Lätta fötter och tungt huvud

Löppasset i dag gick förbluffande bra. Okej, det lär dröja innan folk tror mig när jag säger att jag är kenyan, men jag tog mig runt hela åttan utan några tankar på att stanna.

Skatås var helt sagolikt vackert den här morgonen. Solen portionerade ut sig lagom mycket mellan träden. Det var vindstilla. Ljudlöst. Men, ändå så fullt av liv.

Och skorna var rymdskepp som fick mig att flyga fram. Jag hade coola löparbrillor också, så jag såg ut som de där ödlorna i V (fast, jag sprang förstås inte i brandgul overall).

Efter det har det varit huvudvärksdag.

Jag har druckit så mycket vatten att jag nästan drunknat inombords, men det har bonkat lite ändå. Kanske är det alla tankar som slåss med utmattningen som kommer av att springa 0,1895 marathonlopp.

Just nu har jag ett datum som rusar mot mig. En absolut deadline. Det är en rätt fräck sådan, men den kommer lite för snabbt.

Jag ligger efter, och det gör mig förbannad. Jag vet varför och är arg på mig själv (mest) och några andra (lite mindre, men inte så lite). Nu är det bara att borra ned skallen, ta på författarmössan, tafsa på tangenterna och köra.

Super-L fyller år i morgon. Spontant kalas i kväll och jag får säga nej. Ingen öl i solen, bara tecken på skärmen. Grymt orättvist, men deadlines är deadlines.

Jag behöver lite treo tror jag. Det här blir en låååååååååååååååååång natt.

Drömterapeut sökes

Tidigare i veckan berättade jag för världens roligaste människa att jag drömde/vaknade upp i tron att hon stod och blåste revelj i mitt sovrum.

I natt drömde jag att jag var på skidsemester med Zlatan och hans familj. Något märkligt, men där stod Zlatan med en baby på ena armen och försökte balansera skidutrustningen som han hade under andra armen. Vi åkte ett trångt tåg.

Drömmen övergick i betydligt mindre kända rollinnehavare. Nu var det jag, lillebror T och en oidentifierad kille som skulle söderut för att åka skidor, men framförallt agera gatumusikanter. Vi hade inte bokat tågbiljetter, men brorsan hade kollat alternativa varianter, bl.a. flyg till London och minibuss till Israel (?).

Märkligt nog skedde konversationen ombord på ett tåg, eller snarare stod han inne i tåget och skällde, jag stod på utsidan som en galjonsfigur framför loket. Till slut klättrade jag in, fick be om ursäkt för att jag inte bokat tåg, men vi var ju på ett. Tåget var nästan tomt, däremot fick jag kryssa mellan uppställda trumset här och där.

Brorsan frågade mig om jag tryckt upp affischer om vårt band. Det hade jag förstås inte, så då började vi om.

Jag tror Zlatan är coolare att hänga med än min sure lillebror.

Jag borde nog gå till en drömterapeut. Kanske blir jag inspärrad, fast bara när jag sover, eller så är jag frisk…

Hur som, terapeuten måste vara gratis. Hela hälsobudgeten läggs numera på ryggen och träning.  Speaking of which, kaffet är drucket, bara en svag doft fyller köket, apelsinjuicen har runnit till, pumpabrödet har gjort kanonen i magpoolen. Det är med andra ord dags att besöka Dr. Skatås.

Jag kanske inte är en atlet, men jag har coola solglasögon, drickabälte och ett par springskor som ser ut som rymdskepp.

Skatås är nästan som en dröm, men bara nästan. Tur är väl det, jag orkar inte med att skällas ut av lillebror en gång till i dag.

Vackert, trots träningsskorna på

Solen slösade ljus över Göteborg idag. Det är väldigt vackert nästan överallt då. Fasader, torn, träd och stolpar får liksom skarpare konturer och ramas in av en så blå, blå himmel. Något enstaka moln undrade var alla kompisar var, annars var det väldigt mycket sommar.

En vacker syn sådana dagar är de med små skor. De stapplar fram, men frågan är om inte varje litet steg de tar är ett större steg för människan än Armstrongs månskutt. Alternativt sitter de med mamma och pappa på en pizzeria och tittar storögt på en – i ärlighetens namn väldigt ful – plastduk och tycker förmodligen att det här, med deras mått mätt, är en trestjärnig restaurang.

Jag gillar att bli sisådär 35 yngre så fort det går och i dag var det med en tvåårings iver jag kastade mig ut i Skatås. Lyckligtvis med en något mer uthållig löparkropp, även om jag var lite rädd för att bli förbisprungen av de yngre träden.

Skatås är ett paradis. En solig dag ryms här så många skuggor som skvallrar om just hur mycket sol det faktiskt finns. Varje rotvälta är en historia. Varje stig är en passage till en fantasivärld. Alla du möter lever.

Det är vackert, trots att löparskorna sitter på fötterna. Trots att jag flåsar och andas tungt är jag lättare än normalt. Det är som om någon stängt in bra luft här och den tar över mig.

Jag springer förbi en liten strand där de säljer glass dagar som den här. En ivrig vandrare av nyare årsmodell stoppas innan han kan kasta sig i böljorna. Små cyklister får mig att väja, så att jag halvt om halvt rasar ned en bit. Syjuntan tycker att klippsittande är bättre än tygklippande. Grillarna är kanske engångs, men dofterna är samma som alla andra bra somrar.

Och plötsligt är jag i mål. Harmoni. Hur mår ni?

En vanlig promenad

Kålltorp är som Nathalie Merchant. En ren njutning.

Sanatoriegatan är hämtat ur en saga, söta hus i olika färger. Överallt i kvarteren finns små smultronställen. På något sätt känns det som om storstadens hets aldrig orkar förbi alléerna här. Den hittar inte in mellan en- och tvåfamiljshus.

Ut i Skatås. Jag ökar tempot, det är lite symbolik i det, och svetten sliter med sig gårdagens slagg.

En kontrastrik koltrast frågar mig om den ska börja med läppstift, jag säger att jag älskar dess näbb au naturelle …

Mannen som längtar efter vinter kör förbi mig på sina rullskidor. Tekniken är usel, klädvalet är fel och varje gång han stakar ser jag glipande bevis på att han har en hårig häck. Lyckligtvis har jag plåtmage.

Den långa raksträckan känns längre och längre i takt med att solen gömmer sig bakom armador av hotfulla moln. Någonstans vid Västra Långvattnet blir jag hungrig, men har ingen banan. Lyckligtvis har jag min trollstav och trollar fram ett buffébord som sträcker sig ända till Delsjön.

Jag jonglerar med vindruvor, står på händerna och plockar kycklingklubbor med tårna. Sen dyker jag ner i en pool och simmar 4 x 100 meter Mimosamedley. Ryggsimmet störs lite av fruktklumparna.

Vid Delsjön varnar de för svag is, tacka fan för det i juni. Utedasset är fortfarande Bullerbyrött och ingen använder hoppbacken i dag heller.

En liten flicka blir rädd när hon ser mina V-liknande glasögon. Kanske är jag en utomjordisk ödla.

Världens två äldsta tanter går stavgång. De har samma klädstil som världens bästa farmor hade och minns säkert hur det var innan färgteve och marmeladkulor fanns. Den något yngre har pantertantslila slingor och solglasögon.

En engelsk pubägare med familj cyklar förbi. En vårdare och en ung brukare överger rullstolen och smakar på naturen. Frisbeegolfare floppar. Engångsgrillar poppar upp vid Apslätten.

Ut på gatan och in i den lite tröttare sektionen av Kålltorp. Ibland ljuger fasader, hoppas det är så här, för huset ser för gråtfärdigt ut.

Sen läser jag fel – tror att Utjordsgatan heter Utomjordingsgatan. Upptäcker felet med viss besvikelse, men viskar ‘live long and prosper’ bara utifall.

På kyrkogården är det inte mycket liv och jag funderar på om folk glöms i samma takt som namnen bleknar på gravstenarna. Två duvor praoar som utsmyckning på några monument och den där ljustavlan som pumpar ut budskap från kyrkogårdsförvaltningen känns fortfarande fel.

Det är söndag och jag kommer hem lite mer än i går.

Hur svårt kan det va?

Jag lekte deckare på väg till Skatås idag. Förföljde regnet. Det var lätt, för det lämnade rätt tydliga spår efter sig; plaskblöta trottoarer och väldigt frisk luft.

Nästan alla träden lät små vattendroppar vila bland löven, men ett mäktigt lövträd – någonstans längs Birkagatan – ruskade av sig vätan och var sen malligt torr.

Jag var ute i god tid och hängde upp en banderoll på väg upp till motionscentralen: Vänd om, här väntar inget gott! Jag vet inte om den fungerade.

Gruppen var samlad igen. Än en gång styrka. Än en gång nya bevis på att jag, en intelligent man, inte kan koordinera enkla kroppsrörelser under stunder som är längre än 20 sekunder. Efter det förvandlas jag till en rätt tragisk spratteldocka.

Det var utfallsgång, finnen, push-ups, sit-ups, jämfotahopp, plankor, axelmord, benböj, mountain climbing (även om jag knappt kan klättra uppför ett trappsteg givet min teknik) och en del annat.

Märkligt nog föreslog en av deltagarna en tuff övning som vi kunde köra senare i kursen. Ibland förstår jag inte. Det är som om någon på en sträckbänk ber att få den där klådan i skrevet åtgärdad med glödande kol.

Hur som helst. Jag och tänjövningar. Det är som om jag är huggen ur granit – och lika rörlig som just sådan sten. Jag behöver gå en kurs i stretch. Jag är nog en av få människor som har svårt att klara Stefan Holms bravader i höjdhopp, fast i limbo då… Det där med sträckbänk är nog inte så dumt i mitt fall.

Slutkläm. Både jag och brorsan märker en viss förbättring och jag sitter just nu med antydan till en idrottsskada – högerfoten är öm. Jag är sjukt lycklig.

Soppköket och skogssorg

Jag vandrade bedrövad i en stadsdel täckt av ett vått och snöblandat täcke. Det enda varma var den desillusionerade journalistens ambulerande soppkök utanför Ica.

– Vad bjuder du på idag, sa jag.

Han såg rätt deppig ut, rotade runt med sleven och fyllde en skål med en blek och urvattnad soppa som luktade lite pubertalt pojkomklädningsrum.

– Det är en Liza-och-Monika-soppa. Ingredienserna är hemliga, men skär sig rätt rejält . De är av rätt tveksam kvalitet och även om syftet säkert var gott så tar de livet av det som borde vara viktigt i varje god soppa – den sanna smaken.

Han sträckte över tallriken. Jag smakade, skakade på huvudet och möttes av en nickning som tycktes säga – det är okej att du inte vill sluka den där soppan, släng den bara, det borde fler göra.

– Den var verkligen inte fräsch. Är du säker på att ingredienserna var färska?

Han ryckte på axlarna.

– Spelar det någon roll? Hade den smakat bättre då?

– Ju fler kockar desto sämre soppa, sa jag.

Murveln nickade och hällde hela soppkastrullen i närmaste avloppsbrunn.

– Vad blir det nästa vecka?

– Tja, jag hoppas på en Obamasoppa med lite fräscha, friska och hoppingivande kryddor från Mellanöstern.

Jag sa att jag såg fram emot det och fortsatte min färd. Fortfarande bedrövad, dock.

Bilderna jag såg igår ville inte lämna näthinnan och inte ens Skatås tysta och tröstande träd gjorde mig gladare. Som vanligt när jag har såna dagar träffade jag en liten pojke i skogen. Han satt på en stubbe och petade planlöst med en pinne.

– Såg du, sa han.

Jag nickade. Vi hade båda sett filmen från israelisk tv, sett hur de ringde upp en palestinsk läkare och hört ångesten från en man som just förlorat sina döttrar i ett bombangrepp.

Programledaren vädjade till armén att försöka få fram en ambulans samtidigt som han sa att han inte visste vad han skulle göra, men att han inte skulle koppla bort mannen.

– Allt är värdelöst, sa den lille. Hur kan folk döda barn så där? Eller vuxna med, för den delen? Fattar de inte att det är dumt? Hur kan man bomba skolor? Och varför skjuter de andra raketer på vem som helst? Varför? Om någon är dum mot mig pratar jag med honom, jag kan inte slå till vem som helst. Hur kan det göra något bättre? Då blir ju de oskyldiga arga, sen ska de hämnas – och så blir allt bara snurrigt. Varför fattar varken ingen det? Vem har rätt och vem har fel där nere?

Jag slog mig ned på stubben. Hur skulle jag kunna svara? Just nu dödade Israel värst, men hur hade det sett ut om man bytte plats och Israel bara hade små raketer mot stora, vilda stridsvagnar. Jag visste inte, visste bara att det stank av död och ondska. Jag led med alla som föll, alla de små (både vuxna och barn) som offrades i ett spel de aldrig fick välja om de ville delta i eller ej.

– Varje gång jag ser sånt här, oavsett om det är i Gaza eller om det är en kille som får en oprovocerad snyting på stan så tröttnar jag. Då hatar jag vår ständiga förmåga att göra varandra illa.

Killen nickade och jag fortsatte.

– Sen brukar jag tänka att när jag ser en liten människa le, eller när jag ser en gammal människa bli hjälpt över gatan, eller när en stor trafikled som är fylld av bråttommänniskor stannar för att släppa fram en fågelmamma med ungar – ja, då återfår jag hoppet igen.

Den lille funderade.

– Vad kan vi göra?

– Tro, och säga ifrån. Det räddar inte gårdagen och nuet, men kanske morgondagen.

– En del säger att det är naivt att tro det, sa den lille. Vad betyder naiv?

– De flesta menar att det betyder barnsligt godtrogen, lite korkat sådär, någon som inte vet bättre.

– Fast, jag är ju barn. Jag vet bättre. Jag vet att det här är fel. Krig är fel. Fattar de inte hur många bra lekar och bus de förstör varje gång någon dör. Vilka är korkade? Naivt låter enkelt och vettigt, eller hur?

Jag log, även om det fortfarande var lite jobbigt.

– Du återger mig alltid tron, lille vän.

Han sken upp.

– Bra det. Hoppas fler träffar såna som mig.

Jag gick hemåt, bekymrad över vår världs ilska, hat och dumhet. Sorgsen över att det är så lätt att döda någon du aldrig sett och så svårt att leva tillsammans med dem du ser.

Samtidigt var jag glad över att det trots allt finns en annan vågskål med mycket guld i. Kanske skulle vi bara internera alla generationer som är tillräckligt gamla för att missförstå skönheten i att vara naiv och låta världen styras av de som faktiskt ser kejsarens nya kläder.

Hade det blivit ett gigantiskt Flugornas herre av det hela? Hade hundratals år av hat och misstro automatiskt smittat och förstört?

Eller hade beslutsamma, små ingenjörer byggt en jättekanal och sen skapat enorma sandslott av Sahara? Hade de byggt trädkojor över hela Borneo och ivrigt försvarat snögubbarna på Antarktis mot rovdjur? Hade de förstått att eftersom det blir roligare teckningar med många färger är det roligare om alla färger håller ihop? Hade de till och med förstått att om man tar den jättestora läskflaskan och häller upp den så rättvist som möjligt – ja, då hade till och med de törstiga fått så mycket att dricka att alla efteråt kunnat rapa barnsligt och kikna av skratt, bara för att det är kul?

Kanske hade de helt enkelt tagit vara på allt bra vi vuxna vet utan att ärva all skit vi lärde oss när vi slutade vara naiva och blev kloka, analyserande, taktiska, bombande och raketskjutande stackare?

Gärna för mig. Eller, som Peter LeMarc uttryckte det:
Gode Gud, låt mig vara – en lycklig idiot.

Amen…

I mitt magiska vinterland

Det var vackert ute idag. Inte så blå himmel, men en helgharmoni rådde som gjorde dagen vacker.

På Härlanda Tjärn låg ett tjockt istäcke och mer eller mindre bra skridskoåkare sköt fram kors och tvärs över det frusna vattnet. Kålltorps lattemammor hade flyttat från staden till Delsjöns bänkar och drack ur medhavda termosar. Det doftade svagt av grillad korv. En astronaut hade smitit från grundutbildningen men smälte väl in bland alla påpälsade och uppblåsta kroppar.

Till och med varulvarna verkade avslappnade där de satt på några stubbar vid badplatsen. Det ska sägas att en rufsig varulv som plötsligt kammar sidbena och pratar om PO Enquists memoarer inte känns så vidare värst hemsk.

På en frusen vattenpöl åkte insekter skridskor. En trippel-salchow från en geting, som var så frusen att den var blå-röd, drog ned smattrande applåder.

Det var bara vid Blacktjärn som friden inte infunnit sig. Fåglarna var i uppror där. Tydligen skulle lågkonjunkturen medföra färre brödutdelande människor i år. Därför måste antalet anställda fåglar i tjärnet minskas. Och, det var sothönorna som fick välja mellan att skolas om till gräsänder eller ta jobb som duvor på Centralstationen. Gräsänderna och svanarna klarade sig, enligt en skata från facket.

Flera hönor demonstrerade i en cirkel och bar plakat med texter som: Svanar är fjollor – Vi mobbas för att vi är svarta – Sothönor är väl också människor.

När jag närmade mig hoppades förstås fåglarna att jag hade ett stimulanspaket med mig, men jag höll upp händerna: ”Sorry, GI”.

Tre timmar traskade jag och antalet fall av nära-fall var dussintals. Det var så halt att pensionärer helt var bannlysta i Skatås idag (det stod beväpnad polis vid alla infarter).

I morgon är det jag som – med en brun papperspåse över huvudet – kliver in i sportaffären och säger:
”Broddar, tack…”