Skatås är inte som andra friluftsområden

Jag kommer till Apslätten.  Solen har värmt bort frosten och ersatt den med bedräglig värme. Träden skyndar på hösten. En stor björk sjunger Twist and shout och skakar så kraftigt att alla löv faller av. Ett annat lövträd fyller på med Macarena och dess löv yr åt alla håll. En gran försöker sig på fågeldansen, men inga barr ramlar av och alla andra träden skrattar så att granen börjar gråta.

Vid stenen där man väljer väg runt Härlanda Tjärn har de sista joggarna samlats för att springa söderut över vintern. De som vill jogga vidare jagas av psykologer som har stora håvar i händerna. Joggar man så här års är man sjuk och ska interneras, förklarar en psykolog. Sen knastrar det i deras headset och de rusar klentroget mot en korsning längre bort. Jag följer efter.

Där pågår en joggningstävling. Psykologerna ser häpna ut. Hundratals män och kvinnor frustar fram i novemberkall terräng.

”Släpp alla vi fångat”, säger psykologledaren. Hans vänner protesterar, men han pekar bara på massan som springer förbi med glasartade blickar. ”Tror ni att vi kan hantera all den här dårskapen. Our work here is done, låt oss återvända till universitetsvärlden där allt är teorier och frottémjukt”.

Jag vandrar vidare och efter en stund springer en ensam man förbi mig – i rakt motsatt håll jämfört med de andra löparna…

Härlanda tjärn är helt stilla och en trut simmar på ytan. Jag önskar så att det är en stilbildande pippi. Sitter trutarna där i vår istället för att glupskt titta på min lunch vid kajkanten i city, då ska jag omvärdera den fågeln.

En av psykologerna försöker dränka sig på andra sidan sjön, men hindras av sina vänner. Han är medvetslös när de fiskar upp honom ur vattnet.

”Ge honom första Freud-hjälpen”, skriker en. Det som följer går inte att beskriva i ord. Jag flyr mot en stadsdel jag nästan glömt bort… Bort från Skatås. Bort från psykologerna med stora håvar.

En ledsen Gud i Skatås

Jag mötte Gud i Skatås. Han hade fläckfria sneakers och en dyster uppsyn.

– Vad har hänt, sa jag.

Gud svarade inte utan pekade bara bort på en trio ilskna människor som sökte hans uppmärksamhet. De hölls effektivt undan av ett gäng stadiga änglar.

– Giv oss vårt dagliga bacon, kan du inte bara ändra till det, sa en av demonstranterna.

– Ja, hur ska vi kunna tro på din son om han delar ut fiskar och bröd, sa en annan. Okej, fisk är proteinrikt och bra, men bröd är djävulens påfund. Det är ju kolhydrater. Guds son delar inte ut sådant.

– Skriv om det till att han delade ut två fiskar och fem skivor fettdrypande fläsk, sa den tredje.

Gud tittade lite trött på mig.

– Jag försökte bara jogga åttan och fundera på exakt var skapelsen gick fel när det gällde svensk kvällspress, men de där Atkinsfanatikerna har stört mig hela tiden.

Plötsligt kom en spenslig dam gående från Apslättshållet. Hon tog sikte på Gud och log.

– Åh, store Fader. Jag kommer från Viktväktarna. Kan ni möjligen skriva till en passus i bibeln om att Jesus bara drack tre glas på den sista nattvarden. Annars tror jag att han överskrider pointsen rätt rejält. Sådant passar sig inte för Guds son, sa hon.

Sen kom en blixt från klar himmel och reducerade hennes vikt rätt rejält. Tre blixtar till och det luktade bränt bacon där det en gång stått proteinnazister.

Gud sprang iväg.

– Glöm inte att stretcha efteråt, sa jag.

– Pax Vobiscum, sa Gud.

Snobbiga gräsänder och raksträckan utan slut

Vid Apslätten rastade en dam sin mor och hennes rullator. Så harmoniskt, bortsett från att den yngre förklarade en trafikincident med ett språk som en engelsk fotbollspublik hade klassat som ‘a bit nasty, love’. Ett och annat träd höll för öronen på mindre och yngre träd. Otrevligt.

För otroligt länge sedan brukade vi springa upp mot Studiegången och kicka boll. Då lirade jag i Qviding och hade under en period Nokia-skor. Redan då visste Nokia allt om ‘connecting people’. Det var där min fot kysste en annans skenben för första gången.

Nu stod en liten man vid backen. Han hade en liten hund med ett onödigt namn. Sen kom en stor man, uppenbarligen den lilles bror. Han hade en schäfer. Och bakom dem kom en kille som lätt var två meter. Han var tydligen ännu en bror och hade en grand danois. Var inte mina ögon stora nu så blev de det strax efteråt. Då kom den absolut största man jag sett – och han hade en elefant i ett koppel. Ansiktsdragen var tydliga, de här fyra männen var bröder. Ju större, desto större djur i kopplet.

– Ursäkta mig, sa den jättelike. Har ni möjligtvis sett vår storebror och hans sällskapsdjur?

– Det vill jag nog inte, svarade jag.

I samma ögonblick hördes det omisskännliga ljudet av någon som trampade på en ekstam så att den bröts av på mitten.

Jag sprang ända till Blacktjärn. Där latade sig gräsänderna. Tydligen hade jag inte vitt bröd i fickan och då blir det ingen modevisning av höstdräkten på duckwalken.

– Jag går inte ur redet för mindre än en dagsfärsk brödskiva bakad med vetemjöl special, förklarade en av pippifåglarna.

Jag drog vidare, in på raksträckan utan slut. Här skiljs vanligen agnarna från de som tror att jogging är kul. En trio sprang förbi. En av dem stannade när motlutet blev cirka två grader, skrek några ursäkter och gav sig sen iväg igen med en löpstil som nästintill garanterade att han snart skulle sparka omkull sig själv.

Plötsligt svängde jag fel. Istället för att gå till Bertilssons stuga, tog jag till vänster och hamnade i Narnia. Där stod Aslan och grät.

– Är häxan dum, sa jag.

– Nix, men jag har fått så många fästingar att jag börjar bli anemisk, sa lejonet.

– Borrelia och jag bondar inte, sa jag och backade tillbaka in i Skatås.

Jag gick förbi några kanotister som skojade om att paddla till Kuba, ett sött par som satt och drack termoskärlek på en sten och i svängen hade den malplacerade bajamajan ersatts av ett nybyggt utedass. Komplett med ett hjärtformat hål i dörren. Äntligen har stadsbyggnadskontoret gjort något bra i den här stan.

Mina ben dog plötsligt. Det fanns inget mer att göra. Jag fick slänga mig på marken och leka sån där electric boogie-orm hela vägen hem. Hiphopdans är ingen grussport, det är härmed bevisat.

Ett besök i Twilight Zone à la Skatås

Om man väljer fel håll vid stenen, strax innan Härlanda Tjärn, hamnar man i Skatås Twilight Zone. Jag gick, lite kloroöverfylld, och jammade i terrängen och gick naturligtvis rätt in i skugglandet.

Där stod en man från Gatukontoret och spikade upp nya förbudsskyltar ovanför skyltarna som förbjöd ridhästar. Det var tydligen inte heller tillåtet för hyenor med kastanjetter att uppehålla sig där. Strax bakom honom stod två hyenor med kasatanjetter. De skrattade inte.

Längre ned på vägen tittade en man med tom vattenflaska på min välfyllda ränsel. Jag drog upp min Smith&Wesson ur byxlinningen, vilket fick honom att tänka om när det gällde den förestående vattenstölden.

En full citronfjäril vinglade förbi, mitt framför mig, jagad av insekternas trafikpolis. Surrealistiskt värre.

Strax efter det passerade en söt joggare mig. Plötsligt bytte en björktrast läte och busvisslade. Tjejen trodde det var jag och gav mig en jädra lavett. Jag stod kvar med en öm kind och det enda sällskapet var en hånskrattande björktrast. En klen tröst

Ur ett stenblock dök en vilsen ståuppare fram. Vilka förhistoriska människor åt mest sötsaker, frågade han. Jag skakade på huvudet. Hallongrottmänniskorna, sa han. Jag skrattade inte. Han grät och önskade att han var en maskros. Då skulle åtminstone ett barn skratta när han vissnat och kunde blåsas iväg.

En hundägare stod och gormade på sin labrador i en glänta. Istället för att apportera pinnen hade Karo tagit med sig ett litet, men aggressivt flygande tefat. Och hörntändernas tryck med resulterande plåtskador i stjärnkryssaren var nu på väg att orsaka en interplanetär konflikt. Hunden viftade glatt på svansen.

Slutligen såg jag en man som förgäves försökte jogga ifrån sitt urbota löjliga mobilheadset. Det satt dock ilsket fast i örat där han sprang längs 8:an i Skatås.

Vänta nu, han var ju inte i Twilight Zone. Jag var tillbaka i verkligheten. Även om du inte vill tro det när du ser joggare med Star Trek-headset…

Skogstramp och bakfull ICA-butik

Pulspromenaden satt gott, med några få undantag.

Först skällde jag ut en rackare som stod och räckte ut tungan vid Härlanda tjärn. Labradoren ifråga svarade inte.

Sen hann jag inte ens börja tänka ordet harmoni, efter att ha sett en pappa göra tecknet för start, innan lillkillen på cykeln störtade. Det blev plötsligt en våldsam röra av cykel, parvel i landslagströja, dammigt grus – allt ackompanjerat av gallskrik och två föräldrar vars miner sa det mesta.

Slutligen gjorde jag en wedgie på en svettig joggare på kyrkogården. Han hävdade att han stretchade. Jag hävdade att han försökte välta skylten. Resultatet blev ett kalsonggrepp.

Annars var det 90 händelselösa promenadminuter, följda av lite återhämtning och slutligen en tripp till en bakfull ICA-butik.

Det syntes att det var obeslutsamhetens dag. Överallt syntes människor utan inköpslappar och helt utan inspiration. Som om fångade av en traktorstråle drogs de mot snackshyllan. Lägg till övergivna kundkorgar, mer spontanköp än vanligt som ångrats och lagts på fel hyllor samt kaos i godistrafiken så förstår ni hur det såg ut.

I kassan blev det palaver. Kassörskan körde med dolda budskap i sitt snack, som må ha låtit som en oskyldig summa för vissa, men jag har ett sjätte sinne för sånt här.

– Va, sa jag. Sa du åt mig att bli färdig med den där romanen någon gång? Vad är det för sätt?

– Jag sa bara att det blir 48,50, log kassörskan, men jag hörde vad hon egentligen sa.

– Va, tycker du att jag är ett kap och att det är ett under att jag är singel. Vad vet du om det?

– Jag sa bara 48,50, log hon, fast egentligen – om man lyssnar baklänges – var det andra tongångar.

– Va, sa du att om jag verkligen släpper fram min storhet är the sky the limit? Vad menar du med sånt? Vet hut!

– 48,50, log hon, men det var egentligen en underförstådd fras om att jag förtjänade otroligt mycket gott.

Jag vägrade att lyssna mer, slängde en hundring som betalning och gick. Bara för att man är lite döv efter Bruce Springsteen igår ska man inte behöva tåla vad som helst.