Alla dessa oköpta kvällstidningar

Plötsligt. I ett ögonblick av vem-är-jag, vad-gör-jag, herregud-vad-händer-med-mig och så vidare drabbades jag av panik. Jag befann mig på en öde ö av harmoni, stillhet, lugn och ro; jag hade inte ens med mig tre saker som kunde ta mig därifrån och tillbaka till ingenting alls.

Jag måste bli en i massan, tanken virvlade genom mitt huvud. Jag tittade mig omkring. Och där låg de. Alla dessa oköpta kvällstidningar. Slaggprodukterna jag aldrig lyft från tidningarnas hyllor. I nästa ögonblick bestämde jag mig; varför inte bygga en pontonbro till fastlandet?

Jag lade ut tidningar på vattnet, de flöt. Jag tog ett steg ut på den första, lade ut flera. Jag trampade på tidningar om så ska du gå ner i vikt, så får du muskler, så lever kändisar, så dog den kändisen. Jag tog steg efter steg på bildextran om kungligheters vänner, bildchocker på sportstjärnors fruars kusiner, bildspecialer om folk jag inte ens visste namnet på, mer bantningstips, chockkupper utan innehåll, raseriattacker som knappt verkade vara ilskna ens.

När jag befann mig mitt ute på det öppna havet insåg jag att tidningarna tog in vatten och luckrades upp. För varje steg jag tog sjönk jag djupare ned i en slags trycksvärtedy av c-kändisar, inkomstlistor över min stad, vilka damer som var över 35 år och singlar i Västsverige, fiktiva väderprognoser, stensäkra tips om hur man skulle vinna på aktier och så vidare.

Jag vände om för att ta mig tillbaka till min ö, men de tidningarna jag lagt ut först var än värre däran. Hur jag än gick på dem höll jag på att drunkna i en kladdig sörja av sensationer, överdrifter, lögner, halvsanningar, påhitt, opportunism, onyanserat babbel och för stora ord om för små saker.

Ön var utom räckhåll. Min bro var min undergång. Det fanns bara en lösning. Jag kastade mig i vattnet, lät det blå omsluta mig. Kylan ville dra ned mig, solen ovanför ytan höll mig uppe. Jag simmade, så mycket jag kunde, och sköljdes utmattad upp på land.

Trycksvärtan dröjde sig kvar längs mina vader och jag såg ut som en oljeskadad fågel där jag låg och kippade efter andan. Jag var törstig, och förbrukade nästan min sista saliv på att viska att fel låt nog vann. Jag slöt ögonen, redo att ge upp, redo att erkänna att det trycksvarta mörkret hade fått även mig, trots mitt sturska och halsstarriga förnekande av min dödlighet.

Då flöt en flaskpost i land, det var en juiceflaska från Brämhult. Jag lirkade upp den, vecklade ut brevet och såg ett brev från en flicka. Hon skrev att hon en dag ville bli lycklig. Det fanns ingen sensationslystnad i orden, ingen dold agenda, bara sanna ord. Jag log och kände hur hjärtat återfick tron och rytmen. Jag var tillbaka på den öde ön. Det var bara ett simtag till Elysion om jag valde rätta hållet istället för att bygga pontonbroar av kvällstidningar. Att följa den bron var som att gå mot en horisont, som egentligen var en deadline, lika skarp som ett rakblad, och som fanns i den enda riktning där Jorden inte är rund utan faktiskt platt och utrustad med ett totalt stup utan djup.

Jag tog juiceflaskan i min hand. Efter texten sista förbrukningsdatum stod det: fyll i önskat datum. Jag hade ingen penna och tänkte inte hitta någon heller. Tidningarna sjönk bakom mig, de sjönk djupare och djupare för varje gång jag blickade mot dem. Samtidigt blev mina steg lättare och lättare när jag gick genom sanden och närmade mig vattnet som skulle föra mig vidare …

Journalistskolan

Sedan länge utled på kvällspressens tonårskåta skandallust, olycksfrosseri och sorgliga löpsedelsinnehåll beslöt jag mig för att starta en journalistskola i syfte att få dem att tänka lite mer mänskligt. Ett chockerande antal rasande murvlar kom med pixlade ansikten för att delta och förkorvras. Nu skulle det bli bättring, tänkte jag.

Det gick förstås åt helvete.

Vi började med ett case där jag bad dem förklara hur man agerar när någon ligger döende i ett uppmärksammat brottsmål.

”Man ringer närstående och ber dem kommentera dödsfallet i förväg”, sa en.

”Men, är det okej att be upprivna människor prata om en tragedi innan den är sann”, sa jag.

”Jag vill ha artikeln klar innan fredagsdrinken”, svarade murveln med en axelryckning.

En tjej från finaste tidningen, sa att man skulle besöka familjen och lyssna på dem när de berättade sin historia. ”Och när de ringer till dig efter att hypen dött”, sa jag. Hon tittade på mig som om jag var en idiot. ”Då låter jag växeln koppla bort dem, förstås. Du-uuh, haha”. Hennes skratt spred sig i gruppen som samtidigt krympte ihop något – ej till antalet, men i storhet.

”Next case”, sa jag (desillusionerad, men inte helt uppgiven, var jag). ”Ett uppmärksammat kvinnomord i Göteborg. Hur hanterar ni de känsliga förhören med den misstänkte mördaren?”

”Vi får en polis att läcka uppgifter”, svarade en journalist.

”Men, det är ett brott mot förundersökningssekretessen”, sa jag.

”Det säljer”, svarade journalisten.

”Men, tänk om läckorna förstör utredningen. Tänk om en mördare går fri och kanske mördar igen?”

”Vi kan inte ta ansvar för det”, svarade murveln.

”Är inte ett människoliv värt mer än en högst tillfällig ökning av er upplaga? Borde ni inte stoppa sådant, istället för att uppmuntra det?

”Meddelarfriheten är viktig”, sa en. En annan förklarade att allmänintresset var något som journalister hedrade och att detta krävde en del offer.

”Så en persons rätt att skvallra är viktigare än en annans rätt att leva? Och är inte allmänhetens intresse av att leva större än behovet av att läsa snaskigt skitsnack?”

Gruppen blev tyst, fortfarande ograverad i antal, men med anfrätt fasad och krympande storhet.

”Vi kör lite tester”, sa jag och spände fast elektroder vid dem. ”Jag läser ett antal fraser och så ser jag hur er lust att skriva artiklar påverkas.”

”Det är svält i Sudan och tusentals människor dör av näringsbrist. Får folk veta, kan vi hjälpa”, började jag. Maskinen gav inget utslag.

”En före detta b-artist körde rattonykter för sju år sedan”, sa jag – och avbröts av att maskinen lös till som träffad av ett blixtnedslag. Vätskor rann ur murvlarnas kroppsöppningar, deras skallar vreds 360 grader som i en skräckfilm.

”Katastrofen i Pakistan påverkar miljontals och behöver uppmärksamhet”, fortsatte jag. Maskinen gav inget utslag.

”En välkänd komiker var otrogen för 23 år sedan, men familjen har gått vidare och allt är förlåtet”, sa jag. Maskinen pep, lampor blinkade och journalisternas händer skrev i luften.

”Istället för att skriva en till artikel om Let’s Dance kan ni uppmärksamma alla som hjälper de utslagna ständigt och jämt”, sa jag.  Maskinen blev så tyst att jag trodde att den gått sönder.

”Ni kan skriva en smaskig artikel om en kändis sex- och knarkvanor, men allt vad etik och moral säger nej, eftersom hennes barn får lida i onödan”, sa jag. Maskinen lät som ett ånglok, endast överröstad av murvlarnas hånskratt.

”Att folk blir utförsäkrade är lika högaktuellt och smärtsamt idag som när det var en snackis inför valet”, sa jag. Maskinen gav inget utslag.

”En full jävla idiot pippar i taskigt ljus i den ungefär trettiofjärde versionen av ett dokusåpaformat som var passé redan 2003”, sa jag.

… och plötsligt exploderade maskinen. Journalisterna fick en överdos stimuli från energiutbrottet och rusade omkring som nackade höns, fast med megafonförmågan kvar. De krockade, föll omkull, reste sig och rusade vidare, hela tiden vrålandes nya och livsviktiga rubriker.

”Chockkupp” … ”Raserichocksraseri” … ”Sexbristsanfall” … ”Alkoholstoppsavbrott” … ”Raseri-raseri” … ”Avskyattack” … ”Kupp-kupp” …

En unken stank spred sig i lokalen. Jag öppnade fönstren och släppte in en frisk höstvind. Murvlarna stannade till, gick till garderoben, hämtade sina ytterkläder och vände kappan efter vinden innan de gick (inget) vidare.

Jag gick fram till fönstret och såg murvlarna komma ut, hoppa upp på sina alltför höga hästar och sen rida mot en vacker folkmassa som brydde sig allt mindre om dem.

Massage och molntaxi

Jaha, då kan vi addera massagebänken till tjänsteställen som jag somnat på. Tidigare har jag somnat på bio, i kyrkan och hos frisören. I dag räckte det med ett par minuters tryckande, så var det god natt barn.

När jag vaknade hade han tryckt på så många triggerpunkter att jag nått fullständig insikt om allting.

Plötsligt förstod jag till fullo vansinnet i att vi äter allt mer, rör oss mindre och den perfekta korrelationen mellan det och en amerikansk snabbmatsindustri som vill göra oss till feta slavar så att de kan ta över världen och förvandla oss till en tayloristisk massa.

Plötsligt visste jag att alla som grillade taskig korv i sina foppatofflor, och samtidigt lyssnar på Ledin, egentligen är inkapslade älskare av Heidenstam, men att de just nu är små puppor som blir fjärilar sen. Det värmde min själ.

Det var lite på samma spår som jag insåg att fula t-tröjor med patetiska tryck som anspelar på sex faktiskt bara är ett rop på hjälp. Bärarna av dessa ska inte skrattas åt, de ska kramas och gullas med.

Sen tryckte han lite till, men när jag började känna att det faktiskt, någonstans, fanns en storhet i Tv4-sporten bad jag honom sluta. En del saker vill du helt enkelt inte veta.

Jag tog mig hemåt. Staden var så het att Gud hade kunnat steka gigantiska ägg på dess trottoarer. Det gjorde han/hon inte, vilket var bra. Att vada genom äggsmet är inte kul, nämligen.

Bilköerna var långa, så jag liftade med ett moln. Både miljövänligt och snabbt. Jag var plötsligt så mycket närmare himlen än alla som satt med trilskande relationer och usel reklamradio i en bilkö som gjorde slutmålet Bohuslän allt mindre vackert.

Tyvärr kunde molnet inte bjuda på vatten, eftersom det inte var ett regnmoln, så jag hoppade av, gick hem och somnade.

Massage gör en del med mig…

Anonyma kockkatastrofer

Mötet gick bra. Det kändes bra att slutligen sträcka vapen. Erkänna det jobbiga. Vi satt i en liten fyrkantig ring och var nervösa.

– Hej, jag heter Andreas och är en kockkatastrof.

– HEJ, ANDREAS, ropade mötet.

– Jag råkade överdosera vitlöken i min yoghurtsås igår och idag märkte en kund det när vi talade i telefon.

Jag satte mig ner. En liten spenslig man i kockmössa reste sig upp och tog till orda.

– Hej, jag heter Dennis och är en kockkatastrof.

– HEJ, DENNIS, ropade jag och resten av mötet.

– Jag gråter när jag skalar…

Han tvekade, tittade ner i golvet, skämdes, tittade upp, svalde hårt och viskade, nästan ljudlöst:

… banan.

Efter det var isen bruten. Inget kändes för skämmigt. En man erkände att han lade ner teskedarna med socker i mixern, vilket skapade en explosion. En annan sa han försökte värma ugnen till 225 grader, men inte fattade att det avsåg temperaturen inne i ugnen. Med flera. Och så vidare.

Efteråt frågade någon om vi skulle äta middag hos honom en kväll i veckan. Alla tystnade och sen gick vi åt skilda håll i jakt på snabbmat.

Ursäkta, ingår duvan i pizzan?

På väg hem med en matkasse som skulle kunna få snabbmatsfabrikanter att ge mig kompanistryk hörde jag ett dunkande från Cyrano.

En måttligt road pizzabagare hade också hört dunket och försökte säga till gästen att ge sig av. Gästen var en stressad duva som flög in i fönstret gång på gång.

Det är i det ögonblicket hälsovårdsnämnden skulle ha trampat in. Undrar var i sitt block de hade kryssat i: restaurangen har levande duvor i serveringsdelen?

Nåja, en ganska intelligent duva när det gäller val av pizzeria. Om än en total idiot när det gäller val av flygväg.

Cyrano använder ju riktig ost och parmaskinka på sina produkter. En del andra typer i stadsdelen använder ost och skinka som snarare är processade industriprodukter än råvaror med ursprung i djurriket.

Okej, Olympia på hörnet känns som en bra pizzeria – om man undantar att all sås hälls på sportflaskor av tveksam årsmodell…

– Vad vill du ha för sås på pizzan?
– Jag tror jag tar en blandning av Sportjohan och Sportex

Undrar hur det gick för duvan…