis och hockey i gais att likna ett mjukt kärleksnyp.

Jag snackar om vitsgruvan och dess slavar under den yttersta kommunledningens högkvarter.

Allt började när jag besökte kommunfullmäktiges möte för att måla kroki i en sövande miljö. Efter 94 bordläggningar var det över och vakterna började fösa ut oss, då hör jag någon säga: ”Dags för punkt 95.”

Jag försökte stanna, men vakterna körde ut mig. Jag hann dock se hur två politiker lekte sten, sax och påse. Vinnaren vred på en tavla och där fanns en dold dörr. Jag såg hur personen knappade in 666 på kodlåset. Dörren öppnade sig och personen försvann.

I natt bröt jag mig in i stadshuset och tog mig in i stora salen. Det var lätt – förstärkningsarbetena var utförda av någon Allbäck eller liknande och hade gallerfönster av sötlakrits. Gott, men småsegt.

Jag tog mig till tavlan, slog in koden och klev in i vad som var en hiss. Den tog mig ner till en gruva och där väntade Quasimodo. Han såg förvånad ut.

”Är du ny, jag har aldrig sett dig förut?”

Jag nickade.

”Vi kan ju börja med smurfarna”, sa Quasimodo. Han lös med ficklampan rätt in i ett ytterst trångt gruvschakt. Där hackade en hel hög smurfar ut små stycken ur ett märkligt berg.

”Hur går det gammelsmurf?”

Gammelsmurf tog sig fram så fort han kunde och berättade att de hade lyckats hacka fram 3200 ytterst små vitsar.

”Mer behövs. Skynda på annars släpper jag loss Azarel”, sa Quasimodo och knackade på en låda. En fräsande katt hördes. Klorna skrapade mot lådan. Jag höjde på ögonbrynen och Quasimodo log. ”Det är inte Azarel, det är en strykarkatt från Brämaregården, men smurfarna är rätt lättlurade när de tuggat khat.”

”Så, de bryter vitsar, alltså?”

”Oneliners, snarare. De riktigt rejäla vitsarna bryter vi här borta.”

Jag leddes in i ett nytt schakt där de åtta dvärgarna – Butter, Trötter, Kloker, Toker, Glader, Blyger, Prosit och Magnus Uggla – slet hårt.

”Kloker!”

Quasimodos vrål fick dvärgarnas ledare att sig bort och förklara att minst 5430 helt färska och görgoa göteborgsvitsar var lastade på transportbandet och på väg till labbet.

”Labbet?” Jag såg förvånad ut igen.

Quasimodo tecknade att jag skulle hänga på. Vi gick in i ett labb där minst en miljon myggor höll på att sörpla i sig soppan som skapades när dvärgarnas och smurfarnas framhackade vitsar maldes ner.

”Varje natt skickar vi ut myggorna så att de sticker alla i Göteborgs kommun, samt utvalda kranskommuner, med färska vitsar. På så sätt kan vi räkna med att alla invånare i stan alltid har en go vits på lager. Dessutom är halveringstiden tre veckor, så det krävs en lång semester eller permanent avflyttning för att göteborgaren ska bli som andra.”

”Imponerande”, sa jag.

”Bara en sak kvar”, sa Quasimodo och höll upp en spruta. ”Du ska få samma present som alla sköna politiker. Alla Hagge Geigerts skämt i ett skott. Höger eller vänster arm?”

”Jag är lite spruträdd.”

Han nickade och höll upp en låda: ”stolpiller”

Jag grimaserade. ”Ta det inte fel, men jag vill inte ha Hagge i min ända.”

Quasimodo ryckte på axlarna och tog fram en liten burk. ”Ta den här då. Det är Ingvar Oldsbergs samlade. Skölj ned dem med lite jordgubbssaft bara.”

Jag insåg att det var lika bra att spela med, svalde pillren och kände snart hur jag blev vinglig. Jag vinkade hejdå till Quasimodo och begav mig mot hissen.

”Jo”, sa han. ”Vet du möjligen om det där besöket från Esmeralda som Göran Johansson lovade 1997 är på gång?”

”Hon är på väg”, svarade jag snabbt. ”Hon ska bara komma över en puckel först.”

Herregud! Oldsbergpillret fungerade redan. Jag rusade in i hissen och stoppade fingrarna i halsen direkt. När jag klev ut i salen kände jag att jag var på väg att vakna. Nu skulle jag bara ta mig ut och lyckligtvis hade även den låsta utgången byggts av en firma som hette Allbäcks eller något, så det var bara att blåsa bort balsaträt och fly …