Hata Göteborg. Älska Göteborg.

Jag älskar och hatar Göteborg. Det är inte rosenrött eller svartvitt. Det är komplicerat, fast enkelt. Häng med på en bergodalfärd i staden jag fortfarande växer upp i.

Älskade regn …

Det börjar alltid regna 400 meter för tidigt i Göteborg. Det attackerar från fler än fyra väderstreck och gärna från sidan. Störtregn, spöregn, duggregn, blomspruteregn, kallt, otäckt – men, på något sätt ändå vackert.

Dessutom är det en av mina motorer. Många av mina bästa ord har formulerats kalla, pinade och grå dagar. Det är som om världen jag målar trivs på den grå canvas Göteborg kan vara.

… rena oss från den förhatliga fiffelkulturen

Som jag önskar att regnet kunde skölja bort fifflet som fläckar gatorna. Att dess kompis, vinden, kunde skapa fler visselblåsare. Skandalerna är så många, så dystra och så små till sina summor, en litenhet endast under- eller överträffad av fifflarnas småaktighet.

Senast blev en klänning en lunch – och slutligen en VD:s fall. Han tillsatte en granskning som inte hittade något mer. De kollade visserligen inte om de personer han representerat med fanns (?) och om mötena hade ägt rum (??) eller att kvittonas belopp stämde med sammanställningen (???). De konstaterade att det var svepande och bristfälliga noteringar, men överlag verkade slutsatsen mest vara att de inlämnade kvittona faktiskt var kvitton. Självklart gladde detta politikerna som nu menade att de hade bra kontroll. Själv skakade jag på huvudet. Stenar måste vändas på. Här tittade man på dem och sa: ”det är en sten, tack för ordet”.

Innan dess var det trappnosar för miljoner, beställare som avslöjades sittande vid uppdragsgivares swimmingpooler på Rivieran, garage som byggts, vitvaror som gömts och så vidare. Allt var förstås helt i sin ordning, ingen hade något att dölja – så de hyrde PR-byråer för en halv miljon i syfte att kunna dölja allt.

Älskade kreativa Göteborg …

Påhitten ovan är fula, men den här staden sjuder också av kreativitet. Från syskonen på vårt moderbolag Forsman & Bodenfors till branschens brokiga smältdegel Hey It’s Enrico Pallazzo. Och bortom reklambranschen ser jag små butiker, spännande restauranger, klädmärken och idealism som är både lönsam och skapar riktig tillväxt – en vacker kontrast till vad som annars hade kunnat bli en likriktad stad där kläd- och kaffekedjorna styr.

… som jag hatar din kreativa bokföring

Tyvärr handlar det kreativa ofta om att lova guld och gröna skogar, men leverera kattguld och mentala kalhyggen. Är beloppen rimliga godkänns de av politiker som har bättre saker för sig än att detaljgranska kvitton. Ni ska förvalta våra pengar och då kanske ni ska kolla lite noggrannare. Fast, det sköter väl revisorerna? Menar ni samma revisorer som granskar skandaler uppkomna av egen bristande kontroll och rapporterar till de politiker som godkände allt i första läget?

Älskade, öppna och gröna Göteborg …

Ibland behöver jag verkligen andas och tack för att stadens stank aldrig når Slottsskogen, Botaniska trädgården, Trädgårdsföreningen och Skatås. Ni minns att mycket av det bästa jag skrivit fötts i regn, en stor del av det andra har mejslats fram omgiven av det gröna, det så vackra Göteborg.

… jag hatar verkligen dina stängda dörrar

Öppenheten där är en slående kontrast mot slutenheten i stadens korridorer. Besluten tas långt bortom demokratin. Varför avsatte ni mig inte, sa Göran Johansson som svar på den kritiken. Och han har rätt, men nästan ingen visste omfattningen av det som skedde. De som visste vågade, ville eller kunde inget säga, och tystnaden och kamaraderiet sprängde över blockgränserna. Tysta överenskommelser styr en stad som bländas av arrangemangen och sen står där med urinstanken när langosvagnarna åkt hem.

Älskade, slitna broar …

Jag älskar hamnen, broarna som förbinder fastlandet och Hisingen. Jag älskar den sorglustiga älven över vilken Angeredsbron tronar. Jag älskar till och med det slitna spårvagnsnätet och de finkänsliga italienska vagnarna som skriker så fort de måste ta en kurva. Jag har en slags hatkärlek till blodproppen som är kollektivtrafikens centrum – Brunnsparken. Det finns så många vägar att nå fram i Göteborg, kanske enkelriktade till förbannelse, men ändå.

… och en förhatlig segregation

Men ändå, igen. Trots vägarna är det så långt mellan allt. Folk skjuts och dör i stadsdelar många aldrig besökt. Angered klumpas samman istället för att ses som en sjudande mångfald. Hisingen är Hisingen, och stigmatiseras istället för att folk förstås dess skönhet. Ibland känns förorterna som slängda med katapult, långt ut, långt bort. Tiggarna på våra gator är bespottade och ses som misstrodda installationer. Bortglömda av så många, undertecknad är inte bättre.

Dessa älskade rader av småbarn …

Jag tänker ibland på det här, ännu mer sedan jag blev far. Att så mycket är fel och behöver ändras. Jag kan också ge mer, inspireras av de som knäböjer vid tiggaren eller lämnar en färsk baguette till den hemlösa damen i gathörnet. Det är ett hårt, svårt och ofta tröstlöst jobb, men när jag ser raderna av små dagisbarn som lyckligt går runt med sina fröknar/herrar vet jag att det är världens viktigaste. Svea och alla andra framtider som formas här förtjänar bättre.

… och det förhatliga statistikdribblandet

Därför blir jag än mer förbannad när jag tänker på dribblandet. Vi har inga dagisköer säger Bill. Jo, de är jättelånga säger Bull. Högern skyller på vänstern som skyller på högern.

Tänk om vi förstod att vi har två händer, att det vore fint om den ene visste vad den andre gjorde och att båda insåg detta: ska man lyfta tungt är det bäst att använda båda händerna.

Deras krig är lika meningslöst som första världskrigets skyttegravar. De mördar varandra, men spelar fotboll under julnatten. Fiendskapet är skapat, men bibehålls genom ett tjatter och tramsande som får kråkfåglarna på Heden att kännas som artiga varelser alltid redo att vänta på sin tur att tala.

Skolan, förlossningsvården, äldrevården, sjukvården … vanvården? Hur många kronor inte offras på altare av prestige som inte betyder något eller försvinner ut i den tomma luft där vallöftena gång på gång drar sina sista tunga suckar?

Jag älskar att vi är fyllda av trots …

Det här är skrivet i affekt, gissningsvis kan mycket av det skjutas ned och debatteras. Jag raljerar ibland, men det är också något av det jag älskar. Trotset som finns i den här staden. En vägran att lägga sig ned och dö. Ett jävlaranamma som får oss att ge fan i att regnet piskar oss, vi piskar det tillbaka.

… och kan inte med pressen

Inte ens den senaste löpsedeln från slasktidningen GT kan stoppa det. De tog en otroligt viktig fråga (trängselskatter) och förvandlade den till ett ovärdigt gyckelspel. De vaskade champagne när deras sida vann, valde subjektivitet framför ärlig journalistik och låtsades vara den lille mannens vän när de endast längtade efter fler sålda lösnummer. Politikerna ställde sig på rad för att delta, även om man tydligen tyckte att Backaborna (som drabbades hårdast) inte var värdiga att lyssna på.

En folkomröstning blir det om något som redan införts och kanske inte kan omprövas lokalt och sedan gick tidningen raskt vidare och anordnade fotbollresor, after work-event, förfasade sig över att män inte får gå på Ladies Night, listade de som tjänar mest och startade några facebookgrupper som man raskt glömde. Det är vår enda kvällstidning, ett slöseri med pappersmassa och en värdig väktare av Goa Gubbar-träsket.

Morgontidningen GP är inte alltid helt vaken. Visserligen är Uppdrag Granskning från staden och har börjat vända på stenarna, men drunknar i sin egen agenda. Sen tar systerprogrammet Debatt död på det allvarliga genom att låta frågan om Muteborg förvandlas till en total smörja där politiker, fackpampar, journalister, varumärkesexperter och den vanlige göteborgaren talar i mun på varandra.

Jag älskar humorn och tykenheten …

Kanske är det så att humorn och tykenheten är botemedlen mot det onda. Inte Lasse Kronér- och Ingvar Oldsberg-humorn, utan den bistra och sturska humor du möter på fotbollsläktare eller över några glas öl långt bort från Gustaf Adolfs torg. Den stoppar inte kulor, dagisköer, fiffel, dagisköer och ökningen av hemlösa, men den ger energi att orka en dag till.

… och får krupp av alla goa gubbar

Men, vad är det för fel på goa gubbar, änna? Jo, vi lever inte i en värld där Jubel i busken är vardag. Det finns värre sociala problem än att Albert å Herbert har det knapert. Samtidigt döljer den här staden sig bakom ett enda stort leende. Vi äter räkor, drar en vits, svänger på oss vegamössan och går armkrok. Den här okritiska och gulnade bilden gör att vi, trots mångas trots, inte sparkar ut det ruttna.

Alla är goa gubbar och goa gubbar fifflar inte, och om du säger motsatsen, då är du inte en go gubbe och får fan inte vara med.

Men, de nya styrande politikerna är ju tjejer? Ja, men de är lika goa kålsupargubbar de.

Älskade, jävla stad

Jag är trött nu, har skrivit för långt, för mycket i affekt. Jag antar att det är kärlek. Kärlek till mitt älskade, jävla Göteborg. Här föddes jag. Här vill jag dö om många år. Kanske är Heden bebyggt då, utan att dagens skit har cementerats in i grundplattorna på nya korthus.

Hata Göteborg. Älska, älska, älska Göteborg.

Skatås i oktober (att hitta lust)

Ekorrn satt i granen,
men var sitter den nu?
Varför ser ni skuggorna,
men inte solen som fött dem?

Jag vandrar mot himlen,
min bästa plats,
och vill sudda frågor
till förmån för leenden

Varför bär så många en pensel
som aldrig målar klart?
Varför finns en solstråle
som aldrig upptäcks
förrän den gått i moln?
Varför sjungs vissa ballader
först när den du älskar
inte längre hör?

Jag är på väg till Skatås,
till en poängpromenad
där allting jag ser och hör
är rätta svar på frågor jag har

Lyckan mäts aldrig i kronor,
kärlek ej i någots omkrets
Skratta har inget med
kvadratmeter att göra
Doften av min framgång
är den av nybakt bröd,
inte av onödig profit
Min lust är bortom navet
och den kväljande karusellen
som far galet hit och dit

Naiv rimmar på liv
Klok rimmar på tok
Välkommen till
stumma grusvägar
som berättar allt
Här kan jag andas ut,
där bara jag och himlen ser mig,
där täckningen är usel
och livet totalt

Jag vandrar långsamt,
och lusten rusar,
längs grusvägar jag känner,
men som är virvlande
upptäcktsfärder varje gång

Löven rasslar som applåder
där de reser över spåren
Träden blir allt glesare,
men det gör att jag ser
mer av himlen blå

Är sommaren här en
grön, levande vägg
då är hösten
ett bländande äventyr

Höstdagar som denna,
så vackra,
varje träd
en unikt färgad individ

Vattnet når aldrig
längre än till stranden
Det är våra steg i sanden
som skapar strecken
på den sköna kartan

En tvåårig overallkämpe utan balans,
han ser ut som en säl där han ligger på rygg

En man säljer konst vid ett litet brunt hus
Doften av picknickskratt och grillad korv

Sommarlöften faller,
löv för löv,
gulnande minnen av +26

Vattnet på bergssidorna,
uppmuntrat av solen,
skiner som silver

Nedanför backen,
i den stora sjön,
låtsas vattnets glitter
att det är guld

Benämn inte hösten slutet,
vilken orättvisa
mot dess skarpa,
men också avmätta
skönhet

Fötter som joggar, går, springer, spankulerar, reser på rullskidor och cyklar. Hundar. Hästar. Fåglar som sjunger som vore det vår.

Alla ler
Jag har inga suckar kvar,
bara svar
och ömma fötter,
när jag lämnar Skatås

Alla frågor,
alla som vältrar över
alla intriger,
alla som begär utan rätt,
alla som tror att allt är ett skådespel
(och vad gör det då att man gör fel)

De tystar inte lövens skratt,
ej heller vindens lugna sång
De rår inte på skuggornas lek
och solens tålamod
De stjäl inte vattnets frihet,
kan inte ta mina ögons ljus
De når aldrig till Skatås

Och, det är Skatås
jag tar med mig hem

 

 

Det går bara inte att dö i Skatås

Jag promenerade mer än jag skrev idag, det blir lätt så i Skatås. Det är min lilla tillflyktsort och en plats där jag alltid finner lugn, tid att hitta svar på allt möjligt och tittar på dessa älskade små hjältar.

Jag gick där innan jag vågade visa mig själv i våras. Jag gick där efteråt när jag vågade säga mer. Jag gick där gång efter gång när jag förlorade kärlek och tron, något som höll i för länge. Jag gick där när jag undrade över döden och dess orättvisa. Jag har gått där i somras bara för att njuta och njuta lite till. Och jag gick där idag så full av frågor och funderingar efter det som hänt på sista tiden.

Jag var inne på det i några inlägg förra helgen, om vikten av att våga behålla det goda i oss när ondskan är så hemsk som i Oslo, på Utöya och i en rad andra länder över hela världen – och är exakt så hemsk varje dag. Sedan läste jag en rad blogginlägg från folk som hyllade morden och ansåg att de dödade ändå deltog i ett utbildningsläger för terrorister och så vidare. Det märkliga var att jag inte ens funderade på att replikera. Jag visste att det förmodligen hade varit mer fruktsamt att stoppa in huvudet i ett stängande krokodilgap.

En kort stund fick det mig att bita ihop och titta ned i marken. Var jag då på väg att bli tyst? En god, tyst man? En som inte tar striden? Var jag på väg att dö? Att, trots alla fina ord, vända ryggen, dra på skygglapparna, tejpa igen munnen och låtsas som att det regnade?

Skatås gav mig svaret längs sina kringelikrokiga och solkyssta vägar och stigar: Nej! 

Däremot förstod jag tydlig att det inte är min väg att gå in i trollkulan och kasta in argument i en fläkt som bara smetar ut dem utan att förstå dem. Det är inte min sak att försöka övertyga blint hatande människor om att det finns gråzoner i deras svartvita värld. För mig är det mer värt att beskriva det ljusa, måla kärlekshjärtan istället för att bygga broar mellan två ödeländer. Mina ord ska läsas av dem som vill förstå och göra den här vackra planeten rättvisa. Och, jag ska läsa de som vill detsamma. Jag ska sprida deras ord och få andra att läsa dem, få fler att förstå och vilja annorlunda.

Naivt? Nej, precis som Norges statsminister Stoltenberg sa får man aldrig bli naiv. Mot ondskans kulor och bomber räcker inte alltid leenden och en utsträckt hand. Pennan är mäktigare än svärdet, men sällan i en duell på slagfältet. Det måste till koll, kontroll, bestraffningar och försvar mot de som vill slita bort vårt ljus eftersom de inte har ett eget. Jag tror aldrig att vi får en Bullerbyvärld, men den kan bli bättre.

Varje liv förlorat är en saga aldrig berättad. Varje liv sparat är en fantastisk möjlighet och den största segern. Och, det är den enda segern som är möjlig i krig, egentligen. Jag skrev, för länge sedan, ett kort inlägg och repriserar det helt fräckt här.

Tänk om alla arméer på marsch
Måste få svar av en klok man innan skotten föll

Svara oss, kloke man
Hur många drömmar drunknar i slagfältets gyttja i dag?
Hur många skratt ersätts av döendes skrik efter sin mor?
Hur många tårar gråts när älskade inte kommer hem?
Hur många läppar förblir okyssta och viskar istället varför?

Förresten, kloke man
Kan du dela den dystra summan med segerglädjen?
Bara då vet vi om det är värt att dra i strid

Den kloke mannen skulle fundera och sen svara
Hur kan något som bara kan decimera någonsin vara en seger?

Har jag fått storhetsvansinne? Tror jag att jag ska rädda världen? Nej, inte egentligen. Jag kan bara rädda mig själv och berätta vad jag tror, tänker och vill. Om någon tror mig och håller med tillräckligt för att berätta vidare, så gärna för mig.

Jag vet bara att mina ord ska skapa, kreera och lyfta. Jag vill lämna komplimanger istället för att fegt gömma mig bakom anonymitetens mask och skriva cyniska, sarkastiska, syrliga och förklenande påhopp – även om det är en enkel väg att få många applåder, läsare och uppskattare. Men, att dissa är som att dricka automatkaffe – kärlek är en noggrant bryggd kopp som värmer och får dig och ditt sällskap att le. Tidigare i dag skrev jag till en älskad vän:

Jag tror inte att det finns någon som kan se så mycket sommar ut som du gör på bilder, min vän. Fantastiskt glad och livlig gång på gång.

Jag gillar den här förändringen i mig, förmågan att ärligt skriva sanningar. Förr valde jag gärna att skriva om det surrealistiskt och utifrån ett självironiskt och sorgset perspektiv. Jag skojade om vikt, utseende, tillkortakommanden. Det har blivit ack så mycket svårare sedan i våras. När jag nu trippar i min galna värld, finns ett extra lager värme och innerlighet i orden. Det har bara blivit så. Och, det är underbart.

Jag är inte en mycket bättre människa, men jag är fan så mycket mer heltäckande nu. Och när jag nu inte behöver gömma mig bakom en fasad, när jag nu inte längre spelar spel och teater – då kan jag inte hålla käften om allt det vackra jag tror på.

Jag ska aldrig mer ödsla tid på att babbla i meningslösa forum där dumheter grasserar. Jag ska göra vad jag kan för att få en röst som hörs och den ska prata vackert, positivt och upplyftande. Kanske skriver jag en deckare en dag, men bara om jag har en riktig historia att berätta. I boken jag skriver nu möter godheten ondskan, ibland vid ett slagfält, ibland när bara ord finns att tillgå. Det är en vacker och hemsk berättelse, precis som livet, men den tillåter sig inte att ge upp och låta hatet och apatin ta över.

Boken påminner om promenaderna längs vägar som den här.

Jag vet inte vad som väntar bortom kröken, kanske vill någon stjäla mitt ljus där. Jag vet bara att när jag når dit vill jag berätta ännu mer, peka på hur mycket som är vackert, och sen fortsätta längs ännu en okänd väg.

Jag är ingen predikare. Jag är en berättare. Jag är god. Nästan alla är goda. Jag vill berätta för dem och kanske, kanske kan en terrorist höra det och se att hans motståndare är en medmänniska och istället för att lyssna till sina kulor höra hennes historia.

Är jag jävligt pretentiös nu? Glöm det. Jag är en helt vanlig kille som jobbar, äter, skiter, älskar, dricker öl, äter popcorn till middag ibland och zappar mellan kanalerna fast inget alls visas. Men, jag kan inte hålla käften och jag kan skriva – och jag vill skriva det vackra, det skira och allt det som jag tror att vi alla innerst inne önskar.

Precis som i förra helgens inlägg är det kärleken som bestämmer. Mitt hjärta tillhör alla jag älskar. Det som blir över är till för att berätta mina berättelser för alla som vill lyssna.

För hatet, ondskan och tystnaden finns ingen plats i mig. Det vet jag, för det har Skatås sagt till mig.

 

Är glada joggare psykopater?

Att käka frukost och istället för morgontidningens trötthet välja Heidenstams dikter som lektyr har sina bieffekter – i mitt fall en lång promenad i mitt älskade Skatås; det är helt enkelt omöjligt att inte vilja ge sig ut i den svenska naturen och hitta skönheten efter en överdos av jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Vid backen mot skogen möter jag två kvinnliga poliser till häst. Hon till höger är ljushårig, ler och säger hej när de skrittar förbi. Hon är så söt att jag helst av allt vill svara ja direkt.

Jag tar av mig solglasögonen när backen leder mig in i ett skimrande liv. Att ha dem på mig i en värld där varje alldaglig dunge rymmer fler nyanser och tolkningar av grönt än den mest fullständiga pms-skala vore ett brott. Min iPhone sover i fickan, lurarna ligger hemma. Att lyssna på musik, förvisso bra sådan, när fåglarna sjunger överallt vore så patetiskt.

Plötsligt möter jag löpare som kommer ut från sidovägen, strax innan Svarttjärn. Jag vill gå den vägen, men är rädd att bara komma till en vägg och slutligen få bevis för att löpare kommer från en annan dimension och att de egentligen är på jakt efter sådana som mig; flanörerna, upplevarna och berättarna. De vill ta mig, förvandla mig till en av dem. De vill att jag ska bli en av de aldrig sinande medlemmarna i paraden av silly walks och snubblar-nästan-människor som fyller spåren. I stort sett alla joggare som möter mig har en jag-vill-dö-min samtidigt som de ler tappert och förmodligen upprepar mantrat det här är bra, det här är bra, det här är bra för sig själva. En enda av dem har ett glatt leende när hon rusar förbi. Hon måste vara psykopat.

Svarttjärn är buteljbrun i ena änden, men förföriskt blå på lite avstånd. Det är dock lika buteljbrunt på andra sidan när jag korsar vattnet där gräsänderna bor och ger mig in i en djupare skog. Ormbunkarna och gräset skänker ett trolskt, nästan dimlikt ljus till marken mellan träden. Kanske dansar trollälvorna squaredans där i gryningen när ingen ser.

Två män med kikare letar fåglar. Gruset knastrar under mina fötter. Det är så rogivande. En pappa skjuter en barnvagn framför sig och visslar högt. Fåglarna räds inte konkurrensen. Till och med de torkande pölarna med dy visar någon form av skönhet den här dagen.

Vid sjön bjuder en åldrande dotter sin urgamla mamma armen och för henne till det stora blå. Kanske en av de sista somrarna. Jag möter en man, vars son dog för alldeles för många år sedan. Han har aldrig sett glad ut sedan dess, men ändå tror jag att solen värmer hans panna något och att vinden smeker fram lite ljusa minnen emellanåt.

Längs vägarna växer oplockad nässelsoppa och här och där har oförklarligt kraftiga träd knäckts av vindar medan spädare grenverk förvånat tittar på, kanske lyckliga över att de lever, kanske inte alls medvetna (jag vet så lite om träd).

En cyklande familj diskuterar. Anföraren, minst sex-å-ett-halvt-år gammal, menar att de borde åka till Thailand för att kolla på djur och invändningarna om att det finns djur här bemöts med: men inga apor.

Jag går i en värld där inga statusuppdateringar kan läsas. Jag kan inte gilla något som sägs i en annan värld. Här står inga tweets skrivna någonstans. Jag vet inte vad någon annan gör, tycker, vidarebefordrar, tipsar om och så vidare. Jag vet inte var ni är. Jag är inte incheckad, men nedkopplad, avkopplad och mentalt otroligt uppkopplad. Det krävs blott en vindstilla vind för att sopa bort den första tanken på jobbet. Inget annat än här finns i detta ögonblicket. Det är total frid.

På övergångsstället, där skogen föst ut mig, står en joggare och väntar på grön gubbe. Det ser så märkligt fånigt ut att jogga på stället. De gånger jag förförs av lusten att känna blodsmak och se mitt liv passera revy gör jag det i skogen.

Den sista biten, över vackra Östra Kyrkogården. Hennes trötta, men kärleksfulla steg när hon går till hans grav, häller vatten på de välskötta blommorna och krattar lite. Han dog i ett annat årtusende, men kärleken hon häller på hans minne är lika levande som då.

Det är en vacker dag. Det blev inget diktande à la Heidenstam, men promenaden var magiskt bra som alltid i Skatås. Jag skulle tro att det blev cirka 1,5 mil till fots. Enligt mina ömma tassar var det fjorton mil, men de ljuger rätt ofta för att få ett litet bad extra.

God afton.

Dagens glada bloggpost inställd p.g.a. bråk

Jag vet att man som gentleman inte ska slå en kvinna, men jag tänker göra ett undantag för dig, Moder Natur. Inte nog med att du och din crackrökande hantlangare Kung Bore har sysslat med wedgies från november till slutet av mars, nu kommer nästa sköna överraskning:

Tack vare vintern och det rejäla snötäcket kan vi räkna med en ovanligt kraftig fästingpopulation den här sommaren.

Nä, men tack för absolut ingenting, Moder Natur. Jag hade tänkt att låta dig vara i fred och förlåta vintern. Barnen tindrade visst, enligt samma föräldrar som hela vintern svurit över VAB, förkylningar och blöta kläder, och om vintern är okej för barnen, så är den okej för mig.

Våren avslöjar dessutom alla hundägare som äckliga ögontjänare i takt med att kvarlämnade Fidohögar tittar fram, vilket hade fått mig att bestämma att jag absolut skulle låta udda vara jämnt, men nu ligger du risigt till.

Efter fem månader av frostskador och halka ska vi inte kunna ha picknick med mindre än att efteråt räddhågset undersöka om det sitter små blodsugare på allt från tår till scrotum.

”Farbror Anjo, vad blir det för spännande matsäck på dagens picknick?”

”Åh, min kära systerdotter, det blir surdegsbaguetter med ekologisk skinka, jordgubbssaft och som dessert lite borrelia”

”Men, jag ville ju ha TBE … buuu-huuu … det här är världens sämsta picknick.”

”Förlåt. Farbror ska rulla sig i gräset, så ska vi nog hitta lite TBE till dig, kära barn.”

Fantastiskt. Våren innebär att vi i den här staden har trutkonserter dygnet runt. Dessa fåglar är gigantiska, sitter ofta med en cigg i näbben på diverse centrala platser och väser fram frågor som: ”Ska du verkligen ha hela din lunch?” De skiter blankt i den lokala ordningsstadgan, men är lustigt nog fredade av en annan lokal stadga och givet att vi bor i Göteborg har de förstås mutat någon.

För oss i den här staden är då räddningen ställen som Slottsskogen, Skatås och Botaniska. Men, varför ge oss den lilla glädjen? Varför tacka oss för att vi hackat oss igenom vintern?

Har du några fler sköna saker i din lattjolajbanslåda?

Har getingarna sovit gott, men vaknat på fel sida i extrema nummer och bestämt sig för att ge igen för senast?

Har snögubbarna levt i välmåga så länge att de inte smälter i sommar utan tvärtom tar alla sköna platser på uteserveringarna?

Har måhända underjordens råttor kunnat äta sig så feta under snöns skyddande tak att de nu inte kan trycka sig genom avloppsrören utan istället ringer på dörren, trycker upp en mot väggen och säger: ”Rester? Glöm det, nu lagar du fattiga riddare till mig och mina 14000 kusiner?”

Vi kan väl diskutera saken, Moder Natur. Bara du och jag. Vad sägs om att ses på en neutral plats där varken du eller jag hör hemma, exempelvis Nordstadstorget?

 

Lyckopromenaden

6 augusti var skönhet och lycka.

Det sägs att delad glädje är dubbel glädje, men S röst var redan fylld av dubbel glädje när jag ringde – hur mycket glädje blir det inte då? Kvadruppel? Jag är så glad för hennes skull och det satte tonen för en dag som bara fortsatte att vara glad, solig och vacker.

Lyckopromenaden började med kaffe på  Le Pain Francais. En svartvit bild på väggen, en glädjestrålande pojke springer gatan fram med en gigantisk baguette under armen. I kaféet, två urgamla tanter som testar ny kaffekultur. De var unga när kaffe på fat var trendigt. En av dem har en dramaten, båda är skönhet. Hade tomhetspojkarna som rycker väskor av gamla tanter sett dem och förstått hur sabla coola de är hade aldrig mer väskor ryckts.

I backen utanför, en flicka på sparkcykel. Hon har rosa solglasögon och en storebror. I gräset nedanför S:t Pauli kyrka kryper en liten. För honom är gräsmattan lika oändligt som universum. Kajorna som han kryper mot är avlägsna planeter.

En grävskopa på larvfötter bygger en minneslund. Jag hävdar att det här är anläggningsmaskinernas motsvarighet till gräsänder. Jag tror att de flyttar jorden mer poetiskt också.

En gammal tant rastar sin katt. Hon är dansk och lutar sig mot sin rollator. Vi byter några ord och jag minns två andra rollatorriddare. De satt på varsin sida av vägen och tittade på varandra. Det kunde nog bli duell i solnedgången, om inte Västnytt kom emellan.

Grusknastret i Skatås är den enda GPS du behöver. Här finns fler färger än i färgaffären och varje skugga är ett bevis på att solen finns. Stenarna är tidlösa, även om de är mossiga, och trädens knotiga grenar är både vägvisare och öppna famnar.

Varje sväng, varje vägkrök är ett äventyr större än något annat. Häftigare upplevelser än överexploaterade minnesmärken. Här finns inga guider, inga vykortssäljare som talar 40 språk. Det är bara jag, naturen och rätt många gräsänder.

På andra sidan Delsjön hör jag motorvägens brus, när jag vänder mig om ser jag bara skönhet. Det är en fantastisk kontrast och valet är så enkelt. Blir det någonsin krig mellan människa och natur – då är jag en femtekolonnare som står i första ledet i naturens armé.

Tillbaka mot staden, rötter bryter fram på grusvägen. Här och där har folk hittat sina avskilda klippor. Sen hör jag en livlig badplats. Barn tjuter och skrattar. De större spelar volleyboll. Grilldoft sicksackar sig fram mellan träden.

Jag ser en annan skönhet. Människors glädje och lyckan över att solen äntligen tittar fram.

Hemma. Fyra timmar. Kanske två mil till fots. Lycklig. 6 augusti var en bra dag, från första tanken till det sista längtansfulla leendet efter ännu en dag.

Älskade Skatås

Jag funderar ibland. Är runda gatlyktor smartare än platta? De platta tycks säga öööh, medan de runda alltid känns som mer av aha-typen.

Jag är i min skog, på mina stigar. En hel eftermiddag. Väskan är packad med utifallutrustning och jag travar på. De gröna nyanserna, bäckarna, stenarna och stormvälta träd som är som installationer.

Skatås är så vackert. Även om det är så många löpspår och så lite tid. Här kan man gå från Apslätten till Soldatängen. Eller bara chilla med änderna vid sjöarna. Gräsänder är det finaste som finns på två ben.

Vid Härlanda Tjärn stretchar en tjej i en vinkel jag inte ens kan räkna ut. Här och där ser jag folk springa så lätt, fort och ledigt att jag vill fälla dem. Jag tror den känslan är en slaggprodukt.

En uttråkad schäfer ser ut att imitera mattes meningslösa snack i en mobilsnäcka. De borde vara förbjudna i Skatås. Mobilförbud på åttan – NU!!!

Sen, efter tantens kackel. Tystnaden.

Jag hör fler porlande bäckar än människoröster. Det är skönt. Den här vägen är så vacker. Bara en fimp på flera kilometer.

Trappstegen mot Västra Långevattnet. Hundratals. Härliga. Däruppe är det sällsamt. Jag ser några enstaka människor, inga ensamma människor. Jag tror inte att man kan vara  ensam här. Om jag någonsin kysser henne här kommer det att vara för evigt – ingen kärlek som föds här kan gå sönder.

Och jag fortsätter längs vägen mot Delsjön. Det knastrar under fötterna. Jag tror inte att några förhoppningar och drömmar kan grusas om man får trampa en grusväg ibland. Inte ens om himlen mellan träden samlar ihop en molnmobb som ser grym ut och vill dränka dig snarast möjligt.

I korsningen vid sjön är det sol och regn. Det är en kontrast. Och mitt i allt en förvånad koltrast. Jag försöker plåta den och förvandlas till Kalle Anka på fotoexpedition. Så fort jag har den i sikte flyger den undan.

Jag är lycklig ändå. Huvudet sjunger vackra sånger.

Älskade Skatås.