En vanlig promenad

Kålltorp är som Nathalie Merchant. En ren njutning.

Sanatoriegatan är hämtat ur en saga, söta hus i olika färger. Överallt i kvarteren finns små smultronställen. På något sätt känns det som om storstadens hets aldrig orkar förbi alléerna här. Den hittar inte in mellan en- och tvåfamiljshus.

Ut i Skatås. Jag ökar tempot, det är lite symbolik i det, och svetten sliter med sig gårdagens slagg.

En kontrastrik koltrast frågar mig om den ska börja med läppstift, jag säger att jag älskar dess näbb au naturelle …

Mannen som längtar efter vinter kör förbi mig på sina rullskidor. Tekniken är usel, klädvalet är fel och varje gång han stakar ser jag glipande bevis på att han har en hårig häck. Lyckligtvis har jag plåtmage.

Den långa raksträckan känns längre och längre i takt med att solen gömmer sig bakom armador av hotfulla moln. Någonstans vid Västra Långvattnet blir jag hungrig, men har ingen banan. Lyckligtvis har jag min trollstav och trollar fram ett buffébord som sträcker sig ända till Delsjön.

Jag jonglerar med vindruvor, står på händerna och plockar kycklingklubbor med tårna. Sen dyker jag ner i en pool och simmar 4 x 100 meter Mimosamedley. Ryggsimmet störs lite av fruktklumparna.

Vid Delsjön varnar de för svag is, tacka fan för det i juni. Utedasset är fortfarande Bullerbyrött och ingen använder hoppbacken i dag heller.

En liten flicka blir rädd när hon ser mina V-liknande glasögon. Kanske är jag en utomjordisk ödla.

Världens två äldsta tanter går stavgång. De har samma klädstil som världens bästa farmor hade och minns säkert hur det var innan färgteve och marmeladkulor fanns. Den något yngre har pantertantslila slingor och solglasögon.

En engelsk pubägare med familj cyklar förbi. En vårdare och en ung brukare överger rullstolen och smakar på naturen. Frisbeegolfare floppar. Engångsgrillar poppar upp vid Apslätten.

Ut på gatan och in i den lite tröttare sektionen av Kålltorp. Ibland ljuger fasader, hoppas det är så här, för huset ser för gråtfärdigt ut.

Sen läser jag fel – tror att Utjordsgatan heter Utomjordingsgatan. Upptäcker felet med viss besvikelse, men viskar ‘live long and prosper’ bara utifall.

På kyrkogården är det inte mycket liv och jag funderar på om folk glöms i samma takt som namnen bleknar på gravstenarna. Två duvor praoar som utsmyckning på några monument och den där ljustavlan som pumpar ut budskap från kyrkogårdsförvaltningen känns fortfarande fel.

Det är söndag och jag kommer hem lite mer än i går.

Hur svårt kan det va?

Jag lekte deckare på väg till Skatås idag. Förföljde regnet. Det var lätt, för det lämnade rätt tydliga spår efter sig; plaskblöta trottoarer och väldigt frisk luft.

Nästan alla träden lät små vattendroppar vila bland löven, men ett mäktigt lövträd – någonstans längs Birkagatan – ruskade av sig vätan och var sen malligt torr.

Jag var ute i god tid och hängde upp en banderoll på väg upp till motionscentralen: Vänd om, här väntar inget gott! Jag vet inte om den fungerade.

Gruppen var samlad igen. Än en gång styrka. Än en gång nya bevis på att jag, en intelligent man, inte kan koordinera enkla kroppsrörelser under stunder som är längre än 20 sekunder. Efter det förvandlas jag till en rätt tragisk spratteldocka.

Det var utfallsgång, finnen, push-ups, sit-ups, jämfotahopp, plankor, axelmord, benböj, mountain climbing (även om jag knappt kan klättra uppför ett trappsteg givet min teknik) och en del annat.

Märkligt nog föreslog en av deltagarna en tuff övning som vi kunde köra senare i kursen. Ibland förstår jag inte. Det är som om någon på en sträckbänk ber att få den där klådan i skrevet åtgärdad med glödande kol.

Hur som helst. Jag och tänjövningar. Det är som om jag är huggen ur granit – och lika rörlig som just sådan sten. Jag behöver gå en kurs i stretch. Jag är nog en av få människor som har svårt att klara Stefan Holms bravader i höjdhopp, fast i limbo då… Det där med sträckbänk är nog inte så dumt i mitt fall.

Slutkläm. Både jag och brorsan märker en viss förbättring och jag sitter just nu med antydan till en idrottsskada – högerfoten är öm. Jag är sjukt lycklig.

Soppköket och skogssorg

Jag vandrade bedrövad i en stadsdel täckt av ett vått och snöblandat täcke. Det enda varma var den desillusionerade journalistens ambulerande soppkök utanför Ica.

– Vad bjuder du på idag, sa jag.

Han såg rätt deppig ut, rotade runt med sleven och fyllde en skål med en blek och urvattnad soppa som luktade lite pubertalt pojkomklädningsrum.

– Det är en Liza-och-Monika-soppa. Ingredienserna är hemliga, men skär sig rätt rejält . De är av rätt tveksam kvalitet och även om syftet säkert var gott så tar de livet av det som borde vara viktigt i varje god soppa – den sanna smaken.

Han sträckte över tallriken. Jag smakade, skakade på huvudet och möttes av en nickning som tycktes säga – det är okej att du inte vill sluka den där soppan, släng den bara, det borde fler göra.

– Den var verkligen inte fräsch. Är du säker på att ingredienserna var färska?

Han ryckte på axlarna.

– Spelar det någon roll? Hade den smakat bättre då?

– Ju fler kockar desto sämre soppa, sa jag.

Murveln nickade och hällde hela soppkastrullen i närmaste avloppsbrunn.

– Vad blir det nästa vecka?

– Tja, jag hoppas på en Obamasoppa med lite fräscha, friska och hoppingivande kryddor från Mellanöstern.

Jag sa att jag såg fram emot det och fortsatte min färd. Fortfarande bedrövad, dock.

Bilderna jag såg igår ville inte lämna näthinnan och inte ens Skatås tysta och tröstande träd gjorde mig gladare. Som vanligt när jag har såna dagar träffade jag en liten pojke i skogen. Han satt på en stubbe och petade planlöst med en pinne.

– Såg du, sa han.

Jag nickade. Vi hade båda sett filmen från israelisk tv, sett hur de ringde upp en palestinsk läkare och hört ångesten från en man som just förlorat sina döttrar i ett bombangrepp.

Programledaren vädjade till armén att försöka få fram en ambulans samtidigt som han sa att han inte visste vad han skulle göra, men att han inte skulle koppla bort mannen.

– Allt är värdelöst, sa den lille. Hur kan folk döda barn så där? Eller vuxna med, för den delen? Fattar de inte att det är dumt? Hur kan man bomba skolor? Och varför skjuter de andra raketer på vem som helst? Varför? Om någon är dum mot mig pratar jag med honom, jag kan inte slå till vem som helst. Hur kan det göra något bättre? Då blir ju de oskyldiga arga, sen ska de hämnas – och så blir allt bara snurrigt. Varför fattar varken ingen det? Vem har rätt och vem har fel där nere?

Jag slog mig ned på stubben. Hur skulle jag kunna svara? Just nu dödade Israel värst, men hur hade det sett ut om man bytte plats och Israel bara hade små raketer mot stora, vilda stridsvagnar. Jag visste inte, visste bara att det stank av död och ondska. Jag led med alla som föll, alla de små (både vuxna och barn) som offrades i ett spel de aldrig fick välja om de ville delta i eller ej.

– Varje gång jag ser sånt här, oavsett om det är i Gaza eller om det är en kille som får en oprovocerad snyting på stan så tröttnar jag. Då hatar jag vår ständiga förmåga att göra varandra illa.

Killen nickade och jag fortsatte.

– Sen brukar jag tänka att när jag ser en liten människa le, eller när jag ser en gammal människa bli hjälpt över gatan, eller när en stor trafikled som är fylld av bråttommänniskor stannar för att släppa fram en fågelmamma med ungar – ja, då återfår jag hoppet igen.

Den lille funderade.

– Vad kan vi göra?

– Tro, och säga ifrån. Det räddar inte gårdagen och nuet, men kanske morgondagen.

– En del säger att det är naivt att tro det, sa den lille. Vad betyder naiv?

– De flesta menar att det betyder barnsligt godtrogen, lite korkat sådär, någon som inte vet bättre.

– Fast, jag är ju barn. Jag vet bättre. Jag vet att det här är fel. Krig är fel. Fattar de inte hur många bra lekar och bus de förstör varje gång någon dör. Vilka är korkade? Naivt låter enkelt och vettigt, eller hur?

Jag log, även om det fortfarande var lite jobbigt.

– Du återger mig alltid tron, lille vän.

Han sken upp.

– Bra det. Hoppas fler träffar såna som mig.

Jag gick hemåt, bekymrad över vår världs ilska, hat och dumhet. Sorgsen över att det är så lätt att döda någon du aldrig sett och så svårt att leva tillsammans med dem du ser.

Samtidigt var jag glad över att det trots allt finns en annan vågskål med mycket guld i. Kanske skulle vi bara internera alla generationer som är tillräckligt gamla för att missförstå skönheten i att vara naiv och låta världen styras av de som faktiskt ser kejsarens nya kläder.

Hade det blivit ett gigantiskt Flugornas herre av det hela? Hade hundratals år av hat och misstro automatiskt smittat och förstört?

Eller hade beslutsamma, små ingenjörer byggt en jättekanal och sen skapat enorma sandslott av Sahara? Hade de byggt trädkojor över hela Borneo och ivrigt försvarat snögubbarna på Antarktis mot rovdjur? Hade de förstått att eftersom det blir roligare teckningar med många färger är det roligare om alla färger håller ihop? Hade de till och med förstått att om man tar den jättestora läskflaskan och häller upp den så rättvist som möjligt – ja, då hade till och med de törstiga fått så mycket att dricka att alla efteråt kunnat rapa barnsligt och kikna av skratt, bara för att det är kul?

Kanske hade de helt enkelt tagit vara på allt bra vi vuxna vet utan att ärva all skit vi lärde oss när vi slutade vara naiva och blev kloka, analyserande, taktiska, bombande och raketskjutande stackare?

Gärna för mig. Eller, som Peter LeMarc uttryckte det:
Gode Gud, låt mig vara – en lycklig idiot.

Amen…

I mitt magiska vinterland

Det var vackert ute idag. Inte så blå himmel, men en helgharmoni rådde som gjorde dagen vacker.

På Härlanda Tjärn låg ett tjockt istäcke och mer eller mindre bra skridskoåkare sköt fram kors och tvärs över det frusna vattnet. Kålltorps lattemammor hade flyttat från staden till Delsjöns bänkar och drack ur medhavda termosar. Det doftade svagt av grillad korv. En astronaut hade smitit från grundutbildningen men smälte väl in bland alla påpälsade och uppblåsta kroppar.

Till och med varulvarna verkade avslappnade där de satt på några stubbar vid badplatsen. Det ska sägas att en rufsig varulv som plötsligt kammar sidbena och pratar om PO Enquists memoarer inte känns så vidare värst hemsk.

På en frusen vattenpöl åkte insekter skridskor. En trippel-salchow från en geting, som var så frusen att den var blå-röd, drog ned smattrande applåder.

Det var bara vid Blacktjärn som friden inte infunnit sig. Fåglarna var i uppror där. Tydligen skulle lågkonjunkturen medföra färre brödutdelande människor i år. Därför måste antalet anställda fåglar i tjärnet minskas. Och, det var sothönorna som fick välja mellan att skolas om till gräsänder eller ta jobb som duvor på Centralstationen. Gräsänderna och svanarna klarade sig, enligt en skata från facket.

Flera hönor demonstrerade i en cirkel och bar plakat med texter som: Svanar är fjollor – Vi mobbas för att vi är svarta – Sothönor är väl också människor.

När jag närmade mig hoppades förstås fåglarna att jag hade ett stimulanspaket med mig, men jag höll upp händerna: ”Sorry, GI”.

Tre timmar traskade jag och antalet fall av nära-fall var dussintals. Det var så halt att pensionärer helt var bannlysta i Skatås idag (det stod beväpnad polis vid alla infarter).

I morgon är det jag som – med en brun papperspåse över huvudet – kliver in i sportaffären och säger:
”Broddar, tack…”

Skatås är inte som andra friluftsområden

Jag kommer till Apslätten.  Solen har värmt bort frosten och ersatt den med bedräglig värme. Träden skyndar på hösten. En stor björk sjunger Twist and shout och skakar så kraftigt att alla löv faller av. Ett annat lövträd fyller på med Macarena och dess löv yr åt alla håll. En gran försöker sig på fågeldansen, men inga barr ramlar av och alla andra träden skrattar så att granen börjar gråta.

Vid stenen där man väljer väg runt Härlanda Tjärn har de sista joggarna samlats för att springa söderut över vintern. De som vill jogga vidare jagas av psykologer som har stora håvar i händerna. Joggar man så här års är man sjuk och ska interneras, förklarar en psykolog. Sen knastrar det i deras headset och de rusar klentroget mot en korsning längre bort. Jag följer efter.

Där pågår en joggningstävling. Psykologerna ser häpna ut. Hundratals män och kvinnor frustar fram i novemberkall terräng.

”Släpp alla vi fångat”, säger psykologledaren. Hans vänner protesterar, men han pekar bara på massan som springer förbi med glasartade blickar. ”Tror ni att vi kan hantera all den här dårskapen. Our work here is done, låt oss återvända till universitetsvärlden där allt är teorier och frottémjukt”.

Jag vandrar vidare och efter en stund springer en ensam man förbi mig – i rakt motsatt håll jämfört med de andra löparna…

Härlanda tjärn är helt stilla och en trut simmar på ytan. Jag önskar så att det är en stilbildande pippi. Sitter trutarna där i vår istället för att glupskt titta på min lunch vid kajkanten i city, då ska jag omvärdera den fågeln.

En av psykologerna försöker dränka sig på andra sidan sjön, men hindras av sina vänner. Han är medvetslös när de fiskar upp honom ur vattnet.

”Ge honom första Freud-hjälpen”, skriker en. Det som följer går inte att beskriva i ord. Jag flyr mot en stadsdel jag nästan glömt bort… Bort från Skatås. Bort från psykologerna med stora håvar.

En ledsen Gud i Skatås

Jag mötte Gud i Skatås. Han hade fläckfria sneakers och en dyster uppsyn.

– Vad har hänt, sa jag.

Gud svarade inte utan pekade bara bort på en trio ilskna människor som sökte hans uppmärksamhet. De hölls effektivt undan av ett gäng stadiga änglar.

– Giv oss vårt dagliga bacon, kan du inte bara ändra till det, sa en av demonstranterna.

– Ja, hur ska vi kunna tro på din son om han delar ut fiskar och bröd, sa en annan. Okej, fisk är proteinrikt och bra, men bröd är djävulens påfund. Det är ju kolhydrater. Guds son delar inte ut sådant.

– Skriv om det till att han delade ut två fiskar och fem skivor fettdrypande fläsk, sa den tredje.

Gud tittade lite trött på mig.

– Jag försökte bara jogga åttan och fundera på exakt var skapelsen gick fel när det gällde svensk kvällspress, men de där Atkinsfanatikerna har stört mig hela tiden.

Plötsligt kom en spenslig dam gående från Apslättshållet. Hon tog sikte på Gud och log.

– Åh, store Fader. Jag kommer från Viktväktarna. Kan ni möjligen skriva till en passus i bibeln om att Jesus bara drack tre glas på den sista nattvarden. Annars tror jag att han överskrider pointsen rätt rejält. Sådant passar sig inte för Guds son, sa hon.

Sen kom en blixt från klar himmel och reducerade hennes vikt rätt rejält. Tre blixtar till och det luktade bränt bacon där det en gång stått proteinnazister.

Gud sprang iväg.

– Glöm inte att stretcha efteråt, sa jag.

– Pax Vobiscum, sa Gud.

Snobbiga gräsänder och raksträckan utan slut

Vid Apslätten rastade en dam sin mor och hennes rullator. Så harmoniskt, bortsett från att den yngre förklarade en trafikincident med ett språk som en engelsk fotbollspublik hade klassat som ‘a bit nasty, love’. Ett och annat träd höll för öronen på mindre och yngre träd. Otrevligt.

För otroligt länge sedan brukade vi springa upp mot Studiegången och kicka boll. Då lirade jag i Qviding och hade under en period Nokia-skor. Redan då visste Nokia allt om ‘connecting people’. Det var där min fot kysste en annans skenben för första gången.

Nu stod en liten man vid backen. Han hade en liten hund med ett onödigt namn. Sen kom en stor man, uppenbarligen den lilles bror. Han hade en schäfer. Och bakom dem kom en kille som lätt var två meter. Han var tydligen ännu en bror och hade en grand danois. Var inte mina ögon stora nu så blev de det strax efteråt. Då kom den absolut största man jag sett – och han hade en elefant i ett koppel. Ansiktsdragen var tydliga, de här fyra männen var bröder. Ju större, desto större djur i kopplet.

– Ursäkta mig, sa den jättelike. Har ni möjligtvis sett vår storebror och hans sällskapsdjur?

– Det vill jag nog inte, svarade jag.

I samma ögonblick hördes det omisskännliga ljudet av någon som trampade på en ekstam så att den bröts av på mitten.

Jag sprang ända till Blacktjärn. Där latade sig gräsänderna. Tydligen hade jag inte vitt bröd i fickan och då blir det ingen modevisning av höstdräkten på duckwalken.

– Jag går inte ur redet för mindre än en dagsfärsk brödskiva bakad med vetemjöl special, förklarade en av pippifåglarna.

Jag drog vidare, in på raksträckan utan slut. Här skiljs vanligen agnarna från de som tror att jogging är kul. En trio sprang förbi. En av dem stannade när motlutet blev cirka två grader, skrek några ursäkter och gav sig sen iväg igen med en löpstil som nästintill garanterade att han snart skulle sparka omkull sig själv.

Plötsligt svängde jag fel. Istället för att gå till Bertilssons stuga, tog jag till vänster och hamnade i Narnia. Där stod Aslan och grät.

– Är häxan dum, sa jag.

– Nix, men jag har fått så många fästingar att jag börjar bli anemisk, sa lejonet.

– Borrelia och jag bondar inte, sa jag och backade tillbaka in i Skatås.

Jag gick förbi några kanotister som skojade om att paddla till Kuba, ett sött par som satt och drack termoskärlek på en sten och i svängen hade den malplacerade bajamajan ersatts av ett nybyggt utedass. Komplett med ett hjärtformat hål i dörren. Äntligen har stadsbyggnadskontoret gjort något bra i den här stan.

Mina ben dog plötsligt. Det fanns inget mer att göra. Jag fick slänga mig på marken och leka sån där electric boogie-orm hela vägen hem. Hiphopdans är ingen grussport, det är härmed bevisat.

Ett besök i Twilight Zone à la Skatås

Om man väljer fel håll vid stenen, strax innan Härlanda Tjärn, hamnar man i Skatås Twilight Zone. Jag gick, lite kloroöverfylld, och jammade i terrängen och gick naturligtvis rätt in i skugglandet.

Där stod en man från Gatukontoret och spikade upp nya förbudsskyltar ovanför skyltarna som förbjöd ridhästar. Det var tydligen inte heller tillåtet för hyenor med kastanjetter att uppehålla sig där. Strax bakom honom stod två hyenor med kasatanjetter. De skrattade inte.

Längre ned på vägen tittade en man med tom vattenflaska på min välfyllda ränsel. Jag drog upp min Smith&Wesson ur byxlinningen, vilket fick honom att tänka om när det gällde den förestående vattenstölden.

En full citronfjäril vinglade förbi, mitt framför mig, jagad av insekternas trafikpolis. Surrealistiskt värre.

Strax efter det passerade en söt joggare mig. Plötsligt bytte en björktrast läte och busvisslade. Tjejen trodde det var jag och gav mig en jädra lavett. Jag stod kvar med en öm kind och det enda sällskapet var en hånskrattande björktrast. En klen tröst

Ur ett stenblock dök en vilsen ståuppare fram. Vilka förhistoriska människor åt mest sötsaker, frågade han. Jag skakade på huvudet. Hallongrottmänniskorna, sa han. Jag skrattade inte. Han grät och önskade att han var en maskros. Då skulle åtminstone ett barn skratta när han vissnat och kunde blåsas iväg.

En hundägare stod och gormade på sin labrador i en glänta. Istället för att apportera pinnen hade Karo tagit med sig ett litet, men aggressivt flygande tefat. Och hörntändernas tryck med resulterande plåtskador i stjärnkryssaren var nu på väg att orsaka en interplanetär konflikt. Hunden viftade glatt på svansen.

Slutligen såg jag en man som förgäves försökte jogga ifrån sitt urbota löjliga mobilheadset. Det satt dock ilsket fast i örat där han sprang längs 8:an i Skatås.

Vänta nu, han var ju inte i Twilight Zone. Jag var tillbaka i verkligheten. Även om du inte vill tro det när du ser joggare med Star Trek-headset…

Skogstramp och bakfull ICA-butik

Pulspromenaden satt gott, med några få undantag.

Först skällde jag ut en rackare som stod och räckte ut tungan vid Härlanda tjärn. Labradoren ifråga svarade inte.

Sen hann jag inte ens börja tänka ordet harmoni, efter att ha sett en pappa göra tecknet för start, innan lillkillen på cykeln störtade. Det blev plötsligt en våldsam röra av cykel, parvel i landslagströja, dammigt grus – allt ackompanjerat av gallskrik och två föräldrar vars miner sa det mesta.

Slutligen gjorde jag en wedgie på en svettig joggare på kyrkogården. Han hävdade att han stretchade. Jag hävdade att han försökte välta skylten. Resultatet blev ett kalsonggrepp.

Annars var det 90 händelselösa promenadminuter, följda av lite återhämtning och slutligen en tripp till en bakfull ICA-butik.

Det syntes att det var obeslutsamhetens dag. Överallt syntes människor utan inköpslappar och helt utan inspiration. Som om fångade av en traktorstråle drogs de mot snackshyllan. Lägg till övergivna kundkorgar, mer spontanköp än vanligt som ångrats och lagts på fel hyllor samt kaos i godistrafiken så förstår ni hur det såg ut.

I kassan blev det palaver. Kassörskan körde med dolda budskap i sitt snack, som må ha låtit som en oskyldig summa för vissa, men jag har ett sjätte sinne för sånt här.

– Va, sa jag. Sa du åt mig att bli färdig med den där romanen någon gång? Vad är det för sätt?

– Jag sa bara att det blir 48,50, log kassörskan, men jag hörde vad hon egentligen sa.

– Va, tycker du att jag är ett kap och att det är ett under att jag är singel. Vad vet du om det?

– Jag sa bara 48,50, log hon, fast egentligen – om man lyssnar baklänges – var det andra tongångar.

– Va, sa du att om jag verkligen släpper fram min storhet är the sky the limit? Vad menar du med sånt? Vet hut!

– 48,50, log hon, men det var egentligen en underförstådd fras om att jag förtjänade otroligt mycket gott.

Jag vägrade att lyssna mer, slängde en hundring som betalning och gick. Bara för att man är lite döv efter Bruce Springsteen igår ska man inte behöva tåla vad som helst.